Föredrag av Håkan Pettersson

» Startsida föredrag

Det var en gång en pojke som hette Håkan P. Så började farsan sagorna han berättade för mig. Jag tror att det var där under det sneda sommarstugetaket som författaren i mig föddes. Sagorna tog mig ut på olika äventyr varje kväll och fick min fantasi att börja flyga.

Åren gick som det heter i sagorna, jag började i skolan och upptäckte att läsa var en konst som tillhörde andra. Det var många timmar jag satt med den där förbannade läseboken vid köksbordet och fattade ingenting. Det stod en sockerskål på bordet som jag ofta hade en tyst kommunikation med. Den är med i en dikt från min diktsamling Ögats kraft.

Sockerskål på
barndomens bord
Nuets bord
är fyllt
Jag åker ifrån

Men som Sex pistols nyss sjöng, var och är det min väg som gäller.
Jag lurade morsan att läsa texterna några gånger och lärde mig dom utantill. Med dåligt tal och ett bra minne klarade jag mig tre år utan att bli genomskådad. Det höll på att döda allt inom mig, jag gillade matte och allt som hade med böcker var tråkigt och svårt. Visst lärde jag mig att läsa knaggligt men att ta mig igenom en bok garvade jag åt, åkte i väg i min elrullstol till någon strand och såg på utsikten.
Att jag sitter här och ska prata om mitt författarskap och läsa några noveller och till och med dikter från min egen bok är otroligt. Jag är som den berömda humlan som inte kan flyga men gör det ändå.

Ibland är det bra att vara handikappad, Jag kom in på gymnasiet med dåliga betyg tack vara mina fyra hjul. Första terminen kom läraren fram med en tjock bok som jag skulle läsa och dessutom skriva en recension om. Jag skakade på huvudet, hon fick fram en talbok och tvingade mig att höra den. Det var Ulf Lundells Jack.

Där kom den stora vändningen i mitt liv. Språket var mitt, enkelt, rakt och vackert. Kan han så kan jag, tänkte jag naivt nog, men jag började skriva och intressera mig för litteratur.
En bok kan ändra ett liv, det är jag ett levande bevis på.
Ulf Lundell har varit en stor inspirationskälla under alla år. I början var det hans böcker och sen blev det hans sångtexter. Under fem år såg jag varje konsert med husguden. Då fick jag två saker: Åka tåg och dålig hörsel. Nu har jag tillfrisknat från den värsta avgudadyrkan men ändå är han en stor liten man för mig. Det är främst hans självutlämnande styrka som ge mig rysningar.

En dag fann jag mig själv sittande och stava mig igenom Röda rummet. Är du inte riktigt klok, tänkte jag. Ska du sitta och läsa Strindberg, din dåre. Men det var sån kraft i hans språk att jag blev berusad. Jag ska bli nya Strindberg tänkte jag och skrev vidare.

Ferlin var ren, smågullig och exakt. Det tajta precisa språket har fascinerat mig sen dess. Mycket tack vare att det tar lång tid för mig att skriva. Jag skriver mina alster med näsan. Det tar ungefär en och en halv timma för mig att få ihop en A4-sida. Jag skulle med andra ord inte bli någon bra sekreterare. Därför är det bäst för mig att tänka ut vad som ska stå och komma så nära målet som möjligt och slippa omskrivningar.

Hemingway är också en ledstjärna för hans klara enkla språk. Den gamle och havet måste vara en av värdens bästa böcker. Dess korthet och frenesi smakar som honung i min litterära mun.
Därför tog jag ett plan till Kuba för några år sen. Jag kände mig mycket privilegierad när jag rullade omkring på Havannas gator och insöp atmosfären av fattig stolthet. Jag gick givetvis på krogarna han satt på. Mina smaklökar fick prova på mujito och frozen daquiri, två av pappa Hemingways favoritdrinkar och dom var helt okej att vingla hem till hotellet på. Den store grannen USAs sanktioner gör bland annat att det inte finns så många moderna bilar på gatorna. Man lagar sina gamla bilar, en slags påtvingad återvinning kan man kanske säga. För mig har dessa enorma plåtkonstruktioner av femtio och sextiotalsbilar varit en symbol för frihet. Att få se dom glida omkring på Havannas gator livslevande var en högtid. Till min stora fröjd upptäckte jag att taxibilarna också var såna åk.

Jag tog en chevrolet 56 till den lilla byn som är förebild till den gamle och havet. När jag gick omkring i den kom det ett ösregn som gjorde gatorna till lervälling och mig till en våt katt. Solen kom, torkade mitt hår, mina kläder och gjorde mig varm. Jag fortsatte att ta mig fram i byn och spydde på det kommersiella som har kommit i pappa Hemingways fotspår men samtidigt vad fan, bättre det än att barn svälter. Det gick en rysning genom mig när jag såg den av regnet glänsande bronsstatyn av Hemingway som blickande ut över havet. Det var när han dog som fiskarna ville hedra honom och tog en bronsbit från sina båtar och smälte ner dom till statyn. Är det inte vackert så är inget.

Det som driver upp mig på morgonen är min maktlöshet att slå dumheten på käften. Det var kanske bland annat därför Hemingway också skev. Jag har provat, slagit dumheten med knytnävarna på ett dansgolv när en glad dumhet tog tag i min rullstol och skulle dansa. Jag ruskade på huvudet och visade med all tydlighet att jag inte ville men dumheten fortsatte bara allt vildare. Då tog jag tag i slipsen och slog till. Vakterna kom och jag hävdade bestämt att det var en kraftig spasm som hade färgat hans näsa röd. En gammal klyscha säger att pennan är farligare än svärdet. Det är kanske sant. I alla fall får jag mindre ont i knogarna framför datorn.

Då är frågan varför jag skriver.
Jag vet bara att det måste ut på något sätt och för mig har det blivit i bokstäver, ord, meningar och sidor. Jag tror att jag skulle blivit knäpp om jag inte hade kunnat skriva ur mig det, ilskan, frustrationen och kärlekstörsten som inte kan komma ut på annat sätt. Ett exempel är när jag blir nödig mitt ute i naturen, inte en hjälpande hand finns i närheten, blåsan känns som den ska sprängas och varmt börjar rinna nerför mina ben. Då, när jag sitter där och skammen håller mig i sin famn, kan jag tänka: Det här är något att skriva om för när något är riktigt jävligt eller riktigt glatt och jag får ner det på papperet, då blir det oftast läsvärt.

Äppelträdet
ruttnar
av tidens piss
Äpplen äts av stinkande maskar
i min darrande hand
Vintern är på väg
papegojor tjattrar i frusna tallar
Böjd rygg
till krogens
kyliga värme
Kungen
sitter på tronen
Bestämmer
Snart rasar han
kronan faller

Mycket av det jag skriver om är två bröder som går hand i hand. Deras namn är ensamhet och utanförskap. Jag älskar dom båda, jag har tagit dom till mitt hjärta. Ofta kommer utanförskap fram först för han är snällast. Han brukar skylla sin närvaro på att jag är författare och poet, såna brukar gilla honom. Jag är mycket tveksam för den argumenteringen. Här är en novell då han nästan tog över ett krogbesök.

Två åttor billig whisky
Berusade ögon vänds mot dom när assistenten Lena rullar in honom på stamkrogen. Han hostar några gånger av den täta röken. Dom av alkohol glänsande ögonen tittar några sekunder på honom och vänder sig sedan mot sina glas. - Var vill du sitta, Karl? Lena, en kvinna i yngre medelåldern, ser på honom. Med huvudet gör han en gest mot det inre rummet. En hög tröskel forceras, han ser sig omkring och hör Lenas häftiga andhämtning. - Det är tur att du inte är tung. Ett hest skratt hörs när hon kör honom till ett bord. Hon sätter sig, tänder en cigarett och ser på honom. När skulle din kompis komma? Han rycker på axlarna. Med ett darrigt långfinger trycker han på sin bokstavstavla. " Halv tio, men grabben brukar vara sen." Han ser mot baren. - Ska jag kanske gå och köpa något till herrn? Ljuskronan brinner stillsamt i taket. Vid borden sitter drickande och rökande gäster. Ett dämpat sorl stiger uppåt och ger ljusen sällskap. Hans blick fastnar på ett ungt par. Deras ben smeker varandra under bordet. Mannen kör plötsligt upp benet i skrevet på kvinnan. Ett förtjust fnitter från henne får Karls blick att vandra vidare till Lena som kommer med ett glas i handen. - Vad sitter du och tittar på? Hon ställer ölglaset med sugröret framför honom och sätter sig. "Det där!" Karl fnyser och ser på paret. Glaset förs till honom. - Du är bara avundsjuk, min kära arbetsgivare. Karl rycker på axlarna och tar tre djupa klunkar. Han känner en dunk i ryggen och ser upp i Jonnys ansikte. - Tjena, sitter du här och dricker! Vänta, jag ska fixa en öl till mig också. Jonny i sina svarta Leejeans går till baren och kommer tillbaka med ett lyckligt leende. Han tar av kavajen och sätter sig. - Hur är det med Karl idag? Han läppjar på sin öl och tittar rakt in i sin vän Blicken faller efter några ögonblick rakt ner på bokstavstavlan. "Ganska okej, och du?" - För fan, efter den här blir det ändå bättre. Han håller upp glaset och smågarvar. Dom sitter ett tag och pratar om allt och inget. Kommer som vanligt inte fram till något. "Har du sett det där paret?" - Var då? Jonny ser oförstående på Karl. Med en nick får Karl Jonnys blick åt rätt håll. Jonny rycker på axlarna och ser på Lena. - Ska inte du dricka något? - Jag jobbar. Hon ser på sin klocka. Men jag slutar om fyra minuter och då ska jag ta en drink. Föresten. Hon reser sig. Det tar nog fyra minuter att fixa en drink. Ser frågande på Karl och får en medgivande nick. Ett par minuter flyter bort med garv och prat innan ett jordskalv drabbar rullstolen. Karl klarar precis att hålla balansen och ser förvånat det berusade paret ramla ner på stolarna bredvid deras bord samtidigt som Lena kommer med sin Bloody Mary. - Jaså, ni har fått sällskap. Hon tar en ledig stol från ett annat bord och sätter sig. Jonny slår ut med händerna i en uppgiven gest. En berusad kvinnlig arm klänger sig kvar runt Karls hals. - Jag tar hand om såna här. Hon lägger armen om Karls axlar. Men den här verkar mycket sötare och snällare. Jonny reser sig med en tung suck och tittar på Karl. - Att det alltid ska vara så här när vi är ute. Jag måste ha något starkt för att klara av den här situationen. Ska du ha något? Karl ruskar av sig den sliskiga armen. "Ta två åttor billig whisky." Jonny knyter näven och går när den berusade mannen dunkar armbågen i bordet. - Vad är det där för något? Mannen pekar med ett vingligt finger på bokstavstavlan. Karl ser vädjande på Lena och hon tittar allvarligt på mannen. - Det här förstår du är en bokstavstavla. Med den pratar Karl. - Hur fungerar den? Mannen ser hypnotiserat på Lena. - Han pekar på bokstäver och man läser, svårare än så är det inte. - Du måste vara väldigt duktig. Jonny kommer med glasen, sätter ett framför sig, ett annat framför Karl. Mannen sitter med gapande mun och ser Karl och Jonny svepa sin whisky. Hans blick går till Lena som läppjar på sitt glas. - Får han verkligen dricka? Ett bubblande skratt stiger upp i Karl när han tittar på Jonny. "Han är ju skön." Skrattet träffar den oförstående rätt i ansiktet. - Fan vet? Jonny lyfter sitt ölglas, jag börjar bli trött på det här. Plötsligt har Karl en röd, putande mun framför sig. - Vad roligt att han är glad. Får jag en puss. Hon fångar Karls huvud mellan händerna och placerar en våt kyss på hans mun. "En till whisky!" Karl torkar sig om munnen och spottar. Mannen kliar sig på kinden. - Vem av er har ansvar för honom? Jag menar, bägge dricker? Stillsamt gör Jonny slut på sin öl och reser sig. - Kom vi drar, det finns andra ställen med billig whisky.

Jag brukar påminna mig själv om att om dom här två bröderna inte fanns, eller några av deras släktingar, hade jag inte haft något att skriva om och vad hade jag gjort då, suttit och vikt kuvert på någon skyddad verkstad kanske? Hur det nu skulle gå till med mina olydiga händer? Ett kuvert i månaden skulle vara ett utmärkt resultat. Mitt tålamod är bra men frågan är om galenskapen inte skulle komma och hälsa på efter ett år eller två. För ungefär tio år sen började jag med personlig assistent. Är det inte ett snyggt namn, personlig assistent. Det innebar en revolution i mitt liv, från boendeservice där dom ville styra mitt liv. Jag fick till och med frågan om jag inte kunde bestämma tid på dagarna då jag skulle skita. Nej, dom sa inte det vulgära ordet skita utan tömma min tarm. Från boendeservicens fängelse till frihet. Det var ett stort steg och jag är nog inte den bästa arbetsledaren, men lite erfarenhet har jag fått. Om någon kommer till min arbetsintervju med en diger lista på många så kallade vårdjobb och har höga betyg, då kan den räkna med att inte få jobbet. Jag tar hellre en välsvarvad, artonårig blondin. Ja, lite kul ska väl en stackare som jag ha också. Nej, skämt åsido. Min filosofi är att många, inte alla men många som jobbat inom vården, har arbetsskador. Dom vet minsann hur det ska vara, om ni fattar vad jag menar och den här dikten till ägnar jag dom.

Hand
ger mat
Torkar käft
Sätter mig på toa
Torkar skit
Hand
Känner inte
vem jag är

Jag tar hellre en fabriksarbetare eller postkassörska som inte har sett ett rullstolshjul i hela sitt liv. För då kan jag forma lerklumpen själv. Snart ringer någon från kommunalarbetareförbundet och vill strypa mig har jag en bestämd känsla av. Jag vill påstå att assistentyrket är bland det svåraste arbete som finns och ingen utbildning i världen kan hjälpa.

Köpte
mina händer
dyrt
Snart kommer en annan
och lägger ett högre bud

Assistenterna har gett mig frihet som sagt, frihet i mitt skrivande. En frihet som jag ofta kastar bort på onödiga saker kan jag tycka. Men det är väl så det ska vara. Nu kommer en krönika som jag skrev för en tidning, den handlar just om hur jag kastade bort min frihet på en skitsak.

SHOWEN
Jag ska få en dator som arbetstekniskt hjälpmedel. Den kan inte göra mitt skrivande bättre, tyvärr, men den ska göra mig snabbare och effektivare. Jag ska sitta i en kontorsstol och den måste anpassas med ett fällbart bord. Därför åkte jag glad i hågen till en firma i en av Stockholms förorter som gör såna. Eftersom deras entre inte var gjord så att en rullstol kunde ta sig in där fick jag krångla mig in genom en garageport. Det tycker jag är en fin fin politik av ett företag som lever på oss funktionshindrade. En man kom fram och tog min hand och sa hej, jag heter Hugo. Hans blick gick till min assistent bakom mig och han frågade om jag hörde. Redan här tänkte jag rulla min väg men jag bet ihop för den goda sakens skull. Min assistent förklarade generat att jag både hörde och fattade vad han sa. - Vad bra, kom och sätt er, vi måste vänta på mina kollegor. Sen började det som inte är min starkaste sida nämligen kallpratet. Min nagel raspade i alla fall ner på bokstavstavlan. Har ni mycket arbete? Jag såg hans blick gå till min assistent som hade varit min röst. - O ja, Vi är sju stycken anställda som har fullt upp. Nu sist gjorde vi en hiss till en dvärg. Han var så här liten. Hugos hand sjönk ner mot golvet och ett hest skratt kom ur hans snusbruna mun. Det är inte lätt att vara liten. Killen kunde inte komma upp till toaletten, så jag konstruerade som sagt en liten hiss. Det var inte lätt att komma på hur jag skulle göra den men med min stora erfarenhet ska det mycket till innan jag går bet. Vid det här laget var jag spyfärdig och en tanke kom till mig. Det här har hänt mig förr att folk som ska hjälpa eller göra saker till mig inte förstår ett skit. Jag kan fatta, men inte acceptera, att folk som inte har turen att ha kontakt med funktionshindrade inte har kunskap. Men för fan, för en sån som Hugo ska det vara självklart hur han ska bemöta sina kunder. Hugos kollegor kom och showen tog fart. Dom pratade över mitt huvud och provade olika stolar. Jag kände mig väldig liten i deras våld. Till slut sa jag till mig själv. Ska du sitta här som ett fån och bara nicka med. Med ett ursäkta mig tog jag en taxi därifrån. Tyvärr Hugo, trots din stora erfarenhet gick ditt företag miste om ett jobb.

Jag kommer ihåg att jag låg och vred mig i sängen till tre, fick nog, gick upp och skev den här krönikan och stupade i säng vid fem. Det är viktigt för mig att kunna skriva när inspirationen kommer. Jag är en periodare har jag upptäckt. Hur många gånger har jag inte sagt till mig själv att nu skriver du fyra timmar varje dag. Det som är lustigt är att jag tror stenhårt på det varje gång. Det brukar hålla en månad sen kommer något i vägen och jag tänker: men i morgon ska jag.

En poet, författare som jag är ska skriva om kärlek och det har jag gjort i Ögats kraft. Jag blir väl inte förmögen på dom men dom är från mitt inre. Här kommer fyra tillbedjande dikter, fyra vädjanden efter ärlig rå kärlek från utanförskapets trakter.

Du står där
Jag sitter
ser dig
Du ser min stol
Hungrig
på dig
Svälter
äter ett kadaver

Kom
Se på mig
Titta
Känn på min kropp
låt den vattna dig
Fånga mig
Kom

Ett högt torn
sitter du i
Hissen är felanmäld
Kom ner
Kyss min hugnande mun
Låt min spastiska hand
komma under kjolen
Glida upp för ditt lena lår
Njut av den
Låt den göra dig lycklig
Kom ner
Jag ska visa dig världen

Jag slukar bröst
Glider in mellan ben
Kjol faller
Naglar gräver sig in
Fyller din navel med
dregel
Gör dig till
Kvinna

Jag ska inte beklaga mig så mycket för kärleken har kommit till mig några gånger och jag har fått njuta av den. Men den har alltid gett sig i väg alltför fort. Här är några dikter om uppbrottet och om längtan efteråt.

Ögon
djupa i varann
Potatisbit
glider ur min mun
till
tallrikens
slemhög
Du
ursäktar dig
Går
Jag sitter kvar
njutande ätande
Vit
stod du vid
sängkanten
En varm hand mot
bröst
Rå
morgonljus
längtan

Benet
ont
Biter ihop
Vet
att du inte kommer
med dina varma händer
vet
att det går över

Äppelträdet
står i blom
Doftar
som du gjorde
Jag drar in
Skratt

Grävde djupt
Rädsla
Slingrade mig runt
lögnen
Otrogen
mot mig själv


Bitar av dig
kom vintern med
i skrynkligt kuvert
Ligger kvar
klibbar fast

Nu kommer en novell om en jag undrar var han tog vägen.

TVÅ KATTER
Jag kände en som bodde här på söder. Han satt i rullstol som jag och hade två katter, Busan och Fortuna. Här om dagen bjöd han mig på fika. Jag åkte upp med hissen och min assistent ringde på hans dörr. Efter några signaler bad jag assistenten känna om dörren var öppen. I hallen mött Busan och strök sig mot min rullstol. Mina smekningar fick henne att börja spinna men hon svarade inte när jag frågade var hon hade husse. Det luktade instängt, min blick gick till korgen som hänger under brevinkastet, ingen post. Jag ropade men bara tystnaden svarade. Jag tog upp Busan i knät och rullade försiktigt inåt lägenheten. Det låg inga tidningar på glasbordet i vardagsrummet och alla CD skivor var instoppade i fodralen. Parketten blänkte nyskurad och inga smulor i fåtöljen. Fortuna stack blygt fram huvudet bakom soffan. Hon kom tveksamt när jag lockade fram henne och luktade förnämt på min hand. - Du har aldrig riktigt gillat mig. Hon såg upp på mig och högg blixtsnabbt tag i pekfingret. Mitt skrik fick henne bakom soffan igen. - Kattjävel! Jag vände mig om och rullade ut till köket. Diskbänken blänkte som den aldrig hade gjort förr och inte ett odiskat glas. Vad fan är det här? Han sa att livet var tråkigt och jävligt i telefonen men det brukar vi jämt oja oss över. Jag kände olusten komma när min blick upptäckte ett kuvert på köksbordet som var adresserat till mig. Jag svalde och bad assistenten hjälpa mig att öppna det. Mina fingrar ville inte ta emot brevet så jag nickade åt assistenten att lägga det på bordet.

Hej! Du får ursäkta att jag lurade hit dig. Men du är den jag mest litar på. Det här livet gör mig till en gammal sur gubbe. Därför har jag åkt. Jag vill inte säga vart, för jag måste vara i fred. Jag har sagt upp mina assistenter. Det är bra med dom men jag pallar inte längre att ha folk inpå mig. Skicka Daniel mina varmaste hälsningar och säg att jag kommer tillbaka en dag. Posten har jag ändrat till morsan. En sak till, kan du ta hand om katterna? Jag har ställt mat för ett år åt dom på balkongen. Lås efter dig när du går. Det vore bra om du kunde vattna blommorna då och då. Jag var tvungen. Per

Här sitter jag nu med en katt i knät och försöker komma åt tangentbordet. Avtryck av tassar på dataskärmen. Mina fingrar har bitmärken. I förrådet har jag en jävla massa kattmat. Jag undrar var han är?

Jag tackar för att ni hörde på mig och avslutar med en dikt.

Löv
Mot mina hjul
Snart
särar vårens lår på sig