Föredrag av Håkan Pettersson

» Startsida föredrag

Därför kärleksmord

Människan är ett mysterium tänkte jag när jag var femton. Även om det ligger andra värderingar i orden idag, tycker jag fortfarande att människan är ett obegripligt underbart mysterium.

Det har gått lång tid sen jag var en finnig tonåring. Då var det mycket grubblerier över hur jag skulle kunna få det enda som betyder något här i livet: nämligen en kvinnas kärlek. Smärtan var lika stor varje gång jag insåg att det var mina tankar kvinnorna tände på, inget annat. Jag har suttit många kvällar och diskuterat världsproblem och hört på kvinnors inre liv, och varje gång har jag trott, nu händer det! Dagen efter har jag förbannat min handikappade kropp. Oskulden var tung att bära. En stor och väldig sten som tyngde min kropp ända upp i tjugofemårsåldern. Mitt handikapp var en naturlig del av mig, inget hinder. Men att lägga oskuldens sten på detta blev för tungt. För första gången brände utanförskapets skam i min hud. Jag ville bevisa för andra och mig själv att jag kunde som alla andra, att jag dög i kvinnornas ögon. Det var då mellan femton och tjugofem som jag verkligen insåg min situation, men det var även då jag lärde mig att tackla det hyfsat. Jag upptäckte min manlighet, utvecklade den och skrivandet blev min passion. Utan att jag medvetet tänkte på det projicerade jag i bästa Freudanda sexdriften på mitt skrivande. Boken Jack av Ulf Lundell blev min självklara bibel. Sen dess har lusten, drivkraften att skriva följt mig genom livet. Skrivandet ger mitt liv mening.

Det har som sagt gått många år mellan den där hormonstinna ynglingen och den jag är idag. Diktsamlingen Kärleksmord är tillägnad kärleken. En dikt ur Kärleksmord är:

KÄRLEKSMOD
Hoppet var tappat.
Väggarna växt sig
årstjocka.
Jag skulle lägga mig i
ensamhetens visshet.
Med kärleksmod
fick du mig
uppe
några timmar till.

Jag famlade fram.
Hittade knappen.
Tände.
Såg
kärlekens ljus
i ditt inre.

Du smakar
trygg barndom.
Gammaldags vanilj
på tungan.
Du smakar
lugn vetskap.
Varm choklad
med grädde.
Du smakar
mera.

Jag tror att vi människor dras till olika saker hos varandra. En del tycker om uniformer, somliga gillar läder och andra verkar tilltalas av handikapp. Jag har inget vetenskapligt belägg för det här, men min livserfarenhet säger mig att det lutar åt det hållet. Här ska jag ta upp några grupper kvinnor jag har stött på genom åren som uppenbarligen gillar män i rullstol. Jag börjar med när oskuldsstenen lyftes från min kropp.

DEN BARMHÄRTIGA SAMARITEN
En våt kväll på krogen stod hon bara där kraftig, full av tatueringar och sa:

- Jag vill ha dig i natt.

Min kompis som visste om min stens tyngd ringde snabbt färdtjänst som faktiskt hade en buss ledig. Han drog in mig på toaletten, tvättade dom viktigaste ställena och körde ut mig till den väntande bussen. Han förklarade för henne att det var min kropp som var handikappad, inget annat.

- Jag vet, sa hon. Min brorson har samma helvete.

En klapp på axeln från min kompis med orden:

- Lycka till grabben.

På den här tiden var det mycket ovanligt med samåkning med färdtjänst men givetvis blev det så den här gången. Jag tyckte bussen körde och körde men den kom aldrig fram. Mina ögon sneglade på min dam som sov med huvudet skallrande mot rutan. Jaha, tänkte jag uppgivet. Det blir inget den här gången heller. Till slut kom vi fram, hon ragglade ut ur bussen och fick på något sätt upp mig till lägenheten. Hon tog av mig jackan och frågade:

- Har du något ätbart hemma? Jag är fyllehungrig.

Äta nu, tänkte jag förvirrat. Jag satt i hallen med gapande mun, min brännande längtan och fattade ingenting. Med en kort nick fick jag henne mot köket. Mitt hopp var tappat och ögonlocken hängde tunga när jag såg henne länsa kylskåpet.

- Ska vi gå och lägga oss nu? Så ska jag hjälpa dig.

Tröttheten försvann som en vit duva i skyn.

Det finns barmhärtiga samariter som njuter av att ”hjälpa” en sån som jag. Det är helt okej för mig, bara dom inte övergår till att bli mammor. Just den här barmhärtiga samariten fick mig att sväva på moln i ett halvår. Tacksamheten sitter i än.

DEN NYFIKNA
Tyvärr gick det några år innan jag träffade ännu en kvinna. Hon visade sig vara av ”den nyfikna” sorten. Under väntans tider höjde jag mina betyg på KOMVUX och kom in på litteraturkunskap på universitetet. Jag var övertygad om att mina studier skulle göra mig till poet. Tänk vad fel jag hade. Universiteten har nog uppfostrat en och annan poet men ingen av min art. På nätterna grubblade jag över min manlighet i min ensamma säng. Jag flyttade från min studentlägenhet till en boendeservice. Jag fick in några krönikor i olika handikapptidningar som var skrivna på kraften av ilskan över personalens uppträdande. Sen dess har jag utvecklat mitt skrivande på många sätt men om inte kraften är där fungerar det som en Lamborghini utan hjul och motor. Orden finns där men de tar mig ingen vart. Den nyfikna jobbade extra där på boendeservicen. Ofta nätter, det var bäst betalt. Eftersom jag gillade att vara uppe på nätterna och det var lite att göra för henne blev det så att hon satt mycket hos mig. Vi pratade om allt medan jag smuttade på min whiskey och försökte skriva. En natt när det hade gått några månader frågade hon:

- Kan du göra det själv?

Jag blev röd som en kräfta i augusti och mumlade något ohörbart. Hennes nyfikenhet drev på frågorna, efter några veckor ville hon praktisera och det sa jag inte nej till. Jag har inget emot dom ”nyfikna”. Tvärtom, jag svarar gärna på deras frågor. Tyvärr är jag inte så mystisk som dom nyfikna kvinnorna gärna vill och tror.

DEN SORGSNA
Att flytta hundra meter kan vara ett väldigt stort steg. Jag vet, för jag tog ett enormt stort kliv när jag bytte lägenhet till en tvärs över gården. I och med detta kom jag ifrån boendeservicens tråkiga överhöghetstrygghet till en egen lägenhet med eget styre över assistenterna. Trots kaos längtade jag aldrig tillbaka till tryggheten, det är jag stolt över. Samtidigt erkänner jag att om jag inte hade haft mina föräldrar, som alltid ställde upp när det var kris med assistenter, och en och annan stabil klippa bland mina anställda så skulle det inte gått. Mina assistenter var mycket bra men vissa var en smula labila.

Bland mina assistenter fanns det en liten tunn kvinna som livet hade farit illa med. Jag försökte höra på problemen och uppmuntra henne. Men en dag blev hennes sorg övermäktig, hon måste sluta. Hon fortsatte att komma om kvällarna och prata av sig sin sorg, men nu som vän. Hon var vacker. Insvept i sin svarta sorgmantel formade hennes läppar, en natt, orden:

- Vi har kommit varandra nära själsligt, varför inte kroppsligt?

Dom där vårnätterna vi fick tillsammans kommer alltid att finnas i mitt minne.

Tiden gick. Jag tog ytterligare ett steg, flyttade från idyllförorten till Södermalm i Stockholm. På grund av bostadsbristen fick jag nöja mig med en tvåa. Vilket jag inte rekommenderar om man har assistans dygnet runt, som jag. Det blev för trångt, för tätt, både assistenterna och jag blev mer och mer klaustrofobiska. Jag bidade min tid och visste att tillfället skulle komma med en trea. Jag sökte mig ut från min lilla krubba och smakade ”det goda livet” på krogarna. Så här efteråt kan jag tycka att det blev lite för mycket av det goda. På baksmällornas snåriga ångeststigar följde drivkraften att skriva troget med. Den hjälpte mig vidare.

Jag var med i en antologi som hette Hjulspår i marginalen och under en period var jag fast krönikör i en tidning. Talang vet jag inte om jag har, däremot vet jag att jag har ett starkt behov att få uttrycka mig. Förhoppningsvis har övning gett lite färdighet. Så småningom fick jag en trea där jag fortfarande bor och trivs, och under några år hyrde jag även en liten röd sommarstuga några mil utanför stan. I stugan var jag eremit, det var jag och mitt skrivande. Men ibland tog jag mig en iskall utedusch, en grogg i solen och en bil till krogarna där tiden alltid står stilla, där allt alltid är som det har varit. Det var på ett sånt ställe jag träffade henne, den förvirrade fattiga, en ljus ljum sommarnatt.

DEN FÖRVIRRADE FATTIGA
Hon log och tänderna glimmade mig till henne. På dålig svenska frågade hon efter mitt namn. Vi åkte ut till min hyrda sommarstuga och jag smekte hennes mörka hud i morgonens nakna solsken. Det tog några romantiska dagar innan jag fattade hur illa det var ställt. Hon hade levt flott på sin rika döva man. På grund av hans dövhet hade dom bara pratat teckenspråk hemma. Därför skulle man kunna säga att hon var språkligt handikappad, i alla fall när det gäller svenskan. När dom skilde sig hade livsspiralen börjat gå neråt. Nu i hennes förvirrade huvud skulle jag ersätta hennes man. Döv man eller CP man spelade ingen roll för henne. Rik måste jag ju vara som både hade stor lägenhet på söder och sommarstuga. Hennes liv var klappat och klart. Vad jag tyckte och tänkte det brydde hon sig inte om. Hennes vackra yttre höll mig kvar några intensiva sommarveckor, innan jag kunde slita mig bort från hennes galenskap. Jag tror att dom förvirrade fattiga damerna i sina snurriga tankar anser att om dom sänker sig till min nivå, då ska jag förstå dom och ta hand om deras dårskap och helst också den sargade ekonomin som oftast följer likt en sjuk svans. Utan tvivel är det synd om dom, men min tid står inte till deras förfogande. Jag har ingen lust att räta ut krokiga tankar längre.

Åren gick i min livssaga och jag letade krampaktigt efter den riktiga kärleken. Kroppen hade ju fått sitt, i alla fall då och då, men själen svalt. Jag gjorde allt för att hitta henne, hon som skulle älska mig som jag är. Det var så otroligt viktigt för mig att få den rätta, därför skrämde jag bort alla. Jag tror inte det hade så mycket med rullstolen eller mitt handikapp att göra. Tror snarare att det var min starka heta vilja som stötte bort dom jag verkligen ville ha. Jag skrev vidare och gick tillbaka till att skriva poesi. Jag började med att skriva dikter när jag var ungefär 19 år, men under många år blev det bara prosa. När jag åter smakade på poesin så kände jag att det var min grej. Gav ut diktsamlingen Ögats kraft och tog mig med envishet in i dom intellektuella poeternas kretsar. Det var inte helt lätt. Krönikan Utestängd berättar hur det var första gången jag tog mig till en poesiuppläsning.

UTESTÄNGD
Jag sitter i min rullstol och blickar nerför en omöjlig trappa. Det började i eftermiddags när jag såg på Internet att det var poesiuppläsning på restaurang Fyrfatet i kväll. Det är dags tänkte jag. Det är dags att våga mig ut till kulturen med mina dikter. Jag lät min personliga assistent Mia stryka min nya skjorta och finaste byxorna. Hon gav mig en varm halvtimmesdusch och smorde in mig med ljuvliga dofter. Hennes omsorgsfulla händer hjälpte mig på med beslutsamhetens kläder. Till den halvblodiga biffen tog jag en kall, god Carlsberg för modets skull. Efter en stund när sista tuggan var svald bad jag Mia sätta mig i fåtöljen. Hon sa med ett låtsasstönande att jag inte borde äta så mycket och hjälpte mig från rullstolen. Jag lutade mig tillbaka i fåtöljen, muttrade att hon borde köpa ett gymkort och började bläddra i min poesibok. Sidorna prasslade fram några minuter av mitt liv. Vilka tio dikter ska jag ta, tänkte jag. Dom får inte handla om sex för det sysslar inte en sån som jag med. Nej fy, sånt gör bara "normala". Dikterna får nog inte vara för rebelliska heller.

Ett leende kom med frågan: Hur ska jag både kunna vara en söt och intelligent handikappad? Jag insåg omöjligheten och valde ut tio dikter som smakade bäst i min mun för dagen. Några djupa andetag med slutna ögon gav mig styrka ut genom ytterdörren. Mia andades som en blåsbälg när hon skjutsade mig Hornsgatan fram.

Ja, det där med gym var nog inte en så dum idé, tänkte jag.

När jag passerade Långholmsgatan mot Reimersholme stack nervositeten upp i igen. Jag tog mig igenom några okända kvarter och hittade restaurang Fyrfatet. På barstolarna satt tre något äldre män i svarta rockar och smuttade på var sitt glas rödvin. Jag bad Mia fråga var själva uppläsningen var. Ett finger visade på en lång smal trappa.

Jag sitter i min rullstol och blickar nerför en omöjlig trappa. Jag är utestängd från kulturen.

- Vad gör vi nu, frågar Mia. Jag klarar nog inte att få ner dig själv.

Jag gör ett knyck med huvudet mot utgången och tänker: Här ska fan inte krusa någon finkultur!

Med diktsamlingens små men tydliga framgångar växte självförtroendet och jag insåg att jagande pojkar inte får kyssa fina flickor. Nej, hungriga pojkar får bara äta resterna, om ens det. Jag installerade bromsar på min längtan, bromsar som i och för sig tog mindre bra vissa gånger. Min livsspiral tog fart uppåt. Tiden förflöt och en dag ringde Kärleken på min dörr. Hon klev in och sa:

- Du är fyrtio. Det är dags att du skriver en diktsamling till mig.

Hur ska jag kunna göra det var min stilla tanke. Jag som knappt har fått smaka Kärleken förr. Många utsökta dikter har skrivits till hennes ära. Vad har jag att komma med? Men hon insisterade, släppte mig inte ur sitt grepp. Det var bara att lyda, sätta mig vid datorn och börja skriva.

TVÄTTMEDELSREKLAM
Mina handlingar
rörelser
ord
tankar
var grumligt
oklara.
Du kom
tvättade allt
fjällbäcksvattenrent.

Undrar om en kärleksdiktsamling har skrivits med näsan förr? Det är nämligen så jag skriver - med näsan på tangentbordet. Där är jag i alla fall unik, tänkte jag och skrev vidare. Under arbetet med Kärleksmord har balansen varit viktig. Det fick inte bli sliskigt, för sån är inte jag. Inte för hårt, även om jag försöker gömma mig bakom en stenhård yta ibland. Trodde och tror också att Kärleken gillar ärlighet även om den kan vara rå ibland. Hur beskriver man en kärlek som besegrar alla hinder, rycker på axlarna åt mitt handikapp och tar sig rakt in i själen. Jag smålog och tänkte: ”Jag är nog också ganska ensam om att i en diktsamling blanda handikapp och kärlek.” Dessa två är som dubbelpoliga magneter, som ömsom attraherar, ömsom stöter bort. En pulserande kärleksdans som raserade det sista av utanförskapets murar. Jag är en man värd att älska. Jag avslutar med tre dikter från Kärleksmord.

KYSSEN
Din kyss väcker
ger styrka
får mig upp.
Den smakar
leende
hela dagen.
Tar mig fram till
kvällens varma säng.
Din kyss
igen.
Spasmen
i mig
vill rycka bort.
Din
varma bestämda
kram
får mig kvar.
Du
kysser mig
in i ron.
Där min
själs armar
lyfter dig.
Din vilja
kör mig fram
på
livets spår
till
lyckan.
Din arm
kommer med lugnet
om natten
runt min
tvivlande hungriga
kropp.
Dina
djupa trygga
andetag
är
John Blunds sand
i mina ögon.
I drömmen
tar du
emot mig
naken
god.

DU ÄR KVAR
Vaknar
förvirrad.
Du var en
dröm.
Sluter mig
tillbaka
till dig.
Du rör mig.
En ryckning.
Du är kvar
i mig.

DITT SPRÅK
Långtråkighet
har jag lärt mig
förstå.
Ensamhetens
prat
har jag hört
år efter år.
Utanförskapet
mitt
utnötta språk.

Är en
invandrare
i ditt land.
Vill lära mig
dina ord.
***