Föredrag av Håkan Pettersson

» Startsida föredrag

Kreativ samverkan i vardagen

Jag är en poet och författare som ska dela med mig av mina åsikter omkring personliga assistenter. Jag har ingen utbildning utan bara min trettioåriga erfarenhet av att vara användare och arbetsgivare åt just personliga assistenter. Jag är en humla som inte borde kunna flyga men gör det ändå. Så spänn fast säkerhetsbältena för nu flyger vi!

Hur ska en bra personlig assistent vara, det är en intressant fråga. För mig ska en assistent ha en tyngdlyftares styrka och gärna en femtonårings livstro kombinerat med en tjugofemårings koll. Framförallt vill jag ha en femtioårig erfarenhet i tankarna. Assistenten ska kunna driva på mig och i en annan situation vara tyst och bara bli mina armar, ben och röst. En assistent är inte bara ett verktyg som jag använder mig av, han eller hon är framförallt en människa. Kan ni se min perfekta assistent framför er? Jaså, inte, nej inte jag heller om jag ska vara ärlig. Livet består oftast av kompromisser, vad man än tycker om det.
Jag vet att brukaren ska bestämma allt och det är det inget att snacka om. Men jag har alltid trott på att om assistenten har ett utbyte av sitt arbete får jag bättre handräckning. Det här har jag kört på sen för ungefär en evighet sen då jag började med personlig assistent. Ja, i det här fallet är evigheten som sagt ungefär trettio år.

Det innebar en revolution i mitt liv, från boendeservicen där dom ville styra mitt liv. Jag fick till och med frågan om jag inte kunde bestämma tid på dagarna då jag skulle skita. Nej, dom sa inte det vulgära ordet skita utan tömma min tarm. Jag tog mig från boendeservicens fängelse ut till frihet. Det var ett stort steg och jag är nog inte den bästa arbetsledaren, men lite erfarenhet har jag fått längs vägen.

Om någon kommer till min arbetsintervju med en diger lista på många så kallade vårdjobb och har höga betyg, då kan den räkna med att inte få jobbet. Min filosofi är att många, inte alla och framförallt inte ni mina kära åhörare, men många som jobbat inom så kallade vården, har arbetsskador. Dom vet minsann hur det ska vara, om ni fattar vad jag menar och den här dikten tillägnar jag dom.

Hand
ger mat
Torkar käft
Sätter mig på toa
Torkar skit
Hand
Känner inte
vem jag är

Nej, hellre tar jag en fabriksarbetare eller postkassörska som inte har sett ett rullstolshjul i hela sitt liv. Då kan jag få ett ogrumlat sinne som kan ge mig vad jag vill ha. Snart ringer någon från kommunalarbetareförbundet och vill strypa mig har jag en bestämd känsla av…

Jag vill påstå att assistentyrket är bland det svåraste arbete som finns och ingen utbildning i världen kan hjälpa tillräckligt. I min synvinkel är det också ett av dom mest viktigaste.

Assistenterna har gett mig frihet som sagt. En frihet som jag ofta kastar bort på onödiga saker kan tyckas. Men det är väl så det ska vara.
Den första kontakten med en assistent brukar vara på en arbetsintervju och hur en sån kan gå till har jag beskrivit i en kort krönika som är med i min bok Utanförskapets styrka. Den heter…

FÖRSTA ÖGONBLICKET

Klockan på väggen visar kvart i ett när jag gäspar och tänker att det är en stund kvar till arbetsintervjun, en stund kvar till att en ny personlig assistent kanske kommer in i mitt liv. En oformad lerklump som jag i bästa fall kan forma till mina ben, händer och röst. Ett känsligt redskap med förståelse som har kraft och tålamod att klara av oförutsedda situationer. Tiden har fört utvecklingen framåt jämfört med boendeservicens stelbenthet. Då var jag en del av ett löpande band. En del som inte hade mycket att säga till om. Nu står jag vid rodret själv och styr mitt livs skepp.

Jag ler åt mina högtravande tankar och ber Agneta att sätta på kaffe. Vad heter han som ska komma på intervjun, frågar hon. Janne har jag för mig. Han kommer om en kvart, säger jag så gott jag kan med min olydiga tunga.

- Ska jag ta fram din bokstavstavla, frågar Agneta.

Jag nickar och tänker: Det är nog bäst, så att han inte blir rädd för mitt sluddrande. Jag hoppar till av dörrklockan och Agneta kör mig till hallen.

Med osäker flackande blick står Janne i dörröppningen. Tafatt räcker han fram handen mot mig. Han måste ha lärt sig av någon pedagogisk arbetsförmedlare att man ska hälsa på brukaren först, tänker jag. Nej, var nu inte så cynisk, säger jag till mig själv, ungdomar av idag har en ganska upplyst syn på oss funktionshindrade. Dom hälsar naturligtvis på oss som på alla andra. Jag gör en gest mot vardagsrummet och Agneta säger att han ska hänga av sig och komma efter. I min korta tysta väntan tänker jag: Det här har jag gjort så många gånger men det är lika svårt varje gång. Det är nästan som att klä av sig naken inför en främmande människa, med min sparvbringa och mina taniga armar är det inte kul.

Janne sätter sig i soffan, ögonen far runt i mitt vardagsrum och ena benet hoppar upp och ner som en otämjd taktpinne. Kopparna klingar när Agneta ställer fram dom på bordet. Hon sätter sig bredvid mig och samtidigt som hennes hand häller upp kaffet säger hon att jag pratar med bokstavstavlan.

- Hur funkar det, frågar han och tittar på Agneta.

Agneta ser förläget på mig när min nagel börjar skrapa mot tavlan.

- Det går till så att mina personliga assistenter säger vad jag skriver.

Jag ser det första ögonblickets samförstånd komma från det inre när han lättat konstaterar:

- Då kan jag alltså prata direkt med dig!

Jag vet inte hur ni gör här men när en ny assistent börjar hos mig får den gå dubbelt bara en halv dag med en van assistent och lära sig lyft och andra basgrejer. Jag tror inte på långa inlärningstider med en tredje person för det bli bara konstlat. Det är trots allt assistenten och jag som ska funka ihop. Däremot går jag väldigt lugnt fram med den nya. Jag säger t e x inte när den kommer, smånervös inför sitt första arbetspass, att den ska duscha mig och smörja in mig med väldoftande oljor. För det skulle nog misstolkas på ett eller annat sätt. Jag låter dom gamla assisterna göra grovgörat och det intima i minst en månad för att sakta vänja in och lära känna varann. Jag tror på ett långsiktigt arbete. Det är nästan alltid bättre att behålla en erfaren assistent än att ta in och lära upp en ny. Det är okej att vara sur och förbannad på en assistent som har jobbat ett tag. För den förmånen tar jag gärna att dom går omkring och muttrar på mig ibland. Ett befriande garv brukar avsluta en sån period. När jag och en assistent har nåt så långt i vardagens kreativa samverkan vet jag att det finns där. Då finns tillit och förtroende. Den känslans är vacker och mäktigt stor.

Spelet som blir mellan undertecknad och en bra inkörd assistent som känner mina behov och mig handlar nästa krönika om.

DEN TAKTISKA RETRÄTTEN

Jag rullar Hornsgatan fram på väg hem från veckans första träningspass och känner hungern skava i mig. Ska jag verkligen åka upp till lägenheten och krångla med mat? Nej, det får bli en pizza. Det är fan att jag inte gick på toaletten när jag gick från Gymmet. Var finns en pizzeria med en mugg som jag kommer in på? Pizzerian vid Zinken har visserligen en bökig trappa ner men den klarar Janne och dom har en okej toalett. Jag nickar åt Janne att stanna och jag skriver på min bokstavstavla:
- Ändrade planer. Klarar du trappan på pizzerian?
- Visst inga problem. Det är bara bra med lite extra träning. Vilket nummer på Hornsgatan var det?

Vinden får mig att huttra till samtidigt som en bil tutar i korsningen Ringvägen och Hornsgatan.

Jag känner mig som en säck potatis när Janne kör ner mig för trapporna på bakhjulen. Det är konstigt att man måste ha trappor på såna här ställen. Det borde inte vara så svårt att fixa till det, inte så farligt dyrt heller. Min blåsa känns sprickfylld när jag säger åt Janne att köra till ett hörnbord. Jag beställer före jag går på dass så blir väntan på pizzan inte så lång. Jag låter Janne skala av mig jackan innan menyn och salladen kommer på bordet. Det får som vanligt bli en Vegetariana med gröna oliver och Bearnaisesås. Vad ska jag dricka då? Jag kommer nyligen från träningen och borde väl inte… Jag ser in i värmeljuset som står mitt på bordet. Läsk till pizza… Nej, och vatten är ju ännu värre. Det får bli en halvliter Tuborg. Nu måste jag på muggen annars… Servitrisen kommer och jag skriver hastigt min beställning på min bokstavstavla.
- Ursäkta vad menar han, frågar servitrisen och vänder sig till Janne.
Jag håller på att bli tokig på hennes långsamma uppfattningsförmåga när Janne får säga vad jag vill ha för tredje gången. Snart spricker jag! När servitrisen äntligen går nickar jag ivrigt mot toaletten.
- Är du säker på att det funkar, frågar Janne.
- Tror du inte jag har koll, skriver jag. Den var stor och fin sist jag var här. Okej, ingen anpassad toalett men stor.

Janne rullar ut mig från bordet och zickzackar mig fram genom restaurangen mot toaletten.

Vad fan…. Jag stirrar dumt på en smal dörr som det står wc på. Vafan, inte en chans! Jag känner mina läppar spännas av hopplöshet när jag pekar att jag vill till bordet igen där nu Tuborgflaskan står och ser inbjudande ut. Hur fan ska jag göra? Jag kan inte äta i det här tillståndet för då kan jag få i luftstrupen och dö. Det är en borttagen toalett inte värd. Jag kan inte lämna ölen heller. Ska jag rulla hem, pissa och sen hit igen? Vilket jäkla jobb för en simpel pizzas skull. Jag kastar mig över sugröret som Janne har satt i ölglaset. Jag känner mig som den dyraste och bästa mjölkmaskinen som Arla har. I andningsuppehållet skriver jag hastigt att Janne ska ta plånboken i min jackficka, betala och säga att jag tar hem pizzan. Janne går till baren och jag fortsätter mitt paniksugande. Jag trodde aldrig att en Tuborg kunde smaka så här bittert. Men Stockholm ska bli världens mest anpassade stad 2010 har jag hört. Bra att makthavarna har höga mål men jag tvivlar ju… Trots att det nog inte är så svårt. Jag menar…
- Här är pizzan, säger Janne. Vill du hem på en gång?

Jag ser på den halvdruckna ölen och tänker. Jag vet i alla fall att toalettringen är hyfsat ren hemma. Man ska vara tacksam för det lilla som min gamla farmor alltid sa. Men det där att vara tacksam för smulorna är inte min grej, har aldrig varit och kommer aldrig att bli. Så det här är bara en taktisk reträtt. Vad är en Vegetariana mot en blodig biff på... Jag flinar mot Janne och skriver:
- Lämna pizzan, kör hem mig och ge mig en dusch. Jag ska äta på Café Opera ikväll.
- Har dom bra toa där?
Jag måste knipa till blåsan när jag börjar skratta:
- Ja... i alla fall sist jag var där.

Jag vet inget om era möten. Dom är säkert bra och givande. Själv har jag allergi mot möten inom det som så söt kallas omsorgen och har avskaffat allt som kan tolkas som personalträffar. Allting började för mycket länge sen när jag gick på ett internatgymnasium för funktionshindrade. Då hade personalen varje förbannade onsdag möte bakom stängda dörrar. Hur hungrig eller pissnödig du än var när du kom hem efter plugget fick du vackert vänta dom tre timmar som dom hemliga sammankomsterna alltid höll på. Ja, helst skulle vi inte alls komma hem till elevhemmet under onsdagsmötena. Givetvis gjorde det här mig arg och jag gjorde allt för att stör mötesron. Elevhemmet har nog aldrig skakats så mycket av hög ljuvlig musik, Ebba Grön, KSMB och Stockholms neger. När då den största ilskan hade lagt sig kom nyfikenheten. Vad säger dom där inne? Inte kan dom bara prata om fackliga frågor och hur mycket var och en ska städa. Dom pratar naturligtvis om oss, om mig. Undrar vad dom säger… Antagligen att jag är en jobbig obstinat jävel. Diskuterar dom ingående hur många fläckar jag har på lakanen under en vecka?

Ja, tankarna snurrade på under gymnasieåren och frågorna fick aldrig några svar. Men så mötte jag Strindberg på en svenskalektion och blev frälst. Det gjorde att jag gick ut gymnasiet med hyfsade betyg och efter några år flyttade jag in i en ny fin lägenhet som var kopplad till en boendeservice. Döm om min förvåning när mötena återuppstod och tammefan just på onsdagar. Varför just på onsdagar? Är för att det är mitt i veckan och dom vill ha en paus och samla krafterna till resten av arbetsveckan? Det var inget krav men ett klart önskemål att vi hyresgäster skulle försöka att inte larma under tiden. Vad är skillnaden mellan krav och önskemål kan man fråga under vissa situationer. Nästan samma frågor dök upp i mitt huvud igen. Vad pratar dom om tre timmar varje vecka? Samtalen om mina fläckar på lakanen hade nog bytts ut mot mina vilda fester och om deras arbetsuppgift verkligen kunde vara att hjälpa en berusad hyresgäst i säng? Och vem visste vad alla dom konstiga kvinnorna som kom ut från en viss lägenhet hade för smittsamma sjukdomar. Kunde boendeservicen införskaffa en heltäckande skyddsdräkt som man satte på sig när han larmande och behövde någon hjälp?

Efter en tid blev jag någon form av ordförande för hyresgästrådet. Tänk er mig med klubba och allt. Vilket skämt, men dom som styrde boendeservicen ville väl ha tyst på den mest besvärliga hyresgästen och dom boende trodde väl att jag kunde skaka om och förnedra. Tyvärr är jag ingen föreningsmänniska så det tog inte lång tid innan jag överlämnade klubban och knappast blev det några förändringar till det bättre. Men jag fick i alla fall vara med på några av personalmötena och stilla min nyfikenhet. Det var en halvtimmes seriöst pratande och sen tog ett bättre begagnat kafferep vid.

Snopet som fan, men så var det och enligt olika källor genom min tillvaro här på jorden är det oftast så inom yrkeslivet. Därför har jag inga möten med mina assistenter och vad skulle vi prata om? Jo, om mig, och då kan man verkligen göra något vettigare av tiden. Om det är något tar jag upp det med den assistent som det berör och det tar ungefär fem minuter. Det enda som jag har lite dåligt samvete för är att mina assistenter inte har något socialt jobb med arbetskamrater. Men det finns andra kafferep att gå på i det civila livet.

Jag försöker att värna om mina assistenter som sagt, men ibland måste även jag sparka folk och hur jag gör det är en fråga som jag inte kan svara på för det finns inget bra sätt. Jag skulle vilja ha en polis som bara kommer in och lyfter ut personen ur mitt liv. Ni kan väl mejla mig om ni hittar en sådan polis, då vore jag mycket tacksam. Det brukar nämligen blir tandagnisslan och gråt. Efteråt sitter jag med whiskyflaskan och har dåligt samvete och rannsakar mig själv. Det är nästan lika uppslitande som en skilsmässa men vid vissa tillfällen är det bäst att gå skilda vägar som det så vackert heter.

Det som gör skilsmässan så svår är att assistenten kommer så nära mig. Det är så jag vill ha det för att det ska funka bra. Jag vill inte att mina assistenter ska ta hem sitt arbete efter sitt jobb. Det skulle vara lite tungt om min ande satt och dräglade i deras soffa på fredagskvällen. Jag har skrivit en krönika som också är med i Utanförskapets styrka om hur assistenten kan komma i situationer som för dom närmare mig. Jag har döpt den till…

KULTURENS KULLERSTENAR
Den råa stockholmska kylan smyger sig in under min jacka på vägen till kassaservice. Varför är jag inte en modern människa som knappar in siffror på datorn och skickar pengar via nätet? Janne dunkar till knappen vid övergångsstället och den gröna gubben tar mig över Renstiernas gata. Efter en stund kommer jag till Nytorget. Fogelströms böcker har sagt mig att här luktade det skit och avfall förr. Nu är det kulturens doft som härskar. Frågan är vilket man föredrar. Kulturens kullerstenar får min rullstol att studsa och jag med den. Om det finns ett helvete för rullstolsburna är det belagt med kullersten. Postens dörröppnare fungerar och jag är inne i värmen. Nummerlappen visar att det är trettiotvå nummer före. Jag fyller i min uttagsblankett och gör mig klar för väntan.

Efter något som känns som en evighet är det min tur och Janne kör fram mig till kassan. Han lägger fram mitt id-kort och blanketten på disken.
- Håkan vill ta ut det här.

Han vänder demonstrativt bort blicken för att kassörskan ska prata med mig. Långsamt öppnar hon luckan och ser misstänksamt på mitt id. Tar blanketten, knappar in siffrorna och ser på Janne.
- Ska han ha femhundrakronorssedlar?

Min cp-tunga sluddrar fram tre femhundringar och resten hundringar. Efter en repetition av Janne bläddrar kassörskan upp pengarna. Hon ser frågande på honom.
- Är det du som brukar sköta om det här?

Hon ställer sig upp och lutar sig förtroligt fram emot Janne.
- Nu för tiden behöver han inte fylla i en blankett. Vi har allt på data om han bara kan komma ihåg kontonumret.

Hon sätter sig på stolen igen.
- Men det kanske är alltför svårt för honom att…

Kylan biter mig i ansiktet utanför och gör ilskans eld till en stilla glöd. Janne sätter sig tungt på en bänk och säger:
- Vad ska vi göra åt såna människor?
Han skakar på huvudet och ser på mig.
- När jag känner mig illa berörd, hur ska då inte du känna dig?
Min blick går upp till Sofiakyrkan när hennes klockor börjar slå. Jag suckar och gäspar.
- Ja, men det som är farligt är att det blir en chock när en kassörska någon gång pratar direkt till mig.

Syster vånda

Tydligen
vet du var jag bor.
Har du flyttat in igen?
Får jag sitta i min fåtölj?
Ska du?
Varsågod
drick i min favoritmugg.
Rullstolen
ja ta den.
Jag sitter på köksstolen.
Behöver
inte röra mig.
Åk du omkring i min rullstol
i min lägenhet.
Syster vånda
slickar svidande
ljumsksår.
Bränns fast i
evigheten.

Men som tur är har jag många glädjebröder också som brukar virvla in i mitt liv allt som oftast. Då blir assistenten kock, servitör, min röst och glashållare.

Min livsbok har många sidor och alla ser annorlunda ut. En kär sida är när jag ser djupt in i en älsklings ögonen och våra själar har börjat sin dans. Det är just då det knackar på köksdörren och en pratglad assistent kommer för att koka sitt te. Tidningslöpsedel-snacket kommer i gång och teet kokar aldrig upp. Det är då jag ser romantiken fladdra i väg ut genom fönstret. Det är också då jag definitivt bestämmer mig att köpa en vattenkokare och ställa in i assistentrummet.
Assistentrum är ett måste för mig. Jag bodde i en tvåa några år och upptäckte att galenskapen började lägga sina armar runt min hals när jag aldrig fick var ensam. Det var även jobbigt för assistenterna att inte få vara ifred för mina mer och mer irriterade blickar. Nu bor jag i en trea och assistenterna har som sagt sitt rum. Jag har ett behov av att vara ensam och jag tror många delar det med mig. Hur löser man det med assistansen är en bra och svår fråga. Jag vet inte varför men jag blir nio gånger av tio mycket toalettsugen när jag skickar i väg assistenten för att handla eller något annat ärende där jag anser att jag inte kroppsligen behöver vara med.

Jag brukar sätta mig vid datorn, vrida på hög musik och skriva mig ensam och fri.

Skrivandet och litteraturen har gett mig mycket här i livet. Jag skulle inte kunna utöva mitt författarskap utan mina assistenter. Tänk er att larma hemtjänst eller vad dom heter nu i dessa entrepenadsdagar kl. 3.30 för att komma upp till datorn. För det första skulle det ta för lång tid innan dom kom, så att all skrivarkaft har runnit ur mig. Sen när jag trycker på knappen efter en timme igen bara för att få inspiration upphällt i mitt glas vid datorn. Ja, jag tror att dom skulle hälla det över mig i stället för i glaset och då skulle det inte bli mycket skrivet. Då är det mycket bättre att två vana assistenthänder hjälper mig upp och sätter mig vid datorn utan onödiga ord. Inte ett ögonbryn höjt när jag ber om en sexa whisky när IT-skrivarpasset börjar. För dom vet att jag och Jan Guillo behöver det för att starta skrivarmotorn ibland. Utan mina assistenter tror jag som sagt inte att jag hade fått så mycket skrivet. Nu har jag bland annat gett ut sex böcker och ett amerikanskt förlag har ge ut en översättning i USA av min första diktsamling.

Eftersom jag skriver mina alster med näsan på ett upphöjt tangentbord brukar jag se mig som en hackspett som dunkar in ord som blir meningar, och meningar som blir sidor även om det tar tid. En A4 tar ungefär tre och en halv timme för mig att skriva. Därför har min näsa blivit ganska skinnflådd under åren som jag har suttit och hamrat in bokstav för bokstav. Näsan får även korn på ny teknik som jag ofta utnyttjar i mitt skapande. Under många år har jag byggt upp en diger hemsida som uppdateras den första i varje månad med krönikor, dikter och recensioner. Tillsammans med en tecknare har jag också skapat en serie som heter CP-Råttan. Han är en tuff råtta som slåss mot livet med okonventionella metoder och en fräck svansföring. Till sin hjälp har han en personlig assistent, Oxen, som inte alltid har dom lättaste arbetsuppgifterna. Där skulle någon dam på kommunalarbetarförbundet verkligen gå upp i falsett och skrika något om lagar och regel. Om jag känner CP-Råttan rätt skulle han bara klappa damen i stjärten med svansen och bjuda på en drink.

Jag vet inte om CP-Råttan tycker det men den viktigaste egenskapen hos en assistent måste vara lyhördhet. Lyhördhet för olika situationer och olika sinnestillstånd. Jag tror att assistentyrket är ett av det svåraste. Samtidigt vet jag att jobba som personlig assistent hos mig har fått många att växa som människor. Det hela handlar om kreativ samverkan, när en människa börjar växa drar den i flesta fall med den andra uppåt.

Mitt skapande huvud har länge grubblat över ordet Brukare. Får det uttrycket människor att växa uppåt? Det har nog varit många långa möten där liter efter liter av kaffe ha druckits och det neutrala ordet har fötts fram. Från början hörde jag bara det positiva som tycks finnas i ordet. Med åren har min hjärna börjat mala. Ja, det tar tid i min ålder att få dom två hjärncellerna som är kvar att samsas och sen fösa fram dom till målet.

En Brukare, som jag tydligen är, ska bruka sina assistenter. Hur kul är den tanken? Det ringer på min dörr klockan åtta på morgonen och en trött assistent kommer in. Ska jag då säga:
- Godmorgon, välkommen till ny arbetsdag då jag ska bruka dig.

Om vi ska vara ärliga mot varandra är det inte alltid så muntert att öppna arbetets dörr och jag tror inte att det blir bättre av den hälsningsfrasen.

Dom två i mitt huvud går vidare hand i hand och stöter på en ytterligare djup tankegrop att falla i. Vad förknippar jag med ordet Brukare om jag tänker mig utanför funktionshindervärlden? Okej, jordbrukare ger mig positiva vibbar även om jag inte fattar vad det är för fel på det gamla ordet bonde. Sen kommer den djupa gropen som jag känner mitt självförtroende rasa tusentals meter neråt i. Missbrukare... Smaka på det närbesläktade ordet ett tag. Visst finns det en fadd och unken smak i det? Jag har inget emot bröderna och systrarna som bär korset som går under den benämningen. Det är ordets missklang jag vänder mig starkt emot. Okej, jag har nog missbrukat mina assistenter ett otal gånger men grundtanken har alltid varit att vi är medmänniskor som tar oss mot mina slutpunkter tillsammans.

Jag tror och är övertygad om att varje assistent har en personlig relation med sin Brukare och vice versa. Hur den ser ut är naturligtvis mycket varierande. Därför kan ordet Brukare vara en farlig människodelare. Ordet Brukare ska vara neutralt och skydda identiteten på.. ja, den assistansbehövande. Idén är utan tvekan god. Men hur blir det i praktiken? Blir det som sagt en människodelare som för oss tillbaka mot stenålderns boendeservice? Neutraliseras inte människan bort i kall tomhet? Jag vill inte vara någon satans Brukare, jag är Håkan eller bara HP. En poet av kött och blod som vill ha och ge respekt.

Jag vet som sagt inte hur den perfekta assistenten ser ut, men har ett hum om hur han eller hon ska vara. Mitt slagskepp styr jag själv på livets hav. Jag behöver bara rorsman, båtsman och en del annat för att föra skutan framåt.

Nu tänker jag bjuda på lite mer poesi. Den första dikten blev till på ett Göteborgståg.

TÅG I CAROLALAND

Dunk, dunk, dunk.
Barnskratt
flaskan slår mot kanten, visshet
rullar till nästa vasshet.
Vilken hand orkar sätta stopp med sitt kunnande?
Barnskratt
vi är på väg i tågets dunkande.
En främling blänger till
i restaurangvagnens rastlöshets hunger.
Blickar flyr till Carolas nya slits.
Vilket bord kan han ta?
Vad ska han ha?
Inte mitt
någon annans kanal.
Alla måste få synas för att andas.
Det är inte alls banalt.

Synas och andas!

Dunk, dunk, dunk.
Vi slår mot kanten, visshet
ingen broms och flaskan rullar.
Tågets dunk in i tunnelns tomhet
Inga hindrande tullar.

Dunk, dunk, dunk.
Vet någon vart vi är, vart vi är på väg?
Säg
vad väntar på andra sidan tunneln?

Barnskratt funderar inte.

Den andra dikten heter…

Nästa dikt är från min första poesisamling, Ögats kraft

Jag har pissat i
Mississippi
Mexikanska Golfen
tog emot det med värme
I Atlantens kalla vatten
frös det
Rullstolen tog mig
vidare
till många vatten
Nu här
i badkar

Ja, varför inte fortsätta med en kort dikt till från den boken.

Stå upp
Du gamla och du fria

Jag kan inte
vill inte
stå som ni
alltid har gjort
jag sitter i frihet

Nu några nyskrivna skapelser, den första heter…

Piskande kladdigt

Diset
tar sig
igenom
morgonen
frågar efter
dagens mening

risrusket
piskande
kladdigt

kvällningens
snälla ögon
drar förlåtande för
nattens slutgiltighet

vaknar om
in i gryningen
till
lusten
glädjen
in i
vadå?

Den här dikten är till alla som sitter fast

Gå

Vakna
Sträck på dig
Lås upp
Gå
Vind kommer
till håret
Se
framåt
Andas in
drivet i stegen
Känn det rätta
Nakna

Blodet pumpar hopp
Du finns till
i din kropp

Andra diktsamlingen som kom ur mig bär namnet Kärlleksmord, nästa dikt är från den.

Frustrerad

Lampan tänd
boken i ditt
ansikte.
Du andas
sömnens andetag.
Jag vill
vill vill
försiktigt
ta boken.
Smeka din kind.
Tyst släcka lampan
somna.
Min olydiga hand
sträcker sig fram
– slår dig.
Den ler
segervisst.

Nu har jag berättat om mig och mina tankar, nu vill jag höra era. Det är fritt fram att tänka högt om assistentjobbet, ställa frågor eller bara dela egna erfarenheter av att vara assistent.