Krönika av Håkan Pettersson
» Startsida krönikor

Värdighet kostar

Vi har köpt oss fria och lagt ansvaret på entreprenörer. Det lägsta anbudet får vårda vår framtid med dom billigaste händerna. Många års erfarenhet har rationaliserats bort och ersatts med korttänkt innehållslöshet. Förr satt det en ingrodd tjänsteman eller tjänstekvinna, för den delen, längst upp och hade någorlunda koll på att saker funkade. Nu är det små privata enheter med pressad ekonomi, stressade ”Nissar” och som följd många missar. Även om viljan säkert finns att vara lika kompetent som Nisse från Manpower, så ska saker göras så snabbt och så billigt som möjligt. Den högra handen vet inte vad den vänstra gör och TV-nyheterna får visa svidande liggsår på tanter som inte har någon värdighet kvar. Naturlig värme och medmänsklighet har bytts mot kallt kalkylerande. Kylan tränger sig på. Istappar faller från höga tak, försöker slå in i våra huvuden att vi är på fel väg. Men vi går raskt vidare, tittar inte bakåt, ser oss inte om, hoppas bara att någon annan ska få nästa livshotande slag i skallen. En efter en blir vi uppslukade av entreprenörernas innehållslöshet.

Jag biter mig hårt i tungan för att få bort känslan att vara en ”det var bättre förr”-snubbe när hissen har tagit mig ner till trapphusets hall men tankarna mal på. Undrar hur lång tid i mitt fyrtioåriga liv som jag har väntat på olika former av färdtjänster. Kanske ett, kanske två år, väntan känns oändlig.

Min personliga assistent John ställer sig mot väggen och småslumrar. Jag stirrar ut genom portens glasfönster på den kalla våren. Den här gången fryser jag inte häcken av mig i alla fall som på nyårsafton. ”Du får väl förstå att ingen tar en färdtjänstkörning en sån här natt sa chauffören. Men jag är inte som alla andra, jag ser inte till pengarna. Ni ska väl också få fira nyår.”

Kylan i kroppen fick min ilska att hålla sig stilla och släppa fram den krypande tacksamheten.

John tycks vakna till av dom knastrande hjulen mot gruset utanför. Han ser på mig och frågar:

- Ska jag ta upp ditt färdtjänstkort, så jag kan ge chauffören det på en gång? Dom brukar bli snällare då.

Jag nickar stilla och andas in ett djup andetag. John tar kortet ur min jackficka och kör ut mig. En medelålders ljushårig man studsar ur bilen och rycker kortet ur Johns hand. Han rusar tillbaka till bilen, slänger sig in och får igång taxametern med kortet. Den där borde ställa upp i Aten-OS på hundra meter, tänker jag. Båda framdörrarna slås upp likt en startklar stor plåtfågel.

- Min arbetsgivare brukar vilja sitta bak, säger John försiktigt.

Jag hör taxichauffören mumla innifrån bilen:

- Den här körningen skulle ju gå fort, men helvete, nu är det en sån där krävande jävel igen.

John hjälper mig upp på mina skakande ben och jag känner mig som en nyfödd kalv. Ändan träffar det iskalla lädersätet och jag får in mina bootsklädda fötter med lite ansträngning. John harklar sig och säger:

- Det står en och väntar när ni kommer fram, men om det inte gör det kan du gå upp en halvtrappa och ringa på?

Nej, mitt arbetsområde är runt bilen och dessutom får jag inget betalt för att ränna i trappor, säger han, griper tag i rullstolen och börjar slita och dra i den.

- Hur fan får man ihop den här!

John hjälper honom lugnt med rullstolen och frågar om han hittar till adressen.

- Naturligtvis! Jag har jobbat med det här i femton år. Se bara till att någon står där och väntar.

John kommer, sätter på mig säkerhetsbältet och säger:

- Att det nästan alltid ska vara så här. Ha det så bra hos tjejen, vi ses imorgon.

Jag slår bakhuvudet i nackstödet av rivstarten och bedövande hög klassisk musik strömmar ut ur högtalarna. Efter en kort stund slår ett stoppljus om till rött. I backspegeln ser jag hur chauffören biter ihop sina käkar och tycks morra dovt.

Färdtjänst förhandlar fram lägre och lägre priser med taxiföretagen, och det är vi funktionshindrade som får betala. Vi är en stor kundgrupp så åkarna bjuder under varandra tills nästan ingen vinst finns kvar. Det är klart att chaufförerna är sura, men ska det gå ut över oss?

När det blir grönt kan jag inte hindra att mitt huvud åter dunkar i nackstödet. Jag är ett paket som ska forslas så billigt som möjligt. Min värdighet bryr sig ingen om. Den kostar för mycket.

När min snabba ryckiga färd nått nästan ända fram tycker jag mig känna chaufförens galopperande puls i min egen kropp. Hans hjärta pumpar på mot infarkten. Just nu är det nog mest synd om honom. Han måste jaga vidare efter sina pengar, och förmodligen har han inte en vacker kvinna som väntar vid vägens slut. Undrar om hon som vanligt har ställt in en öl på kylning?