Krönika av Håkan Pettersson
» Startsida krönikor

FUNKTIONSHINDRAD FEST

Jag lutar mig fram och låter sugröret ge mig vin. Runt vardagsrumsbordet pratar fina funktionshindrade i sina polerade rullstolar. Ingen dräggeldroppe på deras lysande nyrakade hakor. Vad gör jag här med min bokstavstavla och mina spasmer. Att jag aldrig lär mig, här i råttboet står jag lägst i rang. Så har det alltid varit, under alla år. Jag är inte värd en blick och att prata med en sådan som jag är otänkbart. Dom ska vara mina kamrater och jämlikar. Varför sitter jag åter här på en sådan här satans fest? Jag måste vara helt dum i huvudet och dessutom gör jag det några gånger per år. Imorgon ringer jag psyket och söker hjälp. Nej nu ska jag inte sitta här i min bubbla och vara negativ utan slå mig ut genom tystnadens vägg. Han där i lila skjorta, var det inte han som gillade Ulf Lundell? Det är en bra plattform att utgå ifrån. Jag nickar till min assistent John att tolka vad mitt långfinger visar på bokstavstavlan.

- Vad tycker du om Uffes senaste cd?

Några sekunder går utan reaktion. Har jag glömt att han har hörselhandikapp också? Men han pratar ju med andra. Jag ger John en lätt armbåge om att upprepa frågan lite högre.

- Jo, Håkan undrar vad du tycker om Ulf Lundells senaste cd?

Det rycker till och han ser på John och svarar:

- Den är för rockig för mig. Gillar du den?

Jag känner Johns förlägenhet när han demonstrativt vrider bort ansiktet för att markera att han bara är min röst. Ge inte upp nu, tänker jag, på den jäveln igen.

- Den är kanske inte den bästa han har gjort men den svänger bra.

Eftersom det tar några minuter innan jag har stavat ut min mening så har samtalet flutit i väg och lila skjortans uppmärksamhet är åt ett helt annat håll.

- Ska jag ta om det, frågar John lågt.

Jag skakar sakta på huvudet. Hopplösheten kommer in i mig när jag inser att väggfan är för tjock, för ogenomtränglig. Jag kan inte ta mig igenom den själv och här bland mina egna får jag ingen som helst hjälp. Skrämmande är att mina ”icke handikappade” vänner tar mer hänsyn till min långsamma kommunikation. Jag säger till John att ta min mobil och ringa taxi.

- Ska ni hem redan, frågar han i lila skjortan. Ja, det börjar bli sent.

Jag flinar honom rätt in i ögonen och skriver:

- För mig är kvällen ung.

Jag blir förvånad när han faktiskt ser undrande på mig. Mitt finger pekar snabbt och stolt.

- Jag ska till en som har tid med mig. Hon kan sitta i timmar, höra och diskutera livets gåtor.

Jag ser flera förvånade höjda ögonbryn runt bordet.

- Men ikväll ville hon ha min kropp och det kan jag ställa upp på.

Det hörs en blandning av ilsken förvåning och avundsjuka i mumlandet när ytterdörren slår igen bakom mig. Tack Mia att du hjälpte mig genom väggen.