Krönika av Håkan Pettersson
» Startsida krönikor

Arbetspasset

Att kaffe alltid ska vara för varmt på café, och muggen är så full att ingen mjölk får plats, inte ens med skohorn. Jag ser ut på den gamla Hornsgatan där pulsen pumpar människor framåt. Mitt arbete som poet och författare är tufft och tidskrävande tänker jag när ett flin kommer på mina läppar åt dom unga praktikanterna som bara verkar vara i vägen innanför disken. Dom unga och dom gamla är två bromsklossar för det expanderande profitsamhället. För att inte tala om oss funktionshindrade som bara tycks kosta kapitalisterna svidande magsår. Gasen i botten och vi som inte vill eller kan bidra med bränsle till galenskapens framfart har inget värde. Vad nu värde är idag, det vet jag inte när kvällstidningslöpsedlar har Kristian Luuk som nakenmodell. Bristen på nyheter måste vara total eller så är det ett hemskt faktum att vi faktiskt vill läsa om såna aktualiteter. Vi vill hellre läsa om en naken pajas än en massa svältande barn i något främmande u-land. Det måste gå att bryta den här USA-motorvägen som vi har kört upp på innan farten bli alltför snabb för att få stopp på. Jag tror att det finns en avtagsväg lite lägre fram. Frågan är om vi vill svänga av den här bekväma autostradan.
Jag ber Janne att gå in på toa och hälla ut lite kaffe och fylla på med mjölk. Det gnisslar i dörren när han kommer ut och frågar praktikanten efter mjölk. Hon ser på honom som han var ett ufo som frågar efter vägen till nästa galax. Ägarinnan skyndar till och visar Janne mjölken på en hylla. Försiktigt tar jag lite kaffe och känner tillfredställt att det är drickbart. Praktikanterna får varsina trasor och går vingligt på sina höga klackar mot dörren. Dom går ut på trottoaren och tänder varsin cigarett. Med den i ena handen börjar dom tafatt att putsa fönstret. Jag känner mitt leende börja knoppas och blomma ut. Vad fan det där gör det bara värre, fönstret blir flammigt och fläckigt.
Snart har nästan alla cafébesökarna upptäckt fönsterputsparodin och sitter och skruvar generat på sig. En medelålders man reser sig och traskar nonchalant fram till fönsterrutan och låter fingret knacka på en prick. Praktikanten blåser ut rök och gnuggar intensivt på fläcken som bara breder ut sig. Med en axelryckning kliar han sig i håret och tar sig tillbaka till sin plats.
Janne muttrar något om hyenor, jag nickar och dricker mer kaffe och återgår till mitt arbete. Att vara poet och författare är ett hårt jobb. Jag låter tiden gå in i evigheten och hoppas att något positivt ska komma åkande där ute på gatan som kan fastna på papper eller rättare sagt på min dators hårddisk.
Ska fan bli bränsle åt Reinfeldts nedrustningsbulldozer. Jag ska sitta här och göra mitt arbetspass av research i vår vridna verklighet.