Krönika av Håkan Pettersson
» Startsida krönikor

Vårbrakaren

Drar in våren i lungorna och måste hosta några gånger. Dom frusna bruna blommorna i lådan på balkongbordet verkar hälsa mig välkommen ut. Jag nickar kort när Janne ställer ner ölen på bordet och frågar om det var allt.

Tydligen har jag överlevt ännu en vinter. En kall och väldigt lång vinter. Det känns som om den har hållit sitt ruggiga, stela och kalla strypgrepp om min hals i flera år. Jag böjer mig ner mot sugröret och känner vördnad när jag dricker in våren. Sakta reser jag upp överkroppen och lutar mig bakåt mot ryggstödet och pustar ut.

Strypgreppet har gjort mig nere och svag. Den har tagit bort min ilska, min vilja och fått mig att trivas i trygghetens säng. Täckets värme har hållit mig kvar ända in till eftermiddagens meningslöshet. Då och då på kvällarna har jag tagit mig en fylla bara av gammal unken vana. Min blick landar på dom bruna frusna blommorna igen. Var finns näringen, var är kraften? Kan tron på en mening hittas? Kan tröttheten i mina fyra hjul gnuggas bort och glädjen få dom att rulla igen?

Några måsar kommer glidande. Skriar när dom kretsar över gården och drar vidare. Jag känner vingarna börja växa ur längtande ryggblad. Men när jag håller på att lyfta ångrar jag mig och drar tillbaka vingspetsarna. Det är ingen idé att fly längre. Livet är här och nu och ingen annanstans. Det har varit en kall och hård vinter som jag faktiskt har uthärdat. Jag flydde inte när det var som kallast och snödrivorna låg höga och hindrande. Då kvinnorna kom och fick gå dagen efter och deras ångest kletade sig kvar på väggarna i flera veckor. Så varför fly nu? Jag söker något helt annat, någon som vågar stanna. Varför har jag bara sett det kalla, stela, ogenomträngliga. Nej, nu jävlar!

Jag lyfter på ena skinkan och ger fyr.

Där fick du en närande fanfar, vår.

Vad är det där? Jag spänner min blick. Är det inte lite grönt där bland allt det bruna? Nog fan är det vår igen!