Krönika av Håkan Pettersson
» Startsida krönikor

Vårsmak

Det är vår! Jag sitter och huttrar på den här förbannade balkongen igen. Bra att jag inte behöver oroa mig för att ölen ska bli varm. Avslagen är det som vanligt ingen risk att den blir. Min blick får ändå törstigt slicka husfasaden mitt emot. Teglet, strävt och torrt som ett hittat kex längst bak i skafferiet. Inte en jävel hemma som kan få igång mig. För många hederliga slitande arbetande i det här kvarteret. Magmusklerna svarar med glädje på min order att luta mig framåt till sejdeln. Vinterträningen har tagit bra. Med några år kvar till femtio har jag aldrig varit så här vältränad och stark förut. Förvånat förnimmer jag att kylan faktisk finns i sugröret och smeker läpparna. Är det så här en nekrofil känner när han kysser sina kära? Jag känner lystern börjar stråla ur mina ögon likt urdrakens eld när jag vrider skallen åt höger. Passa dig, Skinnarviksberget, skyl dig fort i din gröna skrud innan jag kommer och tar dig. Tro för fan inte att du är för hög eller hård för en gammal krigare. Du vet, jag är en stor väntande granat som snart kommer att sprängas. En rostig åldrad modell, lättantändlig, får ej röras. Mycket explosiv, med en näsa som är skapad för strid. En kall vindpust kommer med vintern, får burken att skramla tomt, stridsvagnen hackar till och stannar nästan. Måste och ska hitta nytt drivmedel. Kvinnor, jo visst, är som ett direktintag till tanken men i de flesta fall orkar ni inte driva en sån här tung pjäs så långt. Återstår som alltid poesins ljuvliga musik, min trogna gamla vän. Kom igen nu, det här leder ingen vart, är bara dumt och kallt. Vi rullar in och myser i värmen framför datorn. Gå ingenstans berg, jag kommer snart till dig och hela världen med mina ord. Mitt vrål efter Janne är högt och kraftfullt av vårglädjens tro. Det blir allt värre med åren det här med vårsmaken.
Handen lyft än en gång med vetskapen att jag kommer att göra det här bra.