Krönika av Håkan Pettersson
» Startsida krönikor

ÅSKAN SLÅR NER

Jag rättar till vinflaskan i mitt knä och nickar till min assistent John att ringa på. Det ska bli underbart med en god middag och prata lite ungdomsminnen. Pernilla är en jävel på att laga mat till skillnad mot mig. Dörren öppnas och jag ser en okänd karls ansikte sticka ut. Hon har fixat en ny assistent, tänker jag samtidigt som Pernilla ropar från köket:

- Välkommen! Det står en drink till dig på bordet. Jag måste bevaka matlagningen.

John uppfattar min menande blick och ger flaskan till den okända som försvinner in i köket. Dom rosa gardinerna och blomdjungeln tar emot mig. Med ett vant och säkert grepp får John mig från rullstollen till skinnfåtöljen. Han ställer fram glaset närmare mig på marmorbordet och jag nickar ett tack. Ur sin axelväska tar han fram en bok och sätter sig i den andra fåtöljen. Det är som i hennes studentrum när vi gick på universitet, tänker jag. Samma rysch och pysch. Konstigt egentligen att vi är kompisar som har så olika smak eller kanske är det just det som håller vänskapen vid liv. Jag njuter av drinken och återvänder i tankarna till dom vilda studentåren.

Pernilla surrar in i sin elrullstol från köket. Hon ser på mig, kastar bak det långa mörka håret och frågar:

- Hur är det med dig?

- Utmärkt, sluddrar jag och ser på det tomma glaset.

- Din livsnjutare där, säger hon. Kom nu så äter vi. Tack för vinet, det verkar fint och dyrt.

Vi sätter oss till bords och Pernilla pratar om vilken stressig dag hon har haft på jobbet. Jag slår dövörat till och koncentrerar mig helt på maten som John stoppar i mig med perfekt munstora tuggor på gaffeln. Det möra köttet smälter på tungan och såsen bränner lätt i gommen. En blick får John att lyfta mitt vinglas till en skål. Pernilla tar förvirrat sitt glas med bägge händerna. Hon får ta i av alla sina krafter för att sega upp det till munnen. Ett leende sänds till mig innan hon tar några klunkar. Glaset klarar den lilla dunsen mot bordet och hon fortsätter sitt prat.

Efter en stund säger hon att det är dags för efterrätten och med diskreta rörelser av den nya assistenten kommer den på bordet. Den där har hon lyckats med, tänker jag. Hoppas bara att han är mer snacksalig när dom är ensamma. Glassen kommer fram på bordet med varm hjortronsylt och jag låter mig uppslukas av den ljuvliga smaken.

Precis när jag har svalt den sista biten glass ringer det på dörren och jag ser förvånat på Pernilla.

- Kommer din nya älskare nu, sluddrar jag med ett flin.

Två stormvindar kommer in i form av rottweilers. En hoppar upp på diskbänken med framtassarna och slickar av våra tallrikar. Den andres svans dunkar mot bordet så att bordet skallrar som en Ålandsbåt.

- Hej Pernilla! Jag kommer lite tidigare för jag visste att du hade gäster och det är svårt för en ny att klara av. Jag är ju gammal och van och vet hur du vill ha det.

Jag ser på åskvädret som brakar ner på en stol. Hon tar upp en Hänt i veckan och bökar bort min desserttallrik så att tidningen får plats.

- Även om du inte har diskat så kan du gå, säger hon till den nya assistenten.

När dörren har stängts reser hon sig upp och börjar snabbt duka av bordet.

- Det är en bra film om en halvtimma så jag tar disken nu.

Genom porslinsslamret och det rinnande vattnet ser jag Pernillas förlägenhet. Jag rycker till av en hundtunga mot min hand.

- Jag måste dra, sluddrar jag. Vi får ses en annan gång.

När John tar på mig jackan i hallen hör jag åskvädret i köket skrika:

- Det var kul att träffas!