Krönika av Håkan Pettersson
» Startsida krönikor

Dom rätta orden

Harry Martinson, hade du också den här förbannade ångesten när orden inte kom? Satt du som jag och stirrade tomt rakt ut i luften? Det var kanske därför du gick till sjöss i unga år och senare rymde från Moa, för att hitta orden? Var allt detta en jakt, samma jakt på ordets mystik som jag hysteriskt bedriver?

Jag har åkt från rum till rum i min rullstol för att fånga orden som är värda att skriva. Jag har rullat och rullat och känt paniken växa. Tagit mig från manuella rullstolen till elrullstolen och låtit de fyra hjulen äta grus och asfalt. Vinden, regnet och solen har omväxlande varit gäst i mitt ansikte men ord, meningar, sidor har inte kommit med mig hem som vanligt.

Harry min skrivarbroder, kom till min undsättning och ge mig ordens mystik åter. Jag vet att dom finns där man minst anar det. I det lilla som inte verkar vara något, kanske i en punktering i Tallinn.

Jag var där för ett tag sen några dagar på semester, eller sökte jag också ord där eller något annat? Vad vet jag, inget utom att det som sagt blev punktering.

Harry har du försökt lagat en punktering på en rullstol bland gapande fån som inte verkar har sett ett rullstolshjul förr? Du skulle nog ha kunnat skriva något poetiskt om det. Själv satte jag mig på en barstol och lät Janne säga till killen som jobbade i baren att jag skulle ha öl när glaset var tomt. Med ett hej åkte Janne iväg med rullstollen till närmsta cykelaffär för att försöka få det fixat.

Du skulle ha skrivit om den brännande längtan som kom i mitt bröst när det mogna svenska paret satte sig. Han såg ut och pratade som Max von Sydow och det var kärlek i hans röst när han undrade vad hon ville ha. Det var inte många meningar som dom växlade när dom satt där, han med sin öl och hon med sitt vin. Du skulle ha skrivit om den lugna och självklara respekt som vibrerade mellan dom. Den som du och kanske jag bara får uppleva några få ögonblick här i livet. Du skulle ha skrivit om hennes kärleksfyllda hand som hon la på hans lår när hans ölglas hade stått tomt en stund och hon uppmanade honom att ta en till. Du skulle som jag ha känt igen ölsuget i hans blick när han givetvis sa nej. Ditt leende skulle ha varit brett när han törstigt några minuter senare såg min andra öl hällas upp.

När bardörren öppnades och Janne kom in med rullstolen som hade fyra välpumpade hjul insåg jag att jag alltid kommer att vara avundsjuk på det jag kanske aldrig får.

Harry, vad är en punktering i Tallinn egentligen, en betraktelse?
Ångesten är det perfekta explosiva drivmedlet som får mina hjul att rulla lätt, tar mig härifrån till dom rätta orden.