Krönika av Håkan Pettersson
» Startsida krönikor

Hjulen rullar

Jag får olika anbud att komma och föreläsa och sälja mina alster. Men det var lite märkvärdigt när en kompis väninna ville att jag skulle komma till en allsång och sälja mina böcker i en liten stad ett trettiotal mil härifrån. Det där med allsång är inte riktigt min grej.

Jag packar resväskan full med böcker och tar mig in i hyrbilen. Janne rattar in radiostationen Rockklassiker och startar bilen.
Jag känner humörets temperatur stiga i mig med bra hög musik i öronen och låter ögonen smeka Sörmlands sköna böljande öppna landskap.

- Låt hjulen rulla och äta asfalt. Kör in i det vackra. Låt livet få gröna blad. Kör så långt orken räcker för där finns skatten. Låt aldrig hjulen stanna.

Janne sneglar på mig med ett leende.

- Du fick nog höra några för många sagor som liten min kära arbetsgivare.

Efter några timmars färd med positiva tankar saktar vi in i småstaden. Jag kan inte låta bli att flina åt dom så typiskt utspridda pizzeriorna längst huvudgatan.

- Här var det livat och glatt. Efter 22 är korvkiosken öppen om man har tur. Ja, ja, leta rätt på folkparken. Här ska sjungas.

När det inte finns någon skylt på den gamla slitna grinden vid folkparkens entré tvekar jag.

- Är det verkligen här tror du?

- Fan vet... Se där kommer någon för att öppna grinden.

En liten scen som tycks längta tillbaka till flydda dagar. Ett trettiotal tomma stolar står väntande i givakt. En kvinna kommer springande på höga klackar och hälsar mig välkommen.

- Jag har varit i lokalradion idag. Därför har jag ställt ditt bord längre bak. Det lär ju bli mycket folk ikväll. Nu måste jag i väg för det är så mycket att göra.

Med klänningen fladdrande runt benen springer hon till kaffebryggeri och korvkokning.

Jag muttrar något innan jag ber Janne att lägga upp mina böcker på bordet.

Fyra personer och en orgel som med en smekning tar bort mitt lilla hopp om svenska klassiker. Det kallas soundchecking, om man är snäll.

Grindarna öppnas och den enorma publiken strömmar in.
Tant Agda stödjande på sin käpp med några polare från äldreboendet sittande i veteran- rullstolar. Utan en blick åt mitt håll rullar dom vidare mot scenen.

En tystnad kommer och mitt huvud vrids undrande mot grindarna sökande efter fler besökare. Jag slår nästan ut colan när högtalarna plötsligt skrapar till.

- Det kanske kommer ytterligare några men jag och mitt band rullar så sakteliga igång med ett Taubepotpurri.

Som så många gånger förr biter jag ihop och låter tiden gå med tankarna vandrande runt i parken. Vad har hänt här genom åren? Mer än vad jag kan ana antagligen, mycket mer. Människor har träffats, blivit kära och barn har blivit till. Synd att livets parningsplats tydligen har blivit en kyrkogård.

- Nu ska vi ta en liten paus. Det finns kaffe, bullar, och till och med varmkorv inne vid rotundan längst bort mot skogsdungen.

Jag sätter på mig det vackra försäljningsleendet och sträcker på mig. Den lilla horden framför scenen skrapar med klövarna och får fart mot utfodringsbunkarna. Min blick följer förvånat efter.

Jag ser ut genom vindrutan på det gröna böljande landskapet.

- Är du besviken?

- Visst är jag det. Samtidigt är jag på väg bort därifrån och behöver inte vara kvar på kyrkogården. Låt hjulen rulla mot det öppna och fria, hungriga livet.