Krönika
av Håkan Pettersson
» Startsida krönikor
CP-bror
Sitter spanande mot scenen och jag känner att spänningen gör
varenda muskel hård likt en boxares som strax ska kliva upp i ringen.
Snart står han där eller snarare hoppar omkring som en studsboll,
svensk punks okrönta kung, Thåström.
Några svarta orosmoln tornar upp sig vid horisonten. En äldre
kvinna runt sjuttio och en medelålders kvinna står och dansar
till förbandets musik som strömmar ur högtalarna. Mor och
dotter som förenats i musikens öppna okomplicerade famn. Jag
skakar av mig dom och koncentrerar mig på nuets väsentligheter.
Drar in friheten i näsan och känner hur den blandas med doften
av popcorn och chips från små prasslande påsar. En sugen
blick vandrar bort mot inhängnaden för öl och vin. Komiskt
att dom stänger in folk som i en bur. Råttfällor laddar
man med ost, den här jättefällan med blaskigt öl och
tredje klassens unkna boxvin. Vilka är dummast, mössen eller
människorna? Inte vet jag och jag är den sista att döma.
En törn i sidan från någon som ruskar om mig. Jag rättar
till balansen och nickar till Jannes vakande ögon att det är
lugnt. Det var verkligen en kraftig dunk i ryggen som fick mig att falla
framåt i rätt riktning när jag upptäckte Ebba Grön
och senare Imperiet. Det känns som tusen år sen och ändå
likt ett nära minne från igår. Men det är väl
så där en trettio år sen jag satt i tonårssoffan
i föräldrarnas ombonade hem med hormonerna sprutande åt
alla håll. Morsan och farsan på var sin sida om soffan i sina
fåtöljer och TV:n var på. Det måste väl ha
varit Måndagsbörsen eller var det något annat musikprogram.
Skitsamma, dom ynkliga fjunen på min kropp reste sig när han
stod där med sina krumma slingrande rörelser och väste
fram sin sång. Irritationen slog upp i mig och jag svarade snabbt
morsan att han heter Thåström. Jag sjönk in i låten
men i ögonvrån såg jag att morsan studerade Thåström
noggrant. Med en blandning av förvåning och självklarhet
säger hon:
- Han är ju också CP!
Det var djupt allvar i morsans blick när jag överrumplat mötte
den.
- Ja, han rör sig precis som du.
Mitt garv kom som en ohejdbar orkan och blåste ner mig från
soffan. Morsan frågade förbryllat hur det gick, fick min orkan
till en tromb som fortsatte virvla runt på golvet.
Jag rycker till av trummornas plötsliga dunkande från scenen.
Okej, min CP-bror, vi har våra ryckiga rörelser men vi är
här för att skapa och det kommer vi alltid att göra. Kör
på! Nu gör vi det här. Gitarrer börjar vråla
sina ackord och Thåström skriker:
- Det är ni som är dom konstiga. Det är jag som är
normal.
|
