Krönika av Håkan Pettersson
» Startsida krönikor

Glögg i jul

En gammal slagdänga kommer upp i huvudet när Janne sticker in nyckeln i dörren. ”Jag har varit på turné och har hamnat lite på sned…” Fy fan vilken hemskt text men det har varit några bra uppläsningar och resväskan med böcker är tom. Janne samlar ihop posten och lägger i mitt knä. Vad vill riksfärdtjänst den här gången, undrar jag och känner tröttheten komma.

Elrullstolen tar mig till kommunens boning och jävlar vad jag fryser. Men jag är en fri man i stan så det är bara att bita ihop. Det var något med Arken som själva huset heter, tänker jag och svänger in på Medborgarplatsen. Ett fint och gulligt namn som ger intryck av att dom ska ta hand om och se till en för ens eget bästa. Tyvärr blir jag bara impotent och illamående av sånt.
- Vet du var det ligger, frågar Janne.

Jag nickar snett över torget och undrar om det finns någon ugn där inne att tina upp mina händer i.

Elrullstolen glider in genom dom automatiska snurrdörrarna och jag grips av svindel när jag ser uppåt på dom otaliga våningarna med loftgångar. Det här du Kafka, det här är något att bita i. Jag sänker blicken, får syn på receptionen och åker fram.
- Det blir våning sju, hissen är där.

Hur ska jag kunna åka med dom där hissarna med glasväggar utan att känna mig tvingad att spränga mig ut och hoppa? Lugn och fin nu, jag måste ha mitt riksfärdtjänsttillstånd till jul. Farsan ska få bjuda på glögg när Kalle Anka börjar. Jag får ta djupa lugna andetag och blunda mig upp.

Min näve viftar runt i luften innan hon fångar den i sin kalla lite fuktiga hand. På hennes kontorsväggar hänger intetsägande konst utan liv och på skrivbordet står ett foto på barnbarnet. Janne lägger bokstavstavlan i mitt knä och sätter sig i en sliten fåtölj. Han ser på mitt långfinger, beredd att tolka mitt fingers bokstavspekande.

Jag får snabbt veta att dom har fått nya direktiv. Hon kan inte ta något beslut själv utan det måstes göras i samförstånd med andra kollegor. Sen får dom bara ge generellt tillstånd till vissa platser och då i bara ett år.

Jag räknar till tio och tar sats:
- Men jag åker runt och håller mina föredrag i hela landet och måste kunna boka Riksfärdtjänst snabbt ibland.

Hon ser ledset på mig med ögon utan själ och jag kan bara tycka synd om henne, även om ilskan pyr i mitt inre.

Några dagar senare dimper det ner en avi för ett rekommenderat brev. Nu sitter jag här med beslutet som säger att farsan visserligen kan börja värma glöggen och det kommer att bli mycket gott. Men det blir bara fem föreläsningar nästa år om dom ska få bestämma. Hur tänker dom? Jag ska ha rätt att leva ett likvärdigt liv som alla andra står det i fina papper. Folk kanske inte åker från stan på nöjesresor fem gånger om året och det gör inte jag heller men två eller tre blir det nog. Lägger man då till alla mina föreläsningsresor är fem resor som en flugfjärt i rymden. Jag fattar att allt som vanligt handlar om att spara pengar. Men man undrar hur dom tänker och om dom överhuvudtaget gör det? För det första varför skicka beslutet med ett rekommenderat brev. En liten kostnad men ändå en omkostnad. Det här att jag, en CP, ska söka om mitt riksfärdtjänsttillstånd varje år är en ännu större kostnad. Vad tror dom, att jag ska resa mig upp från min rullstol på ett år och börjar springa maraton? Undrar hur många resor den handläggarlönen äter upp? Framförallt undrar jag om dom verkligen tror att jag ska åka Sverige runt bara för att göra av med skattepengar? Skulle jag åka tur och retur till Luleå och sitta i tågkupén, gnugga mina händer och tänka nu lurar jag kommunen på några tusen.

Farsan, jag kommer hem till jul och det ska bli gott med glögg!