Krönika av Håkan Pettersson
» Startsida krönikor

Änglapromenaden

Undrar om några änglar kommer att landa i år? Det där med änglar är förstås Cp-Råttans grej men ändå…

Ser upp mot restaurang Gondolen och huttrar till i elrullstolen. Min vänstra fot trycker pedalen i botten och jag fortsätter mot Slussen.

Däruppe på Gondolen skulle väl vara en bra Landningsplats för en vingbärare. I vilken fall som helst skulle det vara romantiskt att äta middag där med en värdig kvinna.

Jag låter blicken återvända ner till marknivå och ser en gråhårig man komma gående.

Gubben där skulle bara behöva odla skägget så...

Åldringen tar upp en näsduk från den slitna jackan och snyter sig. Han ger mig en snabb blick och ser sen ut över vattnet. Snubblar till och går framåtböjd mot vinden.

Fan, vad kallt det är i den här råa Stockholmskylan. Hoppas att jag får det där varma understället i julklapp. Men om den där gubben ska extraknäcka som tomte blir det nog inte ens några långkalsonger. Han hittar någon polare i en trappuppgång med en flaska glömska. Vem är jag att döma. Jag skulle nog göra samma sak om jag var i hans situation.

En bil tutar till när jag svänger upp på Hornsgatan som strålar i sin oändliga julskrud. Blicken och suget drar mig mot Akkurrat men jag låter foten vara stadig på pedalen.
Ska fan betala dyra pengar för i och för sig god öl. Det finns nästan samma bira hemma i kylen för en tjuga. Satan vad kallt det är om nävarna. Jag måste lära mig att ta på handskar även om dom begränsar mig.

Överallt paketsökande människor. Irritationen slår upp i hjärnan som ett spett. Jag börjar kryssa mellan dom irrande individerna.

Det är väl så nära en slalombacke jag kommer den här vintern. Lågkonjuktur, haha, inte när dopparedagen nalkas. Då åker bankkorten fram och gör julen mysröd med dyra klappar under granen.

En kvinna bara stannar i steget och står stilla.

- Vad fan!
Jag har inte en chans. Mitt hjul guppar till med sin tyngd över hennes fot. Skriket får hela Hornsgatan att bli till is. Folks nyfikna blickar skjuter in i mig. Ett morrande slipper ur min strupe. Viljan att fly får mitt blod att hetta. Hon vänder sig om. Hennes hår skimrar, ögonen lyser och ser rätt in i mig.

Skakar bestämt på huvudet och kör.

Var det ett ögonblicks julstämning jag kände? Änglar finns inte, såna tror som sagt bara Råttan och andra konstiga figurer på. Nej, jag kan bara tro på en varm hemkomst efter en lång och kall existenspromenad i människornas håglösa stad.

En ljummen vindpust får mig att titta upp i skyn.

En ängels vingslag, vem vet, en roande tanke i alla fall. Ska kanske ändå gå på Gondolen ikväll. Med den här trafiken verkar det bli drag där.

Jag småflinar och känner att hennes blick fortfarande värmer, änglar eller inte.

Bestämt vänder jag om.

Vem vet hon kanske är en värdig kvinna att supera med. Hon kan inte vara svår att hitta med den vingmärkning jag gav henne. Undrar vad hon heter?