Krönika av Håkan Pettersson
» Startsida krönikor

Jag är jag

Vinden kommer från sydväst och tar med några snökorn från taket. Kryper ihop i den stora dunjackan och finner ett flin någonstans. Det är mörkt nu, biter här och där men vad fan. Jag plirar mot det välbekanta barndomsskogsbrynet. Nu sitter jag till och med på vintern och glor. Farsan har rätt, jag är fan inte klok. Röken från andedräkten kommer ur käften och stiger uppåt. Talgbollen gungar när en mes landar och börja picka i sig för livets skull. Du äter allt för att kunna fly rovfåglarna. Blodet far runt i din minimala kropp och får bort skräcken. Svart och vitt som ett schackbräde. De svaga mot de starka som alltid. Ingen tvekan vilka jag tillhör men orden har gjort mig hård som sten. Jag är en skogens man med väderbitet ansikte och själ. Skulle kunna ha varit en son till Dan Andersson men jag är jag och det är bra med det. Är det inte någon som går i dimman där borta på grannens gärde? Jag blundar hårt några gånger. Med säck på ryggen och allt. Jag är jag och ingen annan. Med fyra hjul, själ och allt sitter jag här. Det är du och jag mes, varken mer eller mindre. Fan, nu byter han axel för säcken och verkar komma hitåt. Vad gör jag? Är det den nya grannen som köpt Folkes gamla hus? Jag makar mig till rätta i rullstolen och känner kylan smyga sig upp längs benen. Börjar bli dags att gå in, in till farsan och värmen. Hoppas att det finns kvar lite ...

Plötsligt far en skugga över terrassen av avundsjuka. Busken fladdrar till i ett pip. Vad fan? Jag är inte Taube och du var ingen and utan en mes. Det var knappast heller en havsörn som slog ner och tog mesen till himlen. Det är bara valsen som går vidare. Terrassdörren gnisslar upp och Janne sticker ut skallen och undrar om jag ville något.

- Hämta K45an, en tomte ska dö för en mes skull. Tomtar finns det för mycket av i dessa
tider.

Jannes stövlar klafsar i snömodden och han ruskar på skallen.

- Ja, du chefen…Du är du… Kom nu, din farsa väntar, han har värmt på glöggen.