Krönika av Håkan Pettersson
» Startsida krönikor

Det suger

Teatersuget tar mig till kulturhuset. Jag åker ”dom normalas hiss” ner till scen Lilla klara. Hissen är stor som ett dansgolv så Janne snurrar runt mig i rullstolen med ett flin.

- Pjäsen heter Rock'n'roll, så du får väl öva.

Mitt mutter öppnar hissdörren och Janne rullar ut mig till människors tomma blick, stirrande i intetsägande tak och på bleknande teateraffischer från svunna tider.
Efter en stunds väntan öppnas dörren och folk går på den röda mattan nerför trappan. En välklädd ung man kommer fram, säger att han är kvällens teatervärd och frågar om jag behöver hjälp ner. Hans vänliga hand visar mig mot en grå varuhiss. Nycklarna skramlar upp från hans ficka som en fångvaktare på Alcatras. Bugande öppnar han dörren och får fram en nyckel på knippan till hissens knapplås.

- Oj, ursäkta, någon måste ha råkat glömma.

En vagn med några backar tomglas och tallrikar med sina kladdiga matrester hälsar mig välkommen.

- Får ni plats, tror ni?

En doft av fläskfilé, potatis och sås når min näsa när Janne krånglar in mig och teatervärden försöker få in nyckeln i låset bredvid hissknapparna. Han tar en annan och yttligare några andra nyckar innan han suckar och ger upp.

- Jag går ner och trycker på knappen där.
Ungefär en minut i den grå cellen känns som en evighet innan hissen rycker till och den går nedåt.

Janne kör mig till ett stilla hörn av teaterfoajén som snabbt fylls av äldre människor.

Rocken har tydligen blivit gammal och finklädd. Frågan är om gitarriffen också är förfinade, blivit äldre och slöa?
Den andra ringningen hörs och Janne får mina däck att rulla mot insläppet. Biljetterna rivs och mina hjul snurrar lätt och villigt på trägolvet in till teatersalongen. Jag glider in på min plats och känner mig glatt förvånad att rullstolplatsen är en av dom bästa platserna i hela salongen. Min blick får flöda ner mot scenen och jag känner mig som en kung. En kung som sitter i sin loge och ska se på någon pompös artonhundratalspjäs.

Kungen faller, en karg berlinmur konfronterar mig med 1900-talet. En ung tjej släntrar in med skorna i hand. Hon ser förvånat och flummigt upp på en gitarrspelare som sitter på muren.

Jag dras med i pjäsen. Stora årtal kommer upp på fonden och tre decennier politiska utopier speglade genom 60-, 70- och 80-talens rebelliska originalmusik. Jag kastas mellan Oxford och Prag i en uppgörelse med kommunistbjörnen.

Musiken gör min strupe torr och tungan till ett sandpapper. Jag ser mig omkring och märker att utgången är alldeles nära. Min armbåge stöter till Janne i sidan och jag väser fram:

- I pausen skyndas vi oss ut till baren före alla andra.

Dom gör några vändor mellan Prag och Oxford innan ljuset tänds i salongen och Janne reser sig som en spiralfjäder. Hans snabba fötter gör att jag hamnar vid ett bord innan någon annan har kommit ur teaterstolarna. Jag nickar förnöjt när han antar att jag vill ha en öl. Det kommer ett flin på mina läppar när jag ser min löpare hinna först till bardisken.

Jag är en vinnare!
Vad är det som händer? Varför står han där som ett fån med min öl i näven och pratar med varenda jävel som jobbar där när han vet att jag sitter här i öknen?

Efter någon minut kommer han svansande som en skamsen hund.

- Dom har inga sugrör och jag tror att du tog ditt sista ur ryggan i går.
Jag svär tyst och ber att han ändå letar igenom ryggsäcken.
Irriterat ser jag teatervärden komma med ett inställsamt leende och undra om något är på tok?

Ska jag mula igen käften på honom, flyger det igenom min hjärna. Jag kan alltid skylla på att jag fick en spasm eller varför inte flera.
Med en uppgiven gest förklarar Janne hur läget är och värden kliar sig fundersamt i huvudet.

- Och det finns inget öppet här i närheten, men vänta så ska jag se vad jag kan göra.

Hoppet har för länge sen försvunnit när andra ringningen hörs. Då kommer värden springande tillbaka med ett litet grönt festissugrör.
Som en supereffektiv mjölkmaskin får jag i mig ölen innan tredje ringningen

Kommunistbjörnen hajar till, allt tystnar, en rap fyller salongen.