Krönika av Håkan Pettersson
» Startsida krönikor

Våren får vänta

Vad fan är det där? Jag blinkar några gånger och stirrar ner i köksbordet. Nog för att jag vet att jag ser dåligt utan mina glasögon men att det är så här illa… Vad är det för fläck på bordet? Har Janne fusktorkat igen? Nej, det ser inte ut som det heller. Vad är det? Jag ruskar irriterat på huvudet och tar några munnar kaffe. Blicken får ta en villande vandring i köket. Ja, dom här väggarna behöver jag inte se för att känna till vartenda märke.

Jag kan deras historier och vi repeterar varandras fördelar och brister. Ett flin kommer på mina läppar. Rebellen blir gammal och sitter här och beundrar sina bleknande ärr. Fy fan, vad patetiskt. Min blick dras ner i bordet ännu en gång. Vad är det där? Jag blundar hårt med ögonen och tittar en gång till. Nej, nu rör den på sig också. Det här är inte bra, inte bra alls. Ser jag i syne eller börjar jag få någon form av delirium? Jag har inte druckit på ett tag så vem vet. Nej, skämt åsido, vad är det som kryper på bordet? Ska jag behöva ropa på Janne för att ta på mig dom förbannade brillorna? Är ett kryp värd den mödan? Jag rycker på axarna, drar in luft i lungorna och skriker sluddrande åt Janne att jag behöver mina glasögon.

Han kommer med dom i handen och upplyser mig om att dom behövs tvättas. Jag nickar åt honom att titta på bordet.

- Se, har du skaffa dig ett husdjur? En liten spindel, en vårspindel.
Jag glor dumt efter Janne när han går till diskhorn och låter en droppe diskmedel förena sig med vatten och göra mina glasögon sebara.

- Vad då vårspindel? Det är februari och långt till blåsipporna.
Han flinar åt mig och tar på mig glasögonen. Jag hummar när han undrar om han ska fortsätta att vattna blommorna.

Benen på spindeln är som vilsna, sökande spröt efter det bästa fotfästet. Alla utom ett som bara hänger stilla.

Är du också funktionshindrad, min polare. Ja, vi ska väl hålla ihop du och jag. Vi får göra vårt bästa för att hålla vårens flagga högt fastän snöstormen härjar där ute. Ett som är säkert är att vår seger kommer en dag. Jag böjer mig fram för att ta det sista kaffet och en kraftig spams går till blixt attack. Handen flyger upp i luften och dunkar sig ner i bordet med kraft.

Jag ser förvånat ner på bordet.
Du blev inte ens en blöt fläck min vän. Ja, ja, du får bidra till att bordskivan får en glattare yta. Vad fan, våren får vänta, så kan jag sitta här en stund till och fördjupa mig i mina väggar.