Krönika av Håkan Pettersson
» Startsida krönikor

LIGGER MED MYTEN

Det växer inget i vinterkylan, tänker jag och ser att klockan visar 4.17. Sömn, kom och ta mig i din varma mjuka famn. Jag vänder mig om, min spastiska hand får tag i täcket och drar upp det till hakan. Att det ska vara så satans svårt att få sova. Här ligger jag med myten om en sömnlös poet som slåss med sina demoner. Jag känner ett spänt leende på min själs läppar när jag suckar. Ska jag gå upp till datorn och skriva ihjäl några timmar? Det är fan att gå upp när sängen är så varm och underbart skön. Jag blundar hårt och trycker på hjärnans avstängningsknapp. Den fungerar inte så jag trycker några gånger tills jag ger upp och slår upp ögonen. Sova får jag tydligen göra i graven även om den är kall och ödslig. Jag vet inte heller om jag orkar och vill vänta tills dess. Okej, vad ska jag skriva om den här tidiga morgonen så att friden kommer till mig? Kom idéer, kom, fyll mig med mod och kraft att forma bokstäver till något meningsfullt. Vad ska jag bita tag i och ruska om likt en hund som nafsar i sin leksak. Färdtjänst är alltid ett tacksamt ämne. Till exempel när jag skulle till Mia i Kallhäll och det tog en och en halv timme att komma dit. Kul typ som körde, det tog tio minuter för honom att ställa in GPS:en och sen körde han inte efter den. GPS-rösten gick upp i falsett och blev nästan hes av varje fel vägval. Otroligt att han kunde köra fel i varenda rondell. Det var visserligen intressant att se Sollentuna centrum men jag trodde att färdtjänstchaufförerna hade samma tuffa gatunamnsutbildning som taxikillarna. Färdtjänstschaufförerna har helt klart svårt att hitta och det är uppenbart att dom även har brister i den sociala utbildningen. För om han bara hade frågat mig om vägen och kunnat tolka mina pekningar så hade det bara tagit en halvtimme. Undrar hur många andra körningar han missade under den färden, tre eller fyra kanske. Fast jag gillar inte att sparka på den som redan ligger. För inte kan han få stanna många veckor på jobbet? Min blick vandrar sakta till klockan, 4.26. Tänk att tiden kan gå så långsamt ibland. Gör ett nytt försök, lägger mig bestämt på mage och sluter ögonen. Om jag sover nu så kan jag skriva på dagen och få en normal dygnsrytm som alla andra. Men inte, sparkar bestämt av mig täcket och låter rummets lite kyliga luft väcka min nakna kropp som inte är lika vaken som huvudet. Höjer näven mot taket, vem vill vara som alla andra! Jag känner att något har börjat växa i vintermorgonen. Något som måste ut i ord, meningar, en berättelse.