Krönika av Håkan Pettersson
» Startsida krönikor

KÄRLEKEN ÄR STÖRST

Efter en kärleksnatt med min älskade tar jag hissen ner. Det är dags att vara en snäll son, tänker jag och känner det tvivlande flinet på mina läppar. Det borde i alla fall gå någon dag efter så mycket ömhet jag fick i natt. Min assistent John öppnar hissdörren med ena näven och i den andra har han kartan. Taxin från riksfärdtjänst står på tomgång utanför porten. En djup suck kommer när jag ser kärringen i passagerarsätet fram, samkörning. Jag ber John att ta på mig mina Rayban.

- Nu får du hoppa höjdhopp, säger John och nickar mot den höga bilen. Jag fattar inte att dom skickar såna när det är färdtjänst.

Jag nickar till kärringen när hon hälsar och känner mig som en rostig fällkniv när John krånglar och bökar in mig i baksätet. Han vänder sig till taxichauffören och rabblar sin läxa:

- Håkan kan inte prata så bra men här har du en karta som han har gjort.

Chauffören ler och svarar:

- Jag har gps så det går nog bra.

- Nja, Håkan säger att gps inte funkar där på landet. När du kommer närmare kan han peka om du inte fattar kartan.

En klapp på axeln, ett hej från John och taxin börjar rulla. Natten kommer tillbaka i mina tankar. Vilken len hud hon har, vilka underbara bröst och vilka lår! Jag känner fortfarande hennes smak på mina läppar. Vilken läcker blick hon har! När hon såg på mig i sommarnattens dunkel var det som om hennes ögon kysste mitt inre. Fan, jag börjar bli likt en smörklick i en stekpanna som bara far omkring och sakta smälter. Men det skiter jag i för hon är en sån vacker människa i ett perfekt lyxfodral. I framsätet har småpratet om vädret börjat och jag hör att tanten ska ända upp till Luleå.

- Varför åker ni inte flyg, undrar chauffören.

- Jag har en sån fruktansvärd cellskräck så att jag inte kan gå in i en flygkabin. Det är därför jag har tillstånd att inte behöva ha bilbälte.

Jag känner sympati när jag hör att hon nyss blivit tvungen att flytta från lägenheten där hon har bott i över fyrtio år, nu när benen inte orkar gå dom fyra trapporna.

- Hissar är ju helt omöjliga för mig. Nu bor jag på första våningen.

Chauffören prasslar med min karta och låter bilen åter glupskt äta motorväg. Det måste vara många bilar och framför allt taxibilar som snuten skulle kunna ta för fortkörning på den här sträckan till Uppsala, tänker jag när domkyrkotornen syns. Jag harklar mig och gör mig beredd att guida. E4an genom Uppsala går bra men sen kommer kartans osäkra prasslande. Lugn och fin där framför ratten, tänker jag, det här kommer att ordna sig. När avtagsvägen mot Sala kommer ser jag stint i backspegeln, grymtar och pekar till höger. Chauffören tittar hastigt på kartan och säger för sig själv:

- Det verkar stämma.

På samma sätt lotsar jag lugnt fram honom på uppländska skogsvägar mot barndomens hus. Chauffören vänder sig vill tanten och säger:

- Han är verkligen med.

Jag suckar uppgivet och vet att jag borde bli arg och klippa okunskapen på käften men jag orkar inte.

Farsan öppnar dörren och börjar hjälpa mig ur.

- Er son är verkligen duktig att hitta vägen.

- Ja, vi har bara bott här över trettio år så...

Jag känner mig som en blandning mellan Bogart och en fånigt flinade romantisk Lundell när jag uppfattar min älskades smak igen på mina läppar. Den får mig att veta att kärleken är störst och att inget kan skada mig längre.