Krönika av Håkan Pettersson
» Startsida krönikor

Djävulen och jag

Vad fan håller jag på med? Genom mina solglasögon ser jag på mannen som går raglande bredvid mig. Djävulen, om än i fårakläder, går åter vid min sida.
Jag trycker upp farten till max på elrullstolen. Att dom inte kan göra såna här fordon snabbare. Det är nära att jag kör över en hund med husse när den behornade ger upp ett avgrundsvrål.

- Jag har rätt att må dåligt!
Jag nickar, korsar ett övergångsställe och tänker: Visst får du gräva ner dig i dyngan, bara du låter mig se livet. Var ligger den där puben som han skulle träffa sina fallna änglar på? Tänk att det är jag som ska visa honom dit, bara för att få lite lugn och ro.

Han känner människans svaghet och vet när det är dags att kliva in. I några veckor har jag umgåtts med den bockfotade, för att glömma livets ensamhet och den tråkiga verkligheten som smakar gammal asfalt.

Det började i dom fina kvarteren som jag nyfiket har sneglat på mer än en gång, med en naiv längtan till de lyckade och lyckliga. Närkontakten fick bilden att skeva. Oförstående såg jag tusenlapparna rulla och linor dras av brottare, festfixare och andra mer eller mindre kända människor. Silikondamerna som satt vid vårt bord kysste djävulens hand och han log.

När jag påstod att dom flesta kändisarna var som jag, att de gör allt för att glömma tillvarons trivialitet och dödens illagrinande anlete, blev Djävulen så fly förbannad att eldslågor sprutade ur hans rykande käftar.
För att övertyga mig om det goda livet tog han med mig på syltor vi besökt under dom unga, vilda åren. Det var kul då och några gånger nu, tills det slog mig att tiden står stilla på dessa trångsynta hak. Trött dunkade jag näven i krogbordet, jag ville se djupare in i mörkret, avslöja hans tomma hemlighet.

Ingen hiss så han drog mig baklänges i rullstolen uppför trappen till kvarten på våningen ovan. Håliga ögon såg på mig när jag kom in i ett rökigt kaos. Folk låg i soffor och sängar långt inne i ingenting. Med hög svansföring lotsade han mig fram, sköljde ur två glas i köket, röjde plats vid bordet och hällde upp ur en dunk. Jag trodde på honom när jag fick veta att här glöms allt bort. Varje natt är en ny natt som du skapar till ditt välbehag. En av skuggorna höll frågande fram en joint, jag skakade på huvudet. En spruta kom fram någonstans ifrån och jag drack mig ut genom dimman.

Jag ville bort, jag ville hem. Men med glödande ögon drog han mig vidare till dom utslagnas bänkar och den tunna genomskinliga spritgemenskapen. Natten får inte ta slut, med gryningen kommer smärtan, tomheten, trivialiteten.

Ångesten slet i min kallsvettiga kropp när en telefonsignal skar genom det obarmhärtiga ljuset. Dom två ljusskygga änglarna ville träffa honom och bad mig visa vägen. Det kanske är fel att överlämna honom till dom, jag kommer aldrig till himmelen men jag är så trött, så oändligt trött. En spasm får min kropp att rycka till när han skriker igen:

- Jag har rätt att må dåligt!
Folk stirrar, dom tror säkert att Djävulen är min personliga assistent med svans och allt. Dom skulle bara veta att i själva verket är det jag som är hans ledsagare idag.

Vad har jag hållit på med? Allt detta för att glömma bort den jag är och det jag tror på. Nu ska jag lämna den behornade åt sitt öde och låta mina fyra hjul rulla igen. Dom ska få hitta min kreativa hamn. Där ska jag vila ut och smida mina egna planer.