Krönika av Håkan Pettersson
» Startsida krönikor

SKITTANKAR

Jag sitter på muggen för en Mr Brown ska ut som Frank Zappa nog skulle ha uttryckt det. Ja, Zappa, ett geni och rebell som dog i cancer. Ingen kommer att ta kort på mig som dom gjorde på honom när jag sitter här och tur är väl det. Förhoppningsvis slipper jag sjukdomar och lever längre än han men frågan är vad som är bäst, ett kort och rikt skapande eller ett långt drönarliv? Det spelar nog ingen roll när man ligger och tuggar lera. Så det är nu det handlar om vad man vill och inte vill. Vad man vill och inte vill göra. Åka eller stanna, svika eller vara trogen? Aftonbladet, Expressen eller varför inte Dagens Nyheter? Något knackar sig in i mitt medvetande. Irriterat ser jag på den droppande duschen. Att jag inte ens får vara i fred med mina tankar här på muggen. Snart piper väl ett reklam-sms från mobilen i ryggsäcken på rullstolen. Jag låter ilskan få utlopp i en spark på rullstolens fotstöd. Nej, visst fan, mobilen slog jag klokt nog av i morse.

Vad vill jag ha ut av det här jordelivet? Kärlek, ja det vill väl alla ha så också jag. Det kan jag inte gnälla över för den har kommit i alla dess underbara former och det är jag ödmjukt tacksam för. Okej, det tog nästan fyrtio hysteriskt letande år innan jag upptäckte att den hela tiden har funnits runt omkring mig. När uppskattningen för mitt hackande på tangentbordet nådde mina öron, det fick mig att börja jobba mer och starta olika små projekt som gav en smula framgång. Den berömda uppåtgående spiralen hade påbörjats. Jag fattade att jag var någon och fick självtillit och självförtroende. Det gjorde att jag kunde se mig i spegeln på morgonen. Visst fanns det många brister men också en hel den gott. För första gången såg jag också att kvinnorna kunde få fulare och dummare fiskar på kroken. Allt det här gjorde att jag började gilla mig själv. Någon klok har sagt, att man måste älska sig själv för att kunna älska andra och det är kanske sant. Men för mig gjorde det att jag såg kärleken, halleluja! Jag ska nog ut och predika. Jag och Tomas Fogdö, vilket par. Hjul vid hjul ska vi frälsa folk och låta dom upptäcka den uppåtgående spiralen. Nej, fy fan, det låter som hybrismattan är utrullad och jag ska passa mig för att sätta mina hjul på den. Min blick faller ner på rullstolshjulen och jag känner ett flin på mina läppar. Dom är för skitiga att sätta på en fisförnäm röd matta, men just nu rullar dom förbannat bra. Jag får väl punktering snart, blir stående och biter mig i läppen. Varför sitter jag här och tänker högtravande obetydliga tankar till ingen nytta? Jag stånkar på för en Mr Brown ska ut.