Krönika
av Håkan Pettersson
» Startsida krönikor
DEN SANNA POETEN
Jag tittar dystert på platsmuggen med billigt boxvin. Ska jag verkligen
dricka det där? På den lilla scenen eller vad det kan heta,
står en sån som jag, en så kallad poet. Han mal långsamt
och segt sitt livs tråkigheter. Irriterat ser jag på ett barn
som sitter några bord bort och pratar med sin tonårssyster.
Kan inte någon trycka in några cocosbollar i käften på
henne och få tyst på tjattret. Snälla väluppfostrade
applåder följer honom ner från scen. Stolar skrapar mot
golvet och kulturens ben bär lagom avspänt till baren när
poeten stödjer sig på käppen och sätter sig tungt.
Trött men kan sova nu tänker jag och ser en ung tjej spänsta
upp på scen. Nu blir det nog ung blåögd hjärta och
smärta är min tanke när mina läppar finner sugröret
för att få bort negativiteten. Skitvinsmak är bättre,
trots allt. Ett ristande av en tuschpenna skär i mitt öra och
jag glor på ungen. Finns det inte nattdagis för såna
där? Vad gör jag här när jag borde ligga bredvid Mia,
dricka champagne och höra hennes viskning att i morgon blir ännu
en kärleksdag. I stället sitter jag här mitt ute i ingenting
och hör dålig poesi. Jag borde ligga där och låta
henne smeka mig med livstro. En busbrun blick från barnet får
mig att snörpa på munnen. På scenen skriker tjejen att
männen bara ser hennes kropp och inte ser hennes nakna själ.
Intressant ämne men för fan sänk volymen och lägg
kraften i orden så kanske någon får syn på dig.
Ett rasp från ett fullritat blad får allas blickar att se
på jäntan som bara ler till systerns tystande finger. Skön
liten ficka det där, undrar vad hon bli när hon blir stor? En
dam drar sin schal tätare runt sig och frågar om hon får
sätta sig vid mitt bord. Hon tar upp ett litet rosa block och vänder
sig mot scenen. Huvudet nickar belevat och hon gör då och då
anteckningar. En troligtvis indisk man byter av tjejen på scenen
och börjar läsa dikter på sitt språk. Häftigt
med gränslös poesi tänker jag och sätter helt fräckt
in mina ord i hans rytm. Jag hänger med honom till femte dikten sen
tar mina fattiga ord slut. Undrar vad damen antecknar? Hon kanske är
från snuten, reser sig upp när han är klar och griper
honom för att ett felaktigt, fegt avisningsbeslut ska verkställas.
Nej, jag har läst för mycket deckare på sistone.
- Vad säger han? Flickan blir nertystad när hon frågar
vad den indiska mannen säger.
Hon ger sig inte.
- Läser han för sig själv?
Min blick sveper runt i lokalen och konstaterar att fickans frågor
är befogade. Systern börjar skyndsamt klä på henne.
Innan dörrens stängs efter dom kutande stegen hörs frågan:
- Ska inte ord betyda något?
Av oss som är där är hon den sanna poeten.
|
