Krönika av Håkan Pettersson
» Startsida krönikor

Lördagsmorgon

Söder ligger fortfarande och drar sig i sängen när jag låter min elrullstols däck svänga ut på Ringväggen. Stilla, tyst och inte en morgonjoggare så långt ögonen ser.

När solen värmer från den blå Stockholmshimmeln kommer själen och betalar med glädje sin hyra till min välskötta kropp. Jag drar in ett djupt ljuvligt andetag och viker av ner mot Tanto.

Vad det ska bli gott att äta frukost med polaren på bryggan nere vid Årstaviken.

Utanför Zinkens vandrarhem står två turistbussar, pustande, väntande på att köra folk vidare. Över dom skriar fiskmåsar i luften.

Vad är det här? Vad gör alla brandgula kommunalarbetare ute vid den här tiden? Varför ska dom förstöra min morgon? Vad fan är det här?
Papperstallrikar, engångsgrillar, pizzakartonger och allt vad folk lämnar efter sig från gårdagens sjöslag.

Tantolundens gröna matta av gräs har blivit en soptipp. Men inga ölburkar och knappt några flaskor. Har folket blivit nykterister nu helt plötsligt? Nej knappast, några uteliggare har väl varit här och plockat burkar. Hoppas det i alla fall så att det inte är någon proffsplockare. Fy fan, vad det ser ut. Att folk inte kan ta upp efter sig.

Jag tar mig mot bryggan och känner ett leende växa på mina läppar.
Att jag har blivit en sån gnällgubbe.

Vattnet kluckar mot bryggan när jag sakta kör ut på den. Jag viskar godmorgon till anden som ligger och sover längst ut på plankorna med huvudet under vingen. Morgonen doftar sommar när jag knäpper av elrullstolen och ser ut över vattnet.

Vad bra att polaren alltid är sen så att jag får tid för mig själv.

En segelbåt kommer tyst glidande förbi och jag låter tankarna försvinna med den.
- Hej grabben, ursäkta att jag är sen.
Anden plaskar ner i vattnet när kaffemuggar skramlas upp. Mackor befrias från sina omslag, termosen öppnas och ryker värme.
- Det är en fin morgon.
Jag nickar och biter en tugga av äggmackan.
- Det är långt till höst och jag tror att det blir en fin sommar i år.
- Det blir en sopsommar om vi inte gör något.

Jag låter kaffet värma min gom och ser in i en förvånad min. Långsamt sväljer jag och harklar mig.
- Strunt i det, morgonen är underbar, låt oss njuta av den. Sen ska jag hem och ladda mitt gevär med hårda, mördande ord. Jag ska skjuta ner varenda sopdumpare. Nej fan, jag tar min kulspruta istället.