Krönika av Håkan Pettersson
» Startsida krönikor

Förnedringshuset

Det var för några veckor sen eller var det några månader. Ja, tiden går fort numera. Det var i alla fall i år och träden höll på att spy ut sitt förbannade pollen. Jag satt och försökte se så cool ut med min sjukhusnoja bankande mot tinningarna i vårdcentralens väntrum. Jag stirrade på Jannes flin när han såg igenom mig.

- Ta det lugnt min arbetsgivare. Det är bara en spruta i häcken och du slutar nysa som tusen fontäner varje morgon.

Ett barn lutade sitt huvud tungt mot sin mammas axel och tittade stint på mig. Jag kände irritation men lät den landa och svalka sig i det lilla standardakvariet som stod inklämt i ena hörnet. Lägg av, ungen är sjuk och du ska trots allt vara en vuxen människa. Låt jäntan glo bort det onda ett tag. Jag suckar åt min inbillade barnkärlek och glor på en sköterska som kommer gående i korridoren. Är det min bödel månne?

Jag sätter mig upp, gör mig beredd och sjunker tillbaka mot ryggstödet samtidigt som flickan tar mammans hand och går ut med den vitklädda.

- Att dom unga inte har respekt för oss äldre.

- Sluta, någon här kan faktisk förstå ditt sludder.

- Knappast.
Efter en stunds stirrande på ingenting kommer tyngden till huvudet och ögonlocken blir två garagedörrar av pansar. Hoppas att sprutan kan lätta det här något. Vill känna solen och se dess strålar med klara ögon. Vill inte sova bort den blomstertid som nu kommer. Jag ryckte till när en sköterska skrek ut mitt namn. Hennes höga gälla röst gastade att hon hette Sigrid och att jag skulle följa med. Tänderna bet trött ihop förnedringens stinkande ruttna kött och jag körde efter Sigrids klapprande Foppatofflor. Ge mig sprutan och hoppas att du blir hes i veckor.

Jag kommer knappt in i hennes minimala rum. Är det här den vinstdrivande privatvården bor?

- Nu ska du få en spruta mot allergin.
O, fan är det därför jag är här… Jag sluddrade fram mina order till Janne som innefattade att hålla i mig så att inte spasmerna fick rummet eller något annat i gungning. Janne blottar min ena skinka och håller mig hårt. Ett stick och Sigrids röst som studsade mot min trumhinna att nu var det klart.

Hissdörren gled igen och jag tittade ner på flickan. Såg att det hade kommit ett samförstånd att hon också ville ut från det onda förnedringshuset. Ut i den friska prunkande blomstertiden.