Krönika av Håkan Pettersson
» Startsida krönikor

Hets mot folkgrupp

Jag sitter på balkongen bakom mina solglasögon och andas in våren. Att det här är så förbannat märkvärdigt varje år. Jag suckar och hör fotsteg knastra fram på gårdens kvarglömda vintergrus. Med ett flin åt mig själv sköljer jag ner det romantiska vårdravlet med Carlsberg och min handlov får torka bort lite drägel från hakan. Jag lutar mig bakåt i rullstolen och låter solen värma mitt bleka ansikte. Ozonsiktet får vara hur tunt det vill, men det här är bra för min själ. På bänken bredvid mig står radion och pruttar P4. Tänk, det var väl inte så länge sen som jag bodde hemma och fullkomligt hatade morsans och farsans inskränkta val av radiokanal. Jo, det var nog det ändå, så där tjugo eller tjugofem år sen. Nu sitter jag här och tycker att det är helt okey. Tiden går, snart är det dags att ringa Fonus och beställa sig en träfrack. Jag låter tankarna glidflyga iväg på den ljumma oberoende vinden. Efter ett tag kommer dåsigheten till mig och jag låter den inta min kropp. Varför ska jag grubbla och stå i, det bli ju ändå som det blir.

Jag vaknar sakta till liv när nyheterna börjar på radion. Jag gäspar och hör på världens aktuella dåraktigheter. När väderrapporten är slut kommer en hallåa in och säger:

- Nu kommer ett program som heter Vett och etikett. Idag ska det handla om tillställningar och middagar.

Herre jävlar det här är till och med för mycket för mig. Jag vänder mig om och öppnar munnen för att ropa på assistenten. Då går luften ur mig, apatin tar vid och jag blir sittande med öppen käft. Jag stänger den och vrider upp ansiktet mot solen igen. Skitsamma vad jag lyssnar på. En kvinna ringer in till programmet och frågar om det är okey att komma en kvart för sent till en tillställning?

- Absolut inte, säger programledaren. Det är mycket ohövligt och sen kan maten bli förstörd.

Hur ska jag då hinna få i mig tillräckligt för att våga möta okända människor, tänker jag stilla. Men å andra sida gör jag inte så längre när jag tänker efter. Undrar varför? Ett av mina ögonbryn lyfts samtidigt som det förvånande svaret kommer i mitt huvud: självförtroende.

- Har vi en ny lyssnare med oss? Vad vill du fråga om?

- Hej, jag tycker att det är så äckligt när folk tuggar med öppen mun.

Håret i min nacke reser sig. Då ska tant se när jag äter.

- Samma här, säger programledaren. Jag tycker också att det ser obelevat ut men man kan inte säga till folk att stänga munnen. Det är bara att försöka att inte se ditåt och stå ut. Visserligen vill jag helst slippa gå på såna där fisförnäma middagar men det hör inte hit. Det här är hets mot folkgrupp! Hur små och fina tuggor jag än tar så ramlar det alltid ut något, och det är nog många med mig som har samma problem. Ilskan slår ner mig, benet sparkar och bootsklacken träffar radion. Radion är som en skadeskjuten döende sjungande fågel när den faller dom fem våningarna ner. Jag njuter av kraschen när den träffar asfalten. Fonus får vänta ett tag på mitt samtal för den här gamla rebellen kan och vill inte gå hädan för än finns det mycket fördomar att sparka ner. Dom ska fan få se hur jag äter så dom spyr i sina fina hattar som är gjorda av okunskap.