Krönika av Håkan Pettersson
» Startsida krönikor

SIDA VID SIDA

Telefonen skräller till och hoppet tänds att någon polare vill prata bort en stund och avbryta mitt malande framför datorn.

- Hej, jag ringer från Tele2. Vi har ett erbjudande...

Jag lägger på, tar mig en kaffe och sätter mig lite besviket vid datorn och fortsätter med en dikt. Min blick stirrar, vrider och vänder på ord i några timmar tills nästa signal ljuder. Nu är det nog Jonas. Han skulle ringa i eftermiddag och fråga om jag ska komma till Gotland i helgen.

- Jag ringer från Vattenfall. Jag har ett anbud...

Att dom bara orkar. Skivstången ser uppfodrande på mig från sitt hörn.

- Ja, ja skivstång, vi ska leka en stund, mumlar jag.

Mina muskler får veta att dom lever och jag känner ett visst välbehag när min bara överkropp blir svettig. Ur stereon sjunger, skriker och vrålar Ebba Grön om staten och kapitalet. Jag känner livsanden le lyckligt i mitt bröst. Jag är man igen och en jävel på att skriva! Jag vet att den här trippkänslan är likt en fågel på trädets gren som kan flyga när den vill. Därför försöker jag knipa igen och bevara självförtroendet som en värdefull skatt. Jag slår av musiken och är klar för badet, då ringer telefonen igen:

- Vi har ett erbjudande....

I det varma badvattnets vallmodoft börjar tankarna gå. Vad den här telefonterrorn måste kosta. Tänk bara lönerna till alla stackare som sitter och ringer runt och ska pracka på oss det oslagbara priset på olika basgrejer. Sen alla ”små” företagsorganisationer som slåss för sin existens, de måste också kosta en hel del. Men vår valfrihet får tydligen kosta vad som helst, där finns tydligen inget tak att slå dumma huvuden i. Vi väljer på och slösar bort all tid till kapitalets inbjudande falska leende. Blå tåget och Ebba Grön har mer rätt nu än någonsin när dom sjunger om staten och kapitalet som verkligen går sida vid sida. Vi, deras knähundar som går fot i koppel, tills dom säger plats, håller upp en chipspåse och säger sitt. Då sitter vi i sofforna och zappar mellan 68 olika skitkanaler. Snacka om att den mentala istiden har brett ut sig, snart håller den oss definitivt i sitt järngrepp. Men jag tror på dom ungas revolution. Den kommer sakta men bestämt och vräker gubbväldet i graven. Dom kastar ut meningslösheten genom fönstret och börjar hjälpa naturen på fötter igen. Utan att snegla på den döda kommunismen gör dom stora statliga icke vinstdrivande monopolföretag som ger oss dom billigaste och mest miljövänliga varorna. Badvattnet börjar bli kallt men hjärtat på en gammal rebell bultar och sprider värme. Det är dags att gå upp från det här blöta och göra vad jag är här på jorden för att göra, nämligen att använda det oslagbara vapnet i alla strider: Ordet.