Krönika av Håkan Pettersson
» Startsida krönikor

Kreativ jämlikt ångest

Jag öppnar mina ögon och ser rakt in i ångesten.
Vad hände igår?

En hostning från vardagsrummet får min hjärna att börja jobba pådriven av ångesten.

Min öbo kom hit för några dagar sen. Han och jag gick på lokalpuben igår. Vad hände där? Janne fick vara hemma och sortera mina cd-skivor. Ibland är det förbannat skönt att gå ut utan assistent.

Vi drack några pints och pratade om nu och då. Det var trevligt och fram kom ett schackbräde. Visst blev det lite tuppfäktning med löpare och torn men inget hände där. Glömde vi att betala?

Jag vänder mig om, drar upp täcket och känner ångesten vira sig om mig som ett kladdigt våtomslag.

Nej, öbon betalade och vi gick hemåt. Yttersta tvärgränd, där fick jag min bildidé. Vad är det med den gränden som ständigt dra mig tills sig? Har jag bott där i ett tidigare lyckligt liv? Nej knappast, det är den där löjliga romantikern som bor i mig som får sitt lystmäte. Igår var jag alltså där igen med min bildidé.

Min öbo fick leta fram kameran ur min ryggsäck och jag började ge min order om vinklar och slutarinställning.
Jag vänder mig om igen i sängen för att om möjligt lätta på knuten av olust som drar ihop magen.

Varför var jag så inne i min strävan efter den perfekta bilden så att jag gav fan i damen på balkongen som undrade vad vi gjorde och sa att det var sent? Jag bara fortsatte driva på min öbo i konstens namn. Jag märkte inte ens när den blåvita bilen gled upp bakom mig.
- Hur var det här då?

Får dom lära sig den repliken på polishögskolan än?
Min blick var fånig och oförstående när jag såg upp på den stora polisen. Jag fattade ingenting när min öbo fick visa leg och förklara stammande att han inte jobbar för mig som personlig assistent utan...
- Ska vi låta Håkan komma tilltals kanske?

Verkligheten slog in i mig och jag förstod att polisen inte skulle förstå mina sluddriga CP-ord. Därför tog jag upp min bokstavstavla som hängde på sidan av rullstolen.
- Jag är poet.

Varför sa jag så min idiot? Vad hade det med saken att göra?

Jag avstyrde det hela med att säga åt min öbo att ringa Janne och be om omedelbar assistans. Det kom något lättat över konstapeln efter samtalet och han kom ner från sin myndighetsplikt och började prata med en inte så mörk röst. Jag fick till och med ta ett foto.

Jag ser rakt in i ångesten.

Vad håller jag på med? Varför blir jag så uppslukad när jag får en kreativ idé? Vad hade hänt om jag inte var funktionshindrad? Hade tanten överhuvudtaget ringt till polisen och hade dom i så fall skickat ut en radiobil? Om allt det här hade hänt, vad hade då en polis gjort? Troligen inte vad som hände mig.

Jag stirrar in i ångesten och viskar tyst:
- Du är i alla fall jämlik, ångest. Du ser inte mitt funktionshinder när du kommer. Du ser mig som vem som helst.

Jag biter ihop och ropar på Janne.
- Kom nu ångest så gör vi något kreativt av det här.