Krönika av Håkan Pettersson
» Startsida krönikor

DAMEN BREDVID

Här sitter jag åter igen på Gröna Jägaren med en 20-kronorsbira framför mig. Jag vrider armen och ser på klockan. Ulla har alltid varit sen. Undrar om hon fortfarande är gift med den där jugoslaven? Ja, det är hon nog för jag har aldrig sett så mycket kärlek flöda mellan två människor.

En ung kvinna dimper ner med sin öl vid bordet bredvid. Hon slänger segervisst med sitt blonda hår och tar upp en fickspegel och tittar intresserat in i den. Med en snabb rörelse rättar hon till sitt gula linne och även om jag inte vill, ser jag något nedvärderande i hennes blick när den träffar mig. En spasm ruskar om mig och säger att jag bara inbillar mig en massa skit. Efter en stund kommer en kille och sätter sig ner mitt emot henne. Han tar av sig sin grönvita Bajenhalsduk och jag måste hålla tillbaka ett leende när orrspelet börjar.

Ullas röda hår är som ett lönnlöv i höststormen. Hon vinkar till mig och tar med sig en öl från baren.

- Länge sen, säger hon och ger mig en kram. Hur är det?

Stolen försöker göra sitt skrapande hört i krogsorlet när Ulla drar ut den och sätter sig. Det är som att trycka på en knapp som det står mitt liv i monolog på. Jag hör intresserat på med ett öga på bordet bredvid där killen skryter om att han har jobbat som mentalskötare i fem år. Jag höjer mitt inre ögonbryn för hans yrkesstolthet.

- Har det hänt något i ditt liv, frågar Ulla. Jag menar det var några år sen...

Jag gör någon obestämd rörelse med kroppen.

- Tror du fortfarande att du är författare eller var det poet?

Jag flinar till av den jobbiga frågan och ser killen vid bordet bredvid resa sig och stillsamt lägga några sedlar under sitt ölglas. Tjejens min blir först snopen och sen övergår den till att mer och mer likna dvärgen butter i Snövit. Hon tar irriterat upp mobilen från jackan som hänger på ryggstödet.

Han bara drog, skriker hon halvhögt till mobilen. Han sa att jag bara är en av alla självupptagna människor som växer på träd nuförtiden. Vem tror han att han är? Jag fattar ingenting.

Jag tar lite öl och vänder mig mot Ulla som berättar om sin pojkväns nya bil. Och om att han har fått ett nytt jobb och därför tycker att dom kan unna sig det. Och om att dom planerar att köpa ett hus i Orminge. Jag hör förstrött på.

- Men det är dyrt och vi vill gifta oss i vår.

Jag sneglar på hjärter dam vid bordet bredvid, hennes mage har börjat puta under det gula linnet. Hon ser på mig och ler plötsligt angeläget.

Har kungen fallit ur din kortlek? Jag känner mig trött på att alltid vara räddaren i nöden. Sök för fan upp en bridgeklubb. Jag vänder mig bort från hjärter dam och fortsätter förstrött lyssna på Ullas vardagsprat.