Krönika av Håkan Pettersson
» Startsida krönikor

FRIHETENS BUSS

Det här hände för många år sen under galnakosjuketiden. Ett annat liv, en istid känns det som nu.

Jag och polaren Bert hade suttit hemma hos mig och tagit några bira och krogsuget kom. Min suck var djup när telefonisten på färdtjänst konstaterade:

- Nej, det finns inga bilar.

Bert ryckte på axarna och sa:

- Då tar vi bussen, så fet har du inte blivit än att jag inte kan dra upp dig.

Vi garvade oss igenom om några öl till, spelade rock’n’roll på stereon och pratade om allt och kom fram till ingenting. Jag ropade på assistenten Petronella, det var dags för en rakning. Hon log när raklöddret prydde min haka och jag bad henne att hämta en öl.

- Vad ska du ha för sort?

Jag lät min tunga smaka sig runt i gommen ett tag innan jag pekade på min bokstavstavla.

- Jag tar en whiskey istället. Det blev lite vitt skum kvar på sugröret när Petronella satte glaset på tvättställskanten. Hon strök bort en blond hårslinga ur sitt ansikte och tog rakhyveln.

Hakan kändes slät och Black Velvet flaskan stod stolt och mäktig på bordet i rummet. Då tog Petronella fram strykbrädan från garderoben och började stryka min skjorta. Jag såg en glimt av avundsjuka i min polares ögon när han såg på min nya skjorta.

- Var har du köpt den? En sån där måste ha kostat en del.

- Häll upp två till.

Efter en stund omfamnade skjortan mig ömt varmt och rakvattnet sved in sin doft. Jag såg i spegeln att det var en snygg jävel som satt där.

- Ska vi gå, frågade Bert.

- Nej, rulla.

Jag fick ett trött leende av Bert som tog på sig kavajen. Min blick sökte och fann Petronellas.

- Ska jag sätta fram den vanliga nattvickningen, frågade hon.

Det var november då som nu så jag frös när Bert sprang upp i en skogsdunge. Att han inte kunde göra det där innan vi gick, tänkte jag och kände efter att fickpluntan låg i innerfickan. Att jag alltid ska vänta på saker, personer, bättre tider. Det började när jag var liten då väntade varje dag på att farsan skulle komma hem från jobbet och leka med mig, och det är inte mycket som har hänt sen dess. Nu sitter jag här och väntar på att Bert ska komma och leka med mig. Jag huttrade till och snorade upp. Fy fan vad kallt det är! Jag borde lägga dom där pengarna som jag fick för novellen på en resa till värmen.

- Det var skönt. Nu mot bussen.

Efter en rask promenad står Bert och studerar tidtabellen. Det var då jag såg dom komma rultande hand i hand. Ett gammalt par som också tydligen skulle med bussen.

- Unge man när kommer bussen?

Bert såg på den äldre mannen och sa:

- Om fem minuter, om jag kan tyda den där rätt.

- Ja, dom är svåra att läsa. Han stod tyst en stund och tittade på mig innan han fortsatte.

- Det är bra att du är en sån god medmänniska och tar hand om honom. Vad är det för fel på honom?

Jag fick en matt väjande blick av Bert och jag tänkte: Dom ska fan få så att dom fattar sin dumhet. Bert tolkade när jag pekade på bokstavstavlan.

- Jag har fått galna kosjukan, så bli vegetarianer.

Tanten såg ner på mig med ett milt litet leende, tog min hand och smekte den när frihetens buss äntligen kommer runt hörnet. Bussen tog mig från istiden till en plats där det finns värme och väntan inte är så lång.