Krönika av Håkan Pettersson
» Startsida krönikor

BIOKVÄLL

Ser in i tristessen efter en rätt hyfsad arbetsdag vid datorn. Vill till tangenterna igen men vet att jag måste hämta kraft och vila till imorgon.
Bio var länge sen...
- Janne, ring färdtjänst. Jag orkar inte åka tunnelbana och ta kampen med alla
felanmälda hissar.
- Ska vi inte gå dit?
- Spara dina ben idag och ring.
Efter en stund sitter jag väntande huttrande på gården och svär tyst över mitt val att ta färdtjänst. Jag vrider på handleden och ser att bussen är tio minuter sen.
Typiskt, färdtjänst här Stockholm kommer nästan alltid i tid nu för tiden men i lagen om alltings jävlighet dyker dom inte upp när jag har bråttom. Jag morrar ut min irritation genom att mumla något om att jag ska skriva en tjock bok om färdtjänst och deras många lågintelligenta förare.
- Gör det skriv en bok om färdtjänst.
- Nej, efter den boken skulle aldrig en färdtjänstbil komma till min adress och framförallt har jag annat att skriva om.
En lättnad kommer till mig när bussen kör upp i backen till gården.
Liften fällts ner, jag rullas in, spänns fast och färdtjänstkortet dras. Motorn spinner igång och hjulen börjar rulla.
- Ni ska till Täby?
Jag ser oförstående på chauffören i backspegel och hör Janne förklara att vi ska till Filmstaden Söder.
Förvirrad kör chauffören in till kanten, stannar och börjar slå på datorn.
- Det stod ju bara en rullstol på gården… Är det inte Anna Jonsson som ska till Täby?
Jag biter ihop om ilskan och låter Janne förklara vem jag är, vart jag ska och att det är bråttom för filmen börjar om en kvart.
Bussen börjar rulla åt rätt håll och Janne klappar mig på axeln.
- Ta det lugnt min tant, vi hinner nog.
Via smågator hittar chauffören Filmstaden Söders undanskymda handikappingång.
Jag ser in genom fönstret mot biljettkassorna och godiskiosken när Janne ringer på för att någon ska tryck på en knapp och öppna dörren. Han ringer en, två, tre gånger. Tystnad, inget händer.
Otåligheten kommer krypande.
Vad jag blir trött på alla satans specialingångar för oss funktionshindrade. Varför måste jag känna mig likt en spetälsk som nådigt släpps in bakvägen?
Jag ser åter på klockan och upptäcker att det är fem minuter kvar tills filmen börjar.
- Varför öppnar dom inte dörren?
Jag hummar åt Jannes fråga, spänner blicken i dörren och till min stora förvåning klickar låset upp.
- Jag är stålmannen, jag är stålmannen med röntgenblick.
- Få inte hybris nu min chef det var nog bara Storebrors övervakningskamera som
gjorde sitt jobb.
Hissen går igång någonstans ovanifrån och tar en evighet på sig innan den kommer ner. Evigheten är lika förödande lång när färden väl går uppåt.
Kön till biljettkassan är en oändlig, utdragen besvikelse.
- Det här funkar inte ens min röntgenblick på. Dina villiga ben får ta oss hem via den
tidlösa dvd-affären.
Jag hör Jannes gympaskor tassande bakom mig på hemvägen och låter min mun ändra Askungens ord.
- Vad är en biokväll, trist, tråkig och... helt underbar.
- Var tacksam, du fick i alla fall ett nytt uppslag till en krönika ikväll.
- Ja, men kan jag aldrig få vara ledig någon gång?