Krönika av Håkan Pettersson
» Startsida krönikor

På, på, på

Polis sköt en man i Sävja utanför Uppsala inatt. Finns det verkligen en sol bakom den grå hösthimlen? Varför gick jag överhuvudtaget in på Uppsala nya tidning under morgonsurfandet?

Bismarks hjul tycks gräva sig ner genom höstlöven till markens kyla på strandremsan och Årstavikens vatten kluckar kallt mot land. Börjar jag bli så jävla gammal att jag söker mina rötter? Min blick följer med en joggande kvinna i en åtsittande träningsoverall en bit på grusvägen. Med några uppmuntrande ord får hon med sig sin hund från en spännande lukt vid ett träd. Hon håller sig varm i alla fall och har en rätt snygg häck. Inte dumt att ha en sån trogen följeslagare heller. Själv har jag mest irrande tankar som följer mig var jag än sitter och betraktar livet. Ska jag stanna eller rulla? Att vara eller inte vara? Bita eller huggas, ja inte vet jag? En hård metallsmak tycks smyga sig in i käften när ett leende drar isär mina höstkalla läppar när Lennart Svan stolt kommer simmande med sin fru och sina stora grå ungar. Ja, du, vi har överlevt ännu en sommar. Du har gjort ditt arbete förbannat bra och producerat liv. Själv har jag nog flygit mer än du i årets blomstertid. Paris, Berlin och fan vet var dom rastlösa vingarna har tagit mig. Inte många rader skrivna och inget gjort, bara på, på, på. Till vilken nytta? Nog finns det något att tro på, eller någon. Okej, jag är gammal men inte död.

Lennart vänder mig ryggen och simmar bort med sin familj.

- Vi ses till sommaren!

Mitt finger trycker på on-knappen och jag låter hjulen spinna loss i löven. Måste hem, hitta några ord och finna den vekliga varma meningen.