Krönika av Håkan Pettersson
» Startsida krönikor

Fadren

Jag hade tagit mig ur den instängda bubblan och var i statsteaterns foajé. Väntande, uppklädda människor trängde in oron. Vinglasen klingade rött runt omkring och jag visste att deras vägval var den lätta lösningen. Men lusten fanns inte till asfalterade motorvägar utan jordstampade stigar som kunde ge någon utsikt till insikt. Jag höll spasmerna i ett stabilt grepp och bet ihop tills dörrarna öppnades. Jag kände mig som ett mycket fyrkantigt kylskåp när Janne hjälpte mig de få stegen till fåtöljen. Jag sjönk ner, försökte smälta in samtidigt som hårdheten började gnaga sig in i häcken. De vill inte att besökarna ska sitta bekvämt på deras teater. Konstigt att de inte har nåldynor. Efter en stunds prövande hittade jag den minst smärtsamma sittställningen. Då upptäckte jag att en tjatande gymnasieklass satt runt mig som fågelungar. Varför har jag nästan alltid tur? Pratet och ljuset sänktes till ett dunkelt mummel. Tystnaden kom med samma fråga som alltid. Vad fan gör jag här?

Några målande scener in i pjäsen klev Kjell Bergkvist in och fick liv i det eviga dramat mellan man och kvinna. Jag kände smaklökarna vattna sig av fröjd och lade upp det ena benet över det andra. Äntligen, ljuvligt grusknaster. Likt en irriterande hårslinga slår jag bort det unga viskandet från bänkraden framför. Inget ska hindra mig. På scenen spinner dottern, den kärleksfulla amman och framför allt hustrun nätet allt tätare in i hans galenskap. Att människan alltid har varit och tyvärr nog kommer att göra vad som krävs för att få makten över andra. Det prasslas med godispapper och viskas ointresserat framför mig. De är oskuldsfullt övertygade om att den rosenröda kärleken är evig och att Strindberg är en död stofil. Men vet de vem Fadren är?

Sitter och stirrar ut i nattens svarta. Vattnet smakar rent medvetande som inser att vara i fred i min lya och inte släppa en jävel över bron är stirra in i sig själv. Ansiktet i fönstret stirrar tillbaka.
- Tjenare farsan, när blev jag du?