Krönika av Håkan Pettersson
» Startsida krönikor

TUMMEN

Det började med ett: ”Aj som fan!” Nu är det över en månad sen jag såg lite blod komma under nageln. En spasm fick in pekfingernageln under tumnageln och fläkte upp den. På med plåster och fortsätta mötet med min tecknare, Magnus. Vi skapade en ny strip av Råttan och jag tänkte inte mer på skitsåret. På kvällen tränade jag duktigt, skivstången åkte upp och ner som en vippgunga. Visst sved det lite i tummen men det märktes knappt genom adrenalinet. I badet när jag låg och hörde på talbok dunkade det något i sagda tumme.

Morgonen efter såg jag med förvåning att halva nageln var borta och en kraftig infektion hade smugit sig in under nageln. Detta var början på ett långt och smärtsamt helvete där tummen blev centrum i mitt liv och vänner och assistenter blev tumskådare.

Jag har provat allt. Krämer och salvor har jag smörjt på den satans tummen och ett helrör vodka har gått åt till dagliga spritomslag. Föga har det hjälpt, lika gul och svullen var tummen. Varet måste ut, fram med en nål. Ett djupt andetag och två djupa hål i tummen, men inte kom det ut något gult var utan bara rött, rött blod och ännu mer ont. Det var omöjligt att bota det onda och jag gick över till stötdämpartaktik. Olika bandage har jag lindat om tummen för att mildra smärtan när den stötte i allt i min närhet. Tummen är en egen typ som sticker ut mer än man tror. Ju mer jag har ansträngt mig att inte dänga tummen i nåt, desto mer har mina förbannande spasmer garvat och sett möjligheten att bevisa sin makt över mig. Ja, jag har aldrig slagit tummen i så många olika saker som under den här tiden: väggar, stolar, bord, människor, datorn, onödiga prylar etc. Sova har knappt gått för så fort jag har rört mig i sömnen har tummen gjort mig klarvaken. Trötthet och att hela tiden vara koncentrerad på att hålla stenkoll på tummen för att undvika en löjligt stor smärta för ett sånt litet sår har gjort att jag har snackat med galenskapen. Tankarna har grubblat på var jag ska titta på Eniro efter en som kan dansa en healingdans runt tummen. Jag har också sneglat på förskäraren. Vad behöver jag två till, räcker inte en? Världen har bleknat bort och krymp till en tumme, en vänstertumme. Jag har inte kunnat träna, skriva eller smeka min älskade tack vare denna gula och svullna tumme. Mina dagar och nätter har gått ut på att sitta i rullstolen med tummen rakt upp.

”Hur är det med tummen?” har varit den ständiga frågan och närgången inspektion har skett dagligen. Men, ak, ack, ack, vad har det hjälpt. Jag beundrar deras tålamod när jag har ojat mig som ett stackars sjukt barn.

Nu sitter jag här och titta misstänksamt på tummen. Den har nästan återtagit sin normala färg och form men jag litar inte riktigt på den än. Den kan åter bli förbannad och inta mig och mitt liv med sin ohyggliga smärta. Ärligt talat vet jag inte om jag klarar av det en gång till.

Var rädda om era tummar!