Krönika av Håkan Pettersson
» Startsida krönikor

Brinner

Smala hjul tar mig direkt mot helvetet. Där är det varmt och fullt av svettiga, vilda kvinnor. De väntar på mig med kalla drycker och tankar som jag brinner för att få höra.
Jag var belägrad i lägenheten och telefonen ringde ångest flera gånger om dagen. En grå förmiddag skickade hyresvärden in sina trupper för att förbättra något som jag aldrig fattade vad det var innan jag låste in mig på muggen. När kvällen kom satt jag i fåtöljen och glodde på en Premier League-match när en hemsk insikt slog mig. Jag har inte tänkt på… Ja, på flera månader. Vad har hänt? Är jag en impotent gammal gubbe? Okej, att de flesta amerikanska män tänker mer på mat än sex och vi svenskar är på väg åt samma håll. Men jag, den kvinnodyrkande poeten. Ja, jag bryr mig inte så mycket om käk utan det är flytande vätskor som gäller och som sagt en och annan fotbollsmatch. Jag var fastväxt i alla misstag som begåtts och upprepats. Ruttenheten bredde ut sig inifrån och kvävde mig till tystnad. Rädslan för dumheten gjorde mig svag och stillasittande, rotande i gamla kärlekars omöjligheter.

Nästa morgon gick jag upp med gryningen och min blick var bestämd när espressobryggaren gjorde sitt jobb. Det blev en ny hatt i hattbaren på Götgatsbacken för min nyfunna manlighets skull. Redan på den skakande färden in till city kände jag hornen växa. Med rocken jag köpte steg mitt värde och jag blev varm.

Det blåser snålt och asfalten är oktobergrå men jag är på väg i hatt och rock. Hjulen snurrar igen och de rullar framåt. Det bästa är att hjulen är helgjutna och inget kan ge mig en hindrande punktering. Gatlycktorna blinkar till och tänds över Hornsgatans huttrande människor. Ska fan fortsätta stelna till is av förakt. Är det inte ett ljus där borta? Brinner Slussen? Låt det brinna för fan. Här kommer jag! Trottoaren skakar och jag är kraften som skjuter fram. Jag är en man som är stolt för min hatt .