Krönika av Håkan Pettersson
» Startsida krönikor

Förföljd

Förföljelsen började i Hässelby när jag fick min första riktiga egna bostad och har fortsatt sedan dess.

Tänk vad oerhört ungdomsglad jag var när jag flyttade in och framtidstron glödde. Lägenheten var koppad till en boendeservice. Det var bara att trycka på en knapp så kom folk och assisterade. Ja, ja, det där funkade inte riktigt och det har jag tjatat nog om i mina texter. Efter ett tag i min nya fina lya upptäckte jag gulligt barnjoller från gården. Jag tror det var några dagmammor som släppte ut sina småttingar för att leka. Med åren blev dom där söta jollren allt gällare och högre tills dom började skava i öronen. På helgerna avlöstes dom av kyrkklockornas heliga klämtande. Ibland höll jag på med tafatta författarförsök och upptäckte att jag blev irriterad av det ständigt störande oväsendet.

Livet flyttade mig vidare till en handikappanpassad lägenhet i Hammarbyhamnen. En liten men fin lägenhet som låg nära till allt. Det här bli bra tänkte jag och började skriva seriöst nästan varje dag. Plötsligt hörde jag det igen, barnskrik! Jag rullade ut på balkongen och upptäckte att det inte var ett förbannat daghem på gården utan två. När söndagen kom började dessutom Sofiakyrkans klockor ringa. Jag är förföljd! Undrar om dom styrande tycker att såna som jag hör ihop med gapande ungar? Är det kanske deras plan så att dom vet var vi är och var dom ska skicka ”vårdarna”. På söndagarna ska väl som i alla tider kyrkan hålla oss lugna med frälsningens ord, halleluja!

Jag bodde där några vilda festår med ungarnas skrik störande mitt skrivande, Sofias klockors slag i tungt bakfyllehuvud tills en dag då en socialtant ringde upp mig:

- Det finns en ledig handikappanpassad trea nere vid Zinkensdamm.

Nu ska jag slippa dom små liven tänkte jag och flyttade in. Men inte då, två dagis och ett fritids på en gård som fungerar som resonanslåda och kyrkklockor som tävlar om att höras mest. Jag är tammefan förföljd!

Min glädje var enorm i julas när jag fick veta att ungjäklarna skulle flytta och ersättas med ett dagcenter. Flyttbilarna kom i våras och jag satt med en flaska champagne på balkongen och tog avsked. Lugnet varade en månad sen kom dom en måndagsmorgon klockan halv sju byggnadsarbetarna. Dom börjar med prat och kaffekoppsskrammel, sen ler dom åt varandra vid sju och säger:

- Nu väcker vi dom.

Det borras, hamras och hackas i asfalt och golv. Det går genom märg och ben ända in i tankarna. Dom har hållit på i några månader nu och verkar ha mycket kvar. I skrivande stund känner jag galenskapen slå sig in i min hjärna med en stor och tung slägga. En längtan stiger i mig tillbaka till barnens ljuvliga joller.