Krönika av Håkan Pettersson
» Startsida krönikor

KLUVEN

Jag har intagit min vanliga plats framför kravallstaketet några meter till höger från mitten. Med en Lundellkonsert framför mig gör att humöret är på topp. Min födelsestad Uppsala bjuder en härlig varm sommarkväll. Solen lyser röd i horisonten när folk börjar klappa och ropa på Uffe. Jag måste flina åt en muskelknuttevakt som kommer fram och säger att det kan vara farligt att stå så här långt fram för mig. Jag nickar åt min personliga assistent John att rabbla den gamla vanliga konsertvisan att jag har varit på många spelningar och har koll. Vakten harklar sig, spänner ögonen i John och frågar:

- Tar du personligt ansvar för det här.

Jag känner att adrenalinet ställer sig i startblocken men jag blåser av för inget ska få förstöra denna kväll, det här är mitt 237 gigg jag ser med Lundell. Jag höjer ögonbryna till tecken åt John att bara mesa med. Sista gigget för i sommar, blev bara fyra stycken den här turnén. Jag känner ett garv växa fram i mig samtidigt som tanken kommer. Jag har blivit gammal och bekväm. En tuff kille i solglasögon och skinnjacka står vid sidan av mig. Perfekt, han kommer inte att skymma sikten när jag dra mig upp till stående med hjälp av staketet och mina nytränade filmjölksarmar. Tungan går frågande runt i min mun…. Vin eller öl? John går iväg med order om rödvininköp. Det blir väl inget bourgognevin men jag måste ju leva upp till myten ”djup poet”. En liten konstig handrörelse från skinnjackekillen drar min blick till sig. Nej, det är nog inte något fel. Han är väl bara glad och lycklig, lycklig. Undrar vad Mia gör nu, kanske sitter hon på balkongen och läser den där boken som hon köpte igår? Jag känner ett sting av längtan i mitt inre. Det är fan att hon måste jobba i morgon. John kommer med ett gigantiskt plastglas vin. Med tankekraft lägger jag mina smaklökar till sängs och tar en klunk. Jag får passa mig så att jag inte blir en snobb men det här smakar… Konstigt, förr smakade nästan alla viner samma sak i min mun men nu... Med åldern kommer väl kräsenheten, fy fan! Men är det inte något med den där grabben, kanske lite utvecklingsstörd eller… Jag hinner inte fullfölja tankebanan innan han snor om, vänder sig mot John, pekar på mig och skriker:

- Säg åt honom att jag också gillar Uffe!

Men vad i helvete vad alla pratar med John idag istället för mig. Men han är ju… Det kan inte hjälpas, jag kan inte tåla vad som helst. Jag måste… Jublet stiger när Lundell intar scenen. Hur ska jag argumentera nu med min bokstavstavla? Uffe smyger sig fram till micken och väser:

- ”Kanske var ett lågtryck …”

Bandet mullrar i gång likt ett jetplan på en startbana.

- ”Om det här är vintern måste våren vara på väg...”

Jag reser mig upp mot kravallstaketet, samtidigt lyfts min och skinnjackekillens näve i luften och vi skrålar med:

- ”Dom här hjulen som var i spinn. Dom står där dom står nu, men jag tror jag vet hur jag ska få dom att snurra igen...”

Kan livet bli bättre!