Krönika av Håkan Pettersson
» Startsida krönikor

TAVLAN

Det bankas i tomhetens vägg och inget fastnar. Är allt ett fuskbygge som snart ska falla ihop till grunden? Jag ber Janne att försöka med en ny plugg. Det måste gå att hänga upp en simpel tavla i den här lägenheten. Dom kanske vill att alla ska ha affischer på vägarna och använda sån där uppsättningslera som jag hade i yngre tonåren? Vad farsan klagade och svor när jag hela tiden fick nya idoler och skulle ha upp dom på ungdomsväggarna. Uppsättningsleran tog med en bit av tapeten varje gång som en affisch skulle ner och en ny sättas upp. Med andra ord fick farsan tapetsera om titt som tätt. Jag rycker till när det bankas i tomhetens vägg och Janne slår sig på tummen. Är vi på väg in i någon porös vägg av likgiltighet där vi lugnt simmar omkring i ett lagom tempererat vatten. Hur ska det gå för mig som sjunker likt en sten när flytvästarna är på drift i någon EU-säkerhetsutredning. Janne ser undrande på mig och blåser på sin tumme. Jag känner envisheten och vägrar att ge mig. Tavlan ska upp! Jag ska ha det jag vill vila mina ögon i på väggarna. Den där tavlan är mitt val, sen kan byggherrarna tänka på sin designade ekonomi utan genuin substans. Hål på hål kommer nog till slut att få väggen att rasa. Nu bjuder politikerna över varandra för att få röster. Det verkar inte finnas långtgående tankar in i framtiden. Vill helst ge hela packet en rak höger på skitpratmunnarna men jag erkänner att jag beklagar djupt att Persson kanske snart oförstående ser upp och strosar i väg med sin passiva obeslutsamma svans mellan benen. För mitt inre öga ser jag hur dom fyra högervindarna stormar in här och pratar i mun på varandra. Stackars Janne kommer att bli tokig på alla olika råd och slår sig inte gul och blå utan ser stjärnor i något fjärran konstgjort örnöga. Han kanske flyger en kort tid på dollarns opålitliga drömska vingar tills kraschen är ett faktum i den stora tomheten. För när fyra fria viljor har tjafsat klart om hur min tavla ska hängas upp, lånat hit olika dyra experter och ändå inte kommit fram till någon lösning, då sitter Janne och river sitt skrev och ringer den obefintliga psykvården. Själv sitter jag väl här i min slitna fåtölj och fattar absolut ingenting. Jag tror kanske fortfarande på att det är mitt fria val i demokratins verklighet. Mina ögon irrar kanske sökande omkring efter tavlan tills jag kommer ihåg att jag var tvungen att byta den mot en bättre begagnad rullstol. Jag sitter nog som sagt där i min fåtölj, ser mig omkring och väggarna har fallit. Kanske presenningen prasslar hemtrevligt över mig till skydd mot regnet. Jag tror att Mia kommer med sin kärlek även då, fastän jag knappt har paltor på kroppen, för mina kläder blåste av när dom fyras storm drog i väg från landet.
Det bankas i tomheten och det är dags att göra sitt val.
- Ska du verkligen ha upp tavlan, frågar Janne.
Jag nickar lugnt och bestämt. Tavlan ska upp.