Krönika av Håkan Pettersson
» Startsida krönikor

Höst

Jag sitter i den svaga höstsolen och andas på balkongen. Solglasögonen är som vanligt på även om dom matta stålarna knappast skulle röra mina ögon.

Några balkonger längre bort hostar och svär en man när han tar ner sina blomlådor för vintern. Söder rustar sig tydligen så smått för kyla och rusk. Den sista uteserveringen är inom kort stängd. Snart står dom törstiga åter huttrande och stampande med sina cigaretter utanför krogarna. Står där i meningslöst väntande på att åter få komma in i värmen och inmundiga kalla drycker. Dom står där kväll efter kväll, vecka efter vecka, månad efter månad i tom hård kyla tills uteserveringar åter är på plats.

Vinden leker lojt med sugröret i kaffemuggen och jag känner vemodet komma.

Ännu en sommar har gått, ännu en kvinna har dragit och här sitter jag och andas. En CP som är halvvägs till oceanens outforskade djup. Ensam, skäggig och utforskande stirrande.

Fyrtiotre och vad ska jag ta mig till nu? Det här har inget med mitt kära funktionshinder att göra. En helt vanlig förvirrad medelålderskris. Skönt att vara så kallad normal för en gång skull.
En trött humla kommer nerdimpande på bordet och börjar sökande gå omkring.

Jasså, min gamle vän och vad vill du? Har du inte gett upp än din kämpe? Är det inte dags att krypa till kojs?
Plötsligt lyfter han och flyger rätt in i min haka innan han hastigt ger sig iväg.

Jag garvar till.

Vilken käftsmäll! Du har rätt. Kan inte sitta här och mögla!
Känner urkraften resa sig.

Ska få fart på hjulen igen.

Måste skriva, måste skriva ännu en bokstav, ännu en rad, ännu en sida, en bok till. Jag behöver ingen hämnd, ingen framgång utan resan med en fulländad bok. Känna tangenternas mening när min näsan dunkar ner dom. En sista ansträngning innan jag hoppar in i ålderdomen och flyter på en luftmadrass, smuttande på en drink och ser oceanen komma med vila. Då ska sista sidan vara skriven och ingen ånger finnas. Bara ett hest skratt ur mitt vita skägg.

Ännu långt dit och mina fyra hjul känns villiga att rulla.

Dricker upp sista kaffet och skriker på Janne.

- Dags att ta av solglasögonen, rulla in till datorn skriva tills kvällsmörkret faller. Då ska jag ställa upp min dörr och se vem som kommer in.

Hösten blir vacker i år.