Krönika av Håkan Pettersson
» Startsida krönikor

Verklighetsdröm?

Repet hänger långsamt dinglande från taket i det kala rummet. Jag ser övergivet upp mot repets snara.

Att det skulle sluta så här. Jag var ganska lycklig i mitt förhållandevis lyckliga och harmoniska liv. Med Janne och andra assistenter som hjälpte mig i vardagen. Jag skrev, tränade och tog mina öl i den tid som var min.

Jag huttrar till i det stora rummet med sina grå cementväggar. Försiktigt tar jag ner min nakna fot från rullstolens fotstöd och sätter ner den på golvet. Betongens kyla får bränna sig igenom fotsulan.

Det började med att dom tog bort assistenten för dom som var över sextiofem, såna seglivade funktionshindrade skulle in på hem. Under alla år tänkte jag nyktert att när den tiden kommer gör jag en Hemingway, stoppar gevärspipan i munnen och trycker av. För hur skulle jag kunna underkasta mig en väntande allmän opersonlig vård?

Min blick söker längs det smutsbruna taket och dom grå väggarna.
Inga hål som gas kan komma in igenom. Konstigt att dom kostar på ett rep på en sån som jag. Det här är bara början så dom har väl inte kommit på det billigaste sättet än. Naglarna får river förstrött på loppbetten på mitt nakna bröst.

Det började med att nattassistansen rök. Jag kunde inte göra mina nattpass vid datorn och mörka moln av fladdermöss drog in i mitt sinne. Jag vågade inte lägga mig när ingen skulle höra mina andningssvårigheter. Därför satt jag i min fåtölj och stirrade in i intigheten. Efter ännu en tid fick jag ingen assistent på helgerna. Några stressade skötare kom från en utfodringsfirma med mikromat och jag fick fyra minuter och fyrtiofem sekunder av deras dyrbara tid. Allting rasade ganska snabbt och tvångsintagningen var ett faktum. Det värsta med allt var att jag inte hade någon talan. Plikterna och pengarna bestämde över mig och många andra. Maktlösheten var förnedrande. Jag är som ett djur, min vilja räknas inte, jag får inte vara med och påverka mitt eget liv

Jag rycker till av tunga fotsteg utanför och ser mot den stora porten.
Är det dags nu? Undrar vad Janne gör? Hoppas att han inte sitter på en bänk och dricker bland andra arbetslösa och utslagna.

Det rasslar till i låset och två stora män i uniform kommer in. Deras stövelsulor smattrar taktfast mot golvet.
- Då är det dags.

Jag ser förvånat på whiskyglaset.

Vad hände, har jag sovit? Vilken mardröm. Jag jobbar för mycket med den nya novellsamlingen. Det ska bli skönt med några timmars sömn.
Det hugger till i nacken när jag sätter mig ute i fåtöljen. Jag tar två klunkar och gör några huvudrullningar.
- Janne.
Fötterna är tunga som en novembereftermiddag när jag gör mig i ordning för rullstolen.
Var fan är Janne, skiter han eller något?
- Janne!
Tanken slår till som en knytnäve i magen.
Var det en verklighetsdröm?
- Janne!