Krönika av Håkan Pettersson
» Startsida krönikor

Hummer och champagne

Jag andas in ungdomens friska luft. Undrar hur många gånger jag har suttit på den här terrassen och spanat på skogslandskapet. Janne håller upp min kaffemugg och jag känner kicken i hjärnan. Min blick noterar att Janne vänder blad i sin bok och låter mig vara ifred.

Det var som om hon kisade in i mitt liv likt dina strålar, septembersol. Hon kämpade med sina mejl mot mitt ointresse, precis som du vill nå över trädtopparna. Du vet att du tillslut tar dig över den högsta grenen och kanske hon visste samma sak när hon började skriva om sin kropps utsmyckningar. Vad fan, jag är man… Kraxandet får mig att ser upp på himlen och ett v av fåglar är på väg mot ett varmare land. Hon skrev att hon inte hade något att förlora och mina spasmer var bara spännande. Självklart ville hon göra som fåglarna, flyga till något bättre, något hetare, till mig. Det bästa av allt var att hon förstod att jag ofta vill vara ifred med skrivandet. Hon kom tydligen uppifrån och min naiva bild av norrlänningar är att dom är trygga i sig själva med båda fötterna på jorden. Kanske hon till och med kunde hålla mig i schack och få ro i min själ. Åkern ett stenkast bort ligger i vila med sin svarta plöjda jord. Mina händer kan förnimma dess torra bestämda längtan efter ett regn som fuktar ytan och tränger djupt ner. Allt jorden vill är att få skjuta upp liv i sig till våren. Jag tänkte att hon skulle komma och gå när hon ville. Dricka, äta gott, prata djupt, värma och bli varm. Allt det där tills orden inte behövdes. Min törst hade kommit i nivå med jordens där borta och vad spänd jag var när dagen började närma sig då hon skulle ringa på min dörr. Janne fick vända upp och ner på min lya. Det är inte ofta som jag har haft så städat. Maten planerad, en ny skjorta införskaffad och vinet köpt.

Det blev bara tomt som i den där övergivna holken i trädet. Inte ett mejl, inget ord kom om varför hon aldrig dök upp. Var jag inte mer värd? Tänk hur mycket jag skulle ha skrivit i stället för alla raderna som hon fick. Samtidigt, vad fan, hon får bli en krönika så får jag något ut av henne.

Jag sparkar Janne lätt på benet.

- Dags att göra käk. Såg du var farsan gick?

- Han gick och hämtade posten.

Med några knyckar får Janne mig i rullstolen baklänges uppför dom två trappstegen.

Vet att jag skulle kunnat ge henne något som hon aldrig drömt om. Hon gick miste om något och jag fick… Ja, ja, jag kommer alltid att tror på kärleken och skicka den blommor.

Jag höjer näven i höstluften.

- Länge leve kärleken!

- Du är inte normal men det är ingen nyhet. Vad ska jag laga för mat?

Jag garvar till.

- Hummer och champagne.