Krönika av Håkan Pettersson
» Startsida krönikor

Septembersol

September som mina fyra par glasögon med olika synstyrkor. Har med tiden lärt mig att hantera och behärskar båda. Vet att det tar tid att hitta rätt par ibland men gör det alltid. Samma sak med septembersolen som nästan alltid kommer och värmer upp eftermiddagarna. Men det blir aldrig riktigt lika varmt som i somras. Jag ser inte knivskarpt som i ungdomen med mina olika brillor och kommer aldrig mer att göra det. Tidens gång är bara att acceptera och det är bättre att sitta med jackan på några timmar i den matta solen än att helt utelämna mig till lampornas döda sken utan hopp. Bättre att hitta de rätta glasögonen och se än att färdas blundande. Det är ungefär som att rösta på de Rödgröna. Bättre att släpa sig i väg och rösta än att låta borgarna fortsätta regera. Även om Sahlin är lika upphetsande och nytänkande som lyktstolpen en blåsig septembernatt. Lyktstolpen är inte ens tänd för den pangades någon gång på åttiotalet.

Ja, jag blir så förbannad på dem som vid den här tiden år efter år påstår att september brukar vara fin och att det är vackert när löven skiftar färg. Vilket jävla skitsnack! Våga se verkligheten istället. Det ligger inga kvinnor och solar i parken. En efter en stänger uteserveringarna och jag fryser i ensamheten på mornarna och kvällarna i väntan på de korta timmarna på eftermiddagen då en espresso, någon bok och slipade solglasögon gör mig sällskap på balkongen.

Varför vågar inte de flesta se sanningen i det röda vitögat? September är en väntan på vintern och glasögonen är bland annat för att se döden komma vandrande med lien på den asfalterande gångvägen nedanför balkongen. Okej, det kommer att ta tid innan han kommer på den rätta portkorden, men ändå. Jag ska välkomna honom när han kommer och klappa om september. Säg bara inte till mig att gilla de två. Utan viska i mitt öra att det inte finns annat val än att bita ihop och göra det bästa av det.