Novell av Håkan Pettersson
» Startsida noveller

Arbetsdagar

Penis utan anmärkning är en utmärkt beskrivning, sa hon igår och tog sidenmorgonrocken från stolen vid sängen. Hon svepte den om sig, vände sig mot mig och bad mig ligga kvar och vänta under tiden hon lånade mitt bubbelbadkar. Hon log när jag klatschade till hennes stjärt. Hennes lår kom fram med sin blekhet ur det röda sidenet när hon klev i sängen igen, lutade sig fram och gav mig en kyss.
- Du vet verkligen vad jag vill ha, min kropps hemligheter.
Höstsolens matta eftermiddagsstrålar verkar knappt vilja ta sig igenom fönsterrutan. Jag dricker kaffe, Ville ser åter avundsjukt på min stora vägg-TV och tuggar fundersamt på sin kaka. Skinnet på fåtöljen jämrar sig när jag rättar till mig. Jag känner stressen långt inne i mig. Den är under kontroll. Jag måste hinna skriva mail till några av mina klienter, alla behöver uppmuntran och det har verkligen blivit ett uppskattat inslag i min yrkesutövning. Efter det måste jag se om Nina har satt in mitt arvode på kontot innan jag åker och jobbar. Visst ja, dom där fakturorna måste jag skriva under också. Jag för handen till munnen och döljer en gäspning. Som vanligt blev det bara fem timmars sömn den här natten.
Jag måste nog snart anställa en sekreterare för jag pallar inte länge till. Jag vill inte släppa in någon i det här, men min verksamhet är beroende av att jag mår bra, för att min affärsidé ska funka, så jag får se upp. Sömn är en underskattad hälsoprodukt nu för tiden, trots alla dyra reklamsängar.
- Det verkar gå bra för dig!?
Jag hummar obestämt till Villes påstående. Det är konstigt att träffa honom efter så här många år. Hur många år kan det vara? Jag gick i gymnasiet då, tjugo eller tjugofem. Då kallades det elevassistent det som han var, sen blev det RH assistent några år också. Vilken underbar förkortning, RH, för rörelsehindrad assistent. Var det han eller jag som satt i rullstol kunde man undra efter hans yrkesbeteckning. Han hjälpte mig trots allt igenom gymnasiet så att
jag fick min vita mössa och det är jag tacksam för. Ville böjer sig fram, tar en till kaka och tycker att jag bor fint i min lägenhet här på Östermalm. Med ett flin säger han att själv bor
i en tvåa i Vårby gård efter sista separationen, sonen bor hos Karina och kommer till honom varannan helg. Jag vrider på armen och ser menande på min Rolex men han bara fortsätter att mala på. Varför tror dom flesta att jag har all tid i världen? Folk kanske tror att
jag är en pensionär som sitter och rullar tummarna i väntan på döden. Har jag skickat det där rabatterbjudandet? Ja visst ja, det gjorde jag i onsdags. Jag måste sova mer det här går inte, glömmer nästan bort allting, men jag älskar mitt arbete. Betala för tre och få fem tror jag på.
Min nya slogan verkar träffa mitt i prick och lockar nya klienter som den här Pia. Det kommer nog att bli en del nya stammisar av den här satsningen. Det är dom jag lever på och för. Jag gillar verkligen att jobba långsiktigt på alla plan. Med en harkling ursäktar jag mig i Villes vardagsprat och ropar på min personliga assistent Johan och ber honom att stryka arbetskläderna, brynja rakkniven och fylla bubbelbadet. Jag måste le i mitt inre när Ville frågar om jag ska ut på en tisdag. Men jag ställer snabbt en motfråga om han har träffat någon från Skärholmens gymnasium. Han skakar på huvudet och frågar om jag vet att dom lagt ner aktiviteten för funktionshindrade där? Tidens gång ska sopa bort alla spår slinker det ur mig. Jag stelnar till när han vill gå med och ta en öl på kvällen. Jag tar lite kaffe för att vinna tid.
- Det går inte idag för jag ska träffa en klient men gärna en annan gång.
Jag ser hans surhet när jag säger att jag inte tror att det är någon idé att han väntar medan jag tar hand om klienten. Frågan jag väntat på hela eftermiddagen är oundviklig. Jag förklarar att mitt yrke är sekretessbelagt och att jag tyvärr inte kan berätta något.
- Märkligt, vi som var så tajta förut och nu vill du inte ens tala om vad du jobbar med.
Men det är väl tidens gång, som du sa, i det här förbannade tjuvsamhället.
Han reser sig sakta, menar att jag trots allt inte verkar gillar att han kom och hälsade på. Snabbt går jag igenom almanackan i huvudet och kommer fram till att jag är ledig på onsdag om två veckor, då skulle det funka med några öl. Ville kliar sig eftertänksamt på det slitna jeanslåret innan han bär ut sin kaffekopp i köket. Jag sitter i stillheten och går igenom blommorna med blicken. Det verkar vara dags för gödningspinnar igen. Ville klappar mig på axeln när han kommer tillbaka och ser runt i vardagsrummet och säger något om att det är kul att det går bra för en av oss, i alla fall.
- Tyvärr tror jag att jag är upptagen den där onsdagen men jag hör av mig.
Johan kommer in, berättar att kläderna är strukna, badet är upphällt och rakkniven vässad. Han får hjälpa mig till rullstolen och jag rullar efter Ville till ytterdörren. Med knyckiga rörelser får Ville på sig rocken, stoppar händerna djupt ner i fickorna och låter blicken vandra in i mitt träningsrum. Apparaterna står sysslolösa med sina inställningar för i morgon.
- Kör du ofta?
Jag svarar svepande att det händer och kommer ihåg att det var han som en dag lurade in mig i styrketräningsrummet. Lustigt att jag fick en fyra i gymnastik när jag aldrig var med på dom vanliga lektionerna utan bara lyfte olika vikter i min ensamhet. När Ville med en suck böjer sig ner för att knyta skorna känner jag mig som ett svin som inte kan leka med honom ikväll. Men jag har aldrig ställt in ett jobb en enda gång hittills och inte så ikväll heller. Jag räcker fram min spastiska hand och Ville fångar den och vi säger hej. När dörren gått igen ber jag Johan att lägga mig i badet. Mitt finger tar sig långsamt över hakspetsen. Johan kan verkligen hantera rakkniven. Jag slår på laptopen och går in på Nordea och ser att Nina har satt in pengarna. Lösenordet får ta mig in på min hotmail. Vilken ska jag ta först den här gången? Jag klickar på Eva och undrar hur hon mår. Det är bara att hoppas att hennes man inte slår allt för mycket och inte för hårt. Tänk vad dum jag var i början som försökte få henne att flytta på en gång. Det här kommer att ta tid att få henne att våga. Jag har öppnat hennes burdörr, nu är det bara locka och vänta tills modet knuffar ut henne. Mina fingrar skriver några rader till henne och sen klickar jag på Ann-Charlotte.

Hej Ann-Charlotte!
Hur har din dag varit? Kom du ihåg i morse att se dig i spegeln och säga
att du är vacker och klok. Det är bra om du lägger kraft bakom orden och
menar vad du säger.
Jag ser verkligen fram mot att träffa dig i nästa vecka. Vad vill du göra då? Kanske en promenad på Djurgården och se en utställning på Waldemarsudde. Det brukar alltid vara något bra och vackert att titta på där. Efteråt kanske vi kan äta en bit på Ulla Winbladh eller åka hem hit och äta en enkel supé med tända ljus och lite småprat? Jag är som du vet öppen för allt.
Du är viktig för mig!
Dick

Jag ser på klockan att det är en hel timma kvar innan jag måste åka. Undrar om bensinen i Chevan räcker, jo det måste den göra. Det är lite ont om tid, hinner jag eller hinner jag inte? Visst hinner jag, det är bara att hälla i lite extra mjölk. Jag ropar på Johan och ber honom sätta på lite grönt te. I matsalen ser jag att kristrallkronan måste putsas. Att Johan inte ser sånt när han städar är besynnerligt. Jag borde kanske aldrig ha köpt den men det är klass och stil. Framför allt vet jag att morsan drömde om en sån. Hoppas att hon ser den i sin himmel eller var hon nu är. Min blick går till hennes porträtt på väggen och sen seglar den fritt ut i det stora rummet. Undrar hur den nya är, Pia, just det, trettionio år och gift med två barn. Jag gör en sammanfattning av hennes svar på formuläret i huvudet. Hon hade en utvecklingsstörd lillebror som föräldrarna satte på ett hem vid två års ålder och hon var den som drev på dom ”en gång i månaden-besöken”. Rädslan för det okända som hennes pappa hade kanske gjorde att hon drogs till den normalaste mannen som fanns i Trollhättan. Dom hade flyttat in i den lilla villan skrev hon i formuläret. Barnen kom och hon var väl inte kär men ganska lycklig och harmonisk. Han var väl ingen romantiker men kom hem med trygghet varje kväll. Sen kom den stora lottovinsten och förstörde allt. Hon blev hemmafrun som aldrig hann städa färdigt det nya och stora huset innan andra änden av det blev smutsigt. Han började unna sig en drink på Butler’s innan han kom hem från kontoret. Varför han prompt skulle jobba kvar förstod hon inte när dom hade så mycket pengar. Sonen fick problem när han började skolan. Dom trodde att han hade ADHD, men utredningen visade att så inte var fallet. Nu var det olika sovrum och att gå runt med en ständig oro. Han säger att han inte är otrogen men hon känner honom så väl att när högra ögonbrynet rycker är det något. Sen det där telefonnumret hon råkade hittade i hans jackficka. Han sa inget utan bara knölade ihop lappen och kastade den i kaminens eld. Jag får köpa ett fång rosor imorgon när jag hämtar henne på centralen. Hon ska få all ömhet, respekt och uppmärksamhet jag har. Det brukar vara välkommet. Hur länge kan bussen ta från Trollhättan? Det ska bli intressant att se vad hon vill ha ut av mig förutom standardprogrammet? Teet bränner till på tungan och jag svär tyst. Nu måste jag släppa henne för det är dags att göra mig i ordning och koncentrera mig helt på Nina. Johan stänger den inre järndörren så att det klickar till i låset och sen slår han igen ytterdörren och låser polislåset. Hissen surrar upp och dörren öppnar sig gnisslande. På hissväggen ser jag med ett stön en nyuppsatt lapp om höststädning av gården, och att alla barn
som hjälper till får en godispåse. Jag som trodde att jag skulle slippa sånt där när jag flyttade hit. Hästsvansen sitter perfekt ser jag i spegeln, precis som Nina vill ha den. Det är bara hoppas att hon har fått sin chokladask med mörk belgisk choklad. Jag huttrar lite i höstkvällen när jag kommer ut i garaget och tackar i mitt inre bostadsrättsföreningen för att jag fick en parkering nära hissen. Chevan klickar till av Johans tryck på fjärrkontrollen. Den bakre sidodörren glider ljudlöst upp och ger plats för den lilla hissen att fällas ut. Johan skjuter rullstolen på plattformen och jag åker lugnt upp till chevans golvnivå. Det är skönt att kupévärmaren har gjort sitt jobb. Sängen, som de gjorde om häromdagen, blev bra där vid barskåpet. Bra att dom kunde tillmötesgå mitt önskemål att det med ett enkelt handgrepp ska
gå att göra om den till en skön fåtölj. Rullstolen klickar automatiskt i spåren på golven och
säkerhetsbältet glider på med hjälp av sin motor. Dom mekaniska händerna tar sig ut från sina luckor i taket och lägger sig på mina axlar. Dom börjar sakta massera och jag njuter i fulla drag. Jag kan inte riktigt förstå att dom kan vara bättre än mänskliga händer, även om hjärnan vet att dom är speciellt inställda för min kropp. Johan ger mig en frågande blick i backspegeln som jag nickar jakande åt och Chevan rullar mjukt i väg. Rutan till framsätet stängs, jag trycker på stereon och Johnny Cash börjar sjunga Man In Black. Händerna fortsätter sitt jobb med axlarna, jag sluter ögonen och koncentrerar mig på uppgiften. Gatulampornas sken far fram genom bilkupén. Folk går ihopkrupna på trottoarerna och svär sig in i höstens råa bitterhet. För dom finns inget hopp och drömmarna har definitivt gått i pension. Nu finns bara Nina och vad hon vill ha ut av mig. Först kommer hennes smala bräckliga ljuvliga kropp till mig. Jag vet dess brister och jag vet hur jag ska behandla den. Min tunga ska få henne till himmelska höjder. Hennes trasiga själ är det värre med. Vi har många mörka tunnlar att ta oss igenom tillsammans. Jag vet att det går bara hon har mod och framförallt tålamod nog. Hon verkar i alla fall ha förstått och gillar mitt upplägg. Jag hycklar inte med att jag gör det här för pengar även om en stor del är vilja att hjälpa kvinnor i nöd. Hon ska få allt i kväll så att hon svävar fram på lyckliga vingar i morgon. Jag öppnar ena ögat och det andra följer med. 07.55 visar klockan och det är dags att stiga upp. Nog verkade det som om Nina var nöjd igår eftersom hon beställde en ny tid på en gång. Det knäpper här och där när jag sträcker sömnen ur kroppen. Ett jättehjärta av choklad måste gå att beställa från Belgien. Säg en meter i diameter. Det ska jag överraska Nina med nästa gång vi ses. Jag ligger kvar en stund, låter tanken gå igenom och hälsa min kropps alla delar godmorgon. Min hand dunkar till knappen vid sängen och efter en kort stund kommer Johan in och hjälper mig upp. Jag börjar med en halvtimmes cykling på min specialbyggda motionscykel. Det känns bra när pulsen stiger och en svettfläck tränger sig ut på framsidan av tröjan. Johan hjälper mig till magmaskinen. Som vanligt känns den trög men jag kämpar mig igenom trehundra lyft. Resten av passet rinner bara på och gör mig stark och sugen på dagen. Efter frukosten ber jag Johan att skära upp en bit vattenmelon och göra en dubbel espresso. Undrar om dom där mörka molnen utanför ska bjuda på årets första snö? När Johan har serverat frågar jag om alla förberedelse är gjorda för idag och imorgon? Med gaffel och kniv skär han en bit av melonen,
stoppar den i min mun och svarar: Jag har verkställt dina order, chefen. Då är det bara att köpa dom där rosorna på vägen. Det är viktigt att det blir perfekt den första klientträffen. Hon hade fått tips om mig av en väninna som ansåg att jag var värd varenda krona. Själv tyckte Pia att det var lite dyrt med femtontusen för två dagar men det kommer hon inte att göra när jag kör henne tillbaka till centralen. Espresson kör igång hjärnan och jag känner musklernas spänstighet under Armanikostymen. Jag är redo! Min vana tar mig bakom en pelare där jag sitter och studerar henne en stund. Hon står med handen på resväskan och ser sig omkring. Den vita kavajen följer ledigt med i hennes rörelser. Den ganska långa kroppen pryds av ett huvud som har ett kort blont hår som hänger med i takten. Undrar om hon skämdes någon gång i ungdomsåren för det lilla födelsemärket på hakan? Käkarna mal ett tuggummi mellan dom vita tänderna utan stopp. Då och då tar hon av sig glasögonen som inte har några bågar
och kisar. Handväskan som hänger i sin rem över axeln håller hon stramt intill kroppen. Fläcken på den naturfärgade kjolen måste vara kaffe. Dom höga klackarna verkar ge henne bräckligt stöd. Jag låter Johan köra fram mig och jag hälsar henne välkommen. Jag kysser
hennes hand och hon backar ett steg när hon får blommorna.
- Oj vad många! Jag har nog aldrig fått så många någon gång. Min man köper tre på sin
höjd när vi har bröllopsdag.
Jag visar henne vägen till bilen och hennes nervositet tar sin ut genom ett pladder om att bussen tar för lång tid. Nästa gång får det bli tåg eller flyg förklarar hon med snabba ord. Johan trycker på fjärrkontrollen till Chevan som öppnar sig för oss. Hon sätter sig i fåtöljen i baksätet och jag sänder allt lugn jag har i ett leende mot henne när jag åker upp med hissen. På frågan om det skulle smaka med ett glas champagne svarar hon ja. Johan klingar fram flaskan ur kylen, tar glasen från hyllan och det puffar till när korken glider upp. Han fiskar
fram skålen med jordgubbar och sätter den i korgen som hänger från taket. Eftersom Johan ska köra frågar jag om hon kan hålla mitt glas också.
- Ja visst, det är inte varje dag som jag får skåla med två champagneglas i händerna.
Johan kör i väg och det sprider sig ett lugn i vår del av bilen. Jag ser att Pia slappnar av och smuttar på sitt glas. Med ett ursäkta lutar jag mig fram, trycker på stereon, och Mozart strömmar lågt ut i bilen. Lugnt lutar hon sig tillbaka och sluter ögonen.
— Du har tänkt på allt.
Efter en stund börjar hon plocka med sina rosor när jag förhör mig om vad hon vill ha ut av den här tiden vi har tillsammans. Det märks av hennes svar att hon inte har ändrat sig från formuläret. Det är bra, då behöver jag inte byta upplägg. När vi åkt en stund får jag höra att hon bara varit i Stockholm några gånger förut. Hon undrar om det var på Floragatan jag bor?
- Var det inte där Gösta Ekman bodde i filmen Mannen som slutade röka?
- Jag ser väldigt lite på film tyvärr och framförallt inte gammal svensk film.
- Det har blivit så att jag ser mycket på dvd nu när barnen har somnat och jag sitter
ensam i soffan.
Hennes vilsna sorg märks i mig och jag anar att alla mina krafter och kunskaper kommer att behövas i det här fallet. Yrkeserfarenheten säger mig att det får bli det enklaste först. Jag ler, ber henne sträcka fram glaset och låter mina läppar snudda hennes handlov innan jag fortsätter till sugröret. Det tänds något i hennes blågrå ögon som länge har varit dött.
- Har någon sagt till dig att du är vacker som en soluppgång i maj, frågar jag viskande.
Hon ser tankfullt på mig och tar med snabba rörelser upp läppstiftet ur sin handväska. Hennes läppar formar sig till ett tyst o när läpparna bli rosaröda. Hon dricker lite till innan hon svarar på min fråga vad hon önskar först.
- För att vara uppriktig är jag utsvulten och min väninna hade fullständigt rätt, du är
mycket attraktiv.
Hon ser mig i ögonen, tvekar något, tittar ner på sina händer. Jag tar hennes hand, hon andas djupare.
- Jag vill uppleva din slogan.
Det sprider sig en lätt rodnad på hennes kinder, hon kramar min hand hårdare.
- Jag vill bli övertygad om att den är utan anmärkning.