Novell av Håkan Pettersson
» Startsida noveller

Barnhunger

Barbro suckar, tar av sig mormors armband och lägger det på fönsterbrädan. Hon står och ser på det en lång stund. Vad ska jag göra av det? Vad ska jag göra av det tunga som jag har burit på så länge? Ett arv som jag har varit fjättrad vid. Jag är tvungen att ge det vidare. Hon börjar gå sakta runt lägenheten och röja upp efter festen. Vad dom har grisat ner! Allt för att Emma ska hitta någon som kan hjälpa henne att stilla sin lust efter barn. Hennes näsa rynkas när hon bär ut den överfyllda askkoppen till köket. Hon häller lite vatten på fimparna för säkerhets skull innan soporna får ta emot dom. Undrar hur många år sen det var jag slutade? Ändå måste jag ta hand om andras fimpar. Det är sista gången. Hon blir stående framför köksbordet, ser på alla glas som ska diskas. Kunde dom inte ha hjälpt mig innan dom gick? Emma och Jocke, låt dom gå härifrån och prata skit om mig. Jag behöver inte deras svaghet, deras tafatta hjälp. Framförallt behöver jag inte alltid ställa upp. Min dotter är tjugofem. Hon får faktiskt klara sig själv. Glasen klingar mot varandra när hon ställer dom på brickan och går med dom till diskmaskinen. Hon gör samma vända några gånger till med glas, tallrikar och annat. Låt dom stänga min dörr utifrån utan nyckel in. Med ett kraftfullt grepp kramar hon ur disktrasan och börjar torka av köksbordet. Jag ska sitta här med mitt blöta råttfärgade hår på kvällarna framför elementen, låta värmen komma in i mig. Vetskapen att min hud är ren under badrocken ska ge mig nattfrid. Något skramlar till när hon öppnar städskåpet. Hon hinner precis fånga skurborsten innan den är på väg att slå henne i huvudet. Det känns befriande skönt att få sträcka ut, känna musklernas energi när hon skurar golvet. Att det inte alltid kan vara så här fritt och enkelt. Den där förbannade astman borde lämna mig mer i fred och hålla sig i sin håla. Med lätta steg som har vilja går hon till badrummet, tömmer ur vattnet från hinken. Hon ser sig omkring medan vattnet fyller på hinken. Vad allt är slitet här inne. Hur länge har jag bott här? Kaklet har till och med tappat sin vita färg och blivit grått. Grått och smutsigt intetsägande har allt blivit. Med ett ryck tar hon hinken, går ut till stora rummet. Allt ska bort, suddas ut av borstens fejande. Händelser, steg, personer, spår av rullstolshjul ska ner i hinkens vatten. Hela hon njuter när doften från såpan sprider sig i lägenheten. Låt dom gå och göra uttråkade barn. Jag ska sitta här, vårda min ensamhet med balsam. Näringsrika oljor ska hålla ångesten på avstånd. Jag behöver inga, låt dom gå, gå, gå!

En bris drar genom landskapet, virvlar upp damm från grusvägen. Prästkragar står i diket, nickar med i alltet. Solen står högt på himlen och ger sommarvärme. Emma tar tag i rullstolens armstöd och lutar sig försiktigt framåt efter saftglaset på bordet. Hon kommer på sig själv med att tänka att hon vill veta vad morsan gör. Lönnens löv ovanför henne tycks långsamt, tungt smeka varandra. Emma ser upp i det gröna och solen tränger knappt igenom. Skatan kommer flygande, slår sig kraxande ner i björken bredvid vägen. Den tycks se efter något långt bort i skogsbrynet, en katt, kanske en räv. Bakom alla träden syns en bil komma i kurvan, köra vägen fram. Skatan är borta när bilen försvinner bort mot sjön. Missnöjd sätter Emma tillbaka glaset med en duns på bordet. Saften smakar för lite vatten, nästan bara hallon. Det kittlar till i fingertopparna när hon tar några isbitar från kylhinken och lägger i glaset. Undrar om det inte var en liknande bil som brorsan köpte, men han är på semester i Paris. Toyota och något mer, Auris kanske? Varför sitter jag här och bryr mig? Vad jag vet om bilar är att dom har fyra hjul och en ratt. Fascinerande förresten att det nästan är omöjligt att se ända upp till stora vägen på sommaren. Lustigt att brorsan och Sara alltid måste åka bort när dom ska bli med barn. Rom, Prag, Barcelona, alltid har det ploppat ut en efter nio månader. Har dom inte tid hemma? Hoppas det blir en flicka den här gången även om pojkarna är väldigt mysiga. Lite variation skulle pigga upp. Solen får Emma att köra ut från lönnens skugga. Hon vänder ansiktet uppåt mot livets källa. Jag trodde aldrig det skulle bli så många barn, inte något överhuvud taget. Brorsan och Sara är så olika. Ändå gillar jag henne trots att hon inte säger något. Hon bara står där med sina iakttagande ögon. Den kniper till i henne, den stora barnhungern. Den lägger sin som en förlamande geléklump över hela henne. Klumpen breder ut sig som en ovälkommen gäst. Ska det vara så svårt att hitta en bra pappa? Jag vill hålla henne mot mitt bröst, känna mjuk barnhud mot min. Jag vill se henne växa upp och göra vad jag kan för att hon ska bli lycklig. Emma blundar hårt, ensamheten skär i henne. Hon andas djupt, lägger armarna så att innersidan av dom får sol, låter irriterande tankar försvinna fritt ut i det blå. Efter en stund får ett brummande henne att öppna ögonen. Bilen återvänder från sjön, kör för fort i kurvan så att grus far i diket. Det var ett snabbdopp, eller hittar han inte? Satans turister, alltid ska dom köra som om semestern skulle ta slut vilket ögonblick som helst. Varför måste dom hinna med allt, innan vadå? Hon måste le åt skatan som åter har hittat sin utkikspost, vippande högst upp i björken. Den har blivit en riktig vän, en trygghet där på sin gren. Att morsan aldrig har varit här ute under alla år. Vilket skitsnack att skylla på sin hösnuva. Det finns tabletter mot sånt om hon bara hade velat. Hon är bara avundsjuk att jag vann dom där pengarna på triss och kunde köpa det här lilla stället. Emma drar handen genom det blonda håret och söker med blicken efter snodden. Undrar varför hon ordnade den där festen i vintras och sen slängde ut alla på slutet. Det var förbannat kallt att sitta i rullstolen på trottoaren och vänta på färdtjänst. Ändå har jag ringt och försökt få tag i henne flera gånger, men hon svarar inte. Det borde ha varit morsan som ringt mig och bett om ursäkt. Det är precis att hon når hårsnodden med fingertopparna. Håret känns strävt och stelt som en katts tunga när hon fumligt sätter upp det i en tofs. Konstigt att jag inte hade märkt att något var på gång. Vi fikade dagen innan, hur kunde morsan säga att vi skulle köra i gång med firman. Dom där oslagbara vibrerande massagegrodorna skulle importeras, säljas. Det tror jag på än. Morsan ut, demonstrera grodorna. Vad jag skulle ha trivts med att sitta framför datorn och ta emot beställningar. Det var som om en snäll, ärlig eld brann i hennes ögon. Jag tyckte att det spratt i mig av hennes eld. Det var som om hon tagit någon drog. Tänk om morsan hade börjat med något och lagt det i mitt te. Var det därför hon blev så yvigt svängande med armarna ju längre festen pågick? Nej, skulle en 48-åring börja knarka? Det måste ha varit något annat som hänt, något speciellt. Emma snurrar till på hjulen, vänder helt om. Tricepsen spänns, hon känner bikinibanden skära in i skulderbladen. Det här förbannade gruset på gången är lika bra träning som vanligt. Hon får blinka några gånger i hallens dunkel för att kunna se, upptäcker i spegeln att huden har blivit röd. Efter ett tag hittar hon solkrämen i en av lådorna i byrån under spegeln. Var la jag mobilen? Efter några slag i luften mot två surrande flugor tar hon med kraft grepp om hjulen och rullar in i köket. Vad här ser ut, inte en assistent på några veckor. Det är sånt man får ta när man har en egen assistentfirma. Synd om Stefan som bröt benet. Hon lyfter på böcker, skrivblock på köksbordet utan att hitta mobilen. Den är inte under bråten på bänken heller. Att jag är så slarvig. Den måste vara i rummet. Den obäddade sängen lockar lite när hon kommer in i det kombinerade sov och TV-rummet men hon ser sommaren utanför fönstret. Hon rullar fram till det lilla bordet framför soffan med dom avskavda bruna benen. Högen av tidningar prasslar sin protest när hon letar i den.

- Jaha, där har jag dig.

Hon lägger mobilen i sitt knä, kör mot dörren. Värmen tar emot henne när hon stegrande kör rullstolen på bakhjulen över tröskeln. En fluga har följt henne ut från stugan med sin envishet, snurrar runt, runt. Hon känner sig likt en fånigt gestikulerande tant i en gammal svart-vit långfilm när busungarna leker med hennes tvätt. Hennes händer sjunker ner mot hjulen. Varför sjåpar jag mig över en stackars fluga? I vinter kommer jag att längta efter dom irriterande småkrypen. Gruset tar hennes uppmärksamhet så flugan får fritt fram. Något andfådd häller hon upp saft från tillbringaren, lägger några slippriga isbitar i. Tuben med sololja hamnar skramlade på bordet. Hon ser på isbitarna i glaset. Snart har all is smält och min lilla slöa frys har inte på långa vägar gjort nya. Nikotinsuget kommer, kramar henne till en viljelös trasa. Händerna går utan tankestyrning till den lilla hängande väskan på baksidan av rullstolen. Fingrarna hinner få upp dragkedjan innan tankarna kommer med insikten. Ett djup andetag, lägger händerna i knä. Hon sitter helt stilla en lång stund. En blick på telefonen, ser att det som vanligt är dålig täckning. Hon sitter en stund, dåsar innan hon tar stöd på bordet. Dom rangliga bordsbenen skakar till när hon sträcker sig för att nå solkrämen. Hon smörjer in sig snabbt, rättar till bikinin. En myra kommer målmedvetet marscherande uppför bordsbenet. Det verkar som att inget kan hindra den. Din viljestyrka borde många människor vara avundsjunk på. Tänk om vi var som du, jorden skulle vara en bättre plats då eller kanske inte förresten. Emma stryker av några vattendroppar från fingrarna mot låren, en lätt rysning kommer innan hon knappar in sig i mobilens telefonbok. Går ner till bokstaven B, en tvekan hejdar henne innan hon trycker på Morsan, Barbro. Signalen låter långt, långt bort i fjärran. Hon petar bort en brödsmula från bordet. Några klunkar saft, morsan meddelar i mobilen att hon tyvärr inte kan svara men... Med ett snabbt tryck får hon bort samtalet, singlar i väg mobilen på bordet. Förbannade morsa som inte svarar! Vad gör hon egentligen? Sitter i sin lägenhet, surar som en förtorkad nucka. Bara hon inte har gjort sig illa eller något. Vad konstigt nu kommer bilen igen. Den saktar obestämt ner vid stugans lilla avtagsväg. Plötsligt tycks den få syn på något längre bort på vägen och växlar upp. Konstig prick, undrar vart den ska? Det kan inte vara någon från trakten i alla fall. Emma häller i sig saften i glaset, ser irriterat på mobilen igen. Hon förbannar tyst gruset, börjar forcera det. I halldunklet åker hon fram till byrån, drar ut översta lådan. Luftpistolen känns kall, trygg i handen. Hon tar med det extra magasinet. Tack brorsan att du tvingade på mig den här. Ursäkta att jag var så negativ men jag trodde aldrig att... Under lönnen, ser Emma till att pistolen verkligen är laddad innan hon nöjt lägger den på bordet. Jag är en rädd flicka som till och med ser spöken mitt på dagen
men dom ska få väldigt ont innan min saga är all. Sex svidande skott i bröstet innan jag måste ladda om. Varför reagerar jag så här kraftigt? Hon tar några djupa andetag, tvingar lugnet att sakta sippra in. Läpparna darrar till när dom möter glaskanten. Hon sneglar upp mot vägen. Inte kommer den igen. Skatans kraxande får hennes blick upp till björkens topp. Ett enda litet, stilla moln på himlen. Allt är så lugnt, ingen bris längre, träden står i givakt för sommaren. Ett dovt hoande kommer från skogens inre, ekar runt i stillheten tills ett rasslande hörs långt bort. Emma spänner hörseln, försöker se bortåt vägen. Jag har nog fått en dos av lappsjuka. Det är dags att åka in till stan. Hur länge har jag varit här, över en månad, sju veckor måste det vara. Den är som ett tråkigt ont bud som kommer rullande, stannar nosande vid vägen. Emma tar bestämt pistolen. Den skrovliga kolven känns som en vän i hennes handflata. Bilen svänger långsamt ner. Gruset knastrar under däcken. Solen blänker till i den svarta lacken som en blinkning från en högre makt. Emmas grep om pistolen slappnar något när hon ser bilmärket på huven. Är det brorsan, men är inte han i Paris? Irriterat svär hon över dom båda nerfällda solskydden inne i bilen. Brorsan vet var jag bor. Varför skulle han köra runt och leta som en förvirrad spyfluga? Behärskat fyller hon lungorna med luft, siktar på hårslingan som dinglar fram under solskyddet. Kom igen bara, visa mig ansiktet, så skjuter jag några skott genom vindrutan. Jag bryr mig inte om vad du vill. Det här är min stuga, min tomt. Ingen har rätt att komma hit oanmäld. Bilen stannar, motorn stängs av. Bildörren glider ljudlöst upp, en hand sticks fram över dörren.

- Är du inte klok? Vad har du fått den där pistolen i från?

Emma känner sig som en upptäckt unge som har snattat när hon generat sänker pistolen.

- Morsan, vad gör du här?

- Din bror ringde mig och var orolig. Han har ringt dig flera gånger och inte fått svar.

Jag har aldrig varit här. Det var inte lätt att hitta.

Barbro ser betänksamt på hjulspåren på golvet hemma i lägenheten, reser sig från soffan. Hon blir stående med kaffekoppen i handen. Mitt hår hann knappt torka innan hon var här igen. Hon går ut i köket och lägger handen lugnt på Emmas axel innan hon fortsätter till diskmaskinen.

- Har du sovit gott?
Emma fortsätter äta sina flingor med fil. Skeden få gå ner i filen, tar med några flingor upp igen.

- Vad kan jag göra? Du kan inte vara där i stugan helt själv och min förbannade allergi hindrar mig att vara där.

Emma vänder ett blad i morgontidningen, lyfter glaset med juice.

- Jag är tacksam över din barmhärtighet och att jag får vara gäst i ditt ombonade hem.

- Sluta nu.

En citronfjäril kommer vilset fladdrande utanför köksfönstret. Emma lägger ner skeden i den tomma tallriken, tittar på den gula fjärilens lönlösa försök att komma in. Varför vill du in hit till instängdheten? Var kvar där ute, njut av din frihet, du som kan. Snart är sommaren slut och höstens död här. Tungt sätter sig Barbro på köksstolen på andra sidan bordet, skymmer citronfjärilens fortsatta kamp.

- Sitt inte där och sura utan anställ fler assistenter så slipper du mig. Det här är inte kul för mig heller ska du veta.

- Varför ska jag bo hos dig och inte hos mig? Är det för att du ska ha kontroll på vad jag gör men varför körde du då ut mig? Jag fattar ingenting och vad har du gjort av gammelmormors armband förresten?
Hastigt tar sig Barbro om handleden, ser upp i taket. Lugnt rullar Emma ut från bordet, ger Barbro en blick innan hon fortsätter långsamt mot badrummet. Hon tar i något för att få ner handtaget. Det krävs några blinkningar innan hon vänjer sig vid det nyrenoverade badrummet. Nu har jag varit här några dagar, ändå kan jag inte vänja mig. Konstigt att jag tydligen är en sån vanemänniska. Det rosa locket med dom röda slingrande blommorna skär i ögonen så att hon snabbt ser bort mot bubbelbadet. Bara det där måste ha kostat många tusen. Var har morsan fått pengar ifrån. Har hon sålt armbandet? Nej, inte skulle hon kunna göra sig av med armbandet som gammelmormor ville skulle gå i arv från mor till dotter i all evighet. Med handen för hon bak håret, pillar bort ett hudflaga från halsen. Kunde hon valt något annat än samma gräsliga rosa färg på allt. Vad var det för fel på det gamla? Handfatet känns svalt, lugnande mot underarmarna när hon sträcker sig efter tandborsten. Ett stön kommer ur strupen. Hon låter tandkrämen slingra sig ut på borsten. Ett uppmuntrande leende ger hon sig själv i spegeln.
Första tanken när det brakar till är att åskan har slagit ner, sen ser hon i spegeln morsan med dörren flaxade bakom sig.

- Du får gärna knacka innan du kommer in på toa.

- Var inte så stöddig du, Emma! Nu ska vi prata du och jag.

Tandkrämen skvätter, Barbro snurrar runt Emma i rullstolen. Dom stirrar på varandra några sekunder under tystnad likt två hundar som mäter sina krafter. Det smäller till i toalettlocket, Barbro sätter sig. Det tjuter i hennes bröst som en gammal visselpipa när hon andas och hytter med pekfingret åt Emma.

- Ta det lugnt morsan, hetsa inte upp dig så förbannat. Är din sprej på nattduksbordet?

Utan att titta på Barbro får Emma fart på hjulen, far ut från toaletten. Med hjälp av fotstöden får hon upp dörren till sovrummet. Den perfekt bäddade sängen bredvid det lilla bruna bordet med hennes virkade duk från syslöjden. Den tog över en termin att få klar. Bra att den fortfarande kommer till användning. Hon tar astmasprejen, lägger den i knät i farten samtidigt som hon vänder rullstolen. Det är nära att hon faller ur när ena däcket hoppar över något på golvet. Förvåningen sticker upp i henne, slår in i hjärnan. Vad var det? Bruna tofflor? Har morsan börjat använda tofflor? Att hon inte kan ställa undan dom åtminstone. Vill hon att jag ska köra omkull? Förresten, varför är hon förbannad? Händerna återfinner hjulen, hon får fart igen. En svartvit SFjournalfilm fladdrar förbi, någon som springer med en fackla till något OS, när hon överlämnar sprejen. Barbro nickar tacksamt, toppar in munstycket mellan läpparna, hennes kinder sjunker inåt när hon drar in.

- Du ser ut som en omvänd hamster när du gör det där.

Ögonbrynen på Barbro åker upp, ögonen blir stora öppna, frågande innan det pipande skrattet spränger fram.

- Skratta inte morsan, jag vill inte att du dör. Inte nu i alla fall när jag har brist på assistenter.

Barbro hytter med pekfingret, ur skrattet kommer en blick med allvar. Fingret går fram och tillbaka som en vindrutetorkare för att till slut hamna på Emmas läppar. Med en långsam rörelse backar Emma bakåt från Barbro, svänger rullstolen, glider fram till tvättstället. Snabbt fiskar hon upp den tappade tandborsten, låter vattnet skölja den. Sneglar på Barbro och ser att andetagen börjar bli normala. Handen under kranen får bli en skopa som hon sörplar vatten ur. Hon spottar en blåvit stråle som träffar handfatet och rinner ner i avloppets evighet.

- Du undrade varför jag var arg?

Emma böjer sig fram, tar händerna fulla av vatten, sköljer av ansiktet. Blundande trevar hon efter handduken på väggen.

- Vad är det här, har du flyttat kroken också?

- Ja, den sitter på andra sidan nu. Tycker du inte att det är fint här inne sen jag gjorde om?

- Det liknar en bordell om du vill veta min åsikt. Vad var det för tofflor i sovrummet förresten?

Barbro tar några provande andetag innan hon väser fram det igen.

- Du undrar varför jag är arg?

Emma är mitt i rörelsen med handduken lyft till ansiktet, ser häpen på henne.

- Jag förstår att du vill ha barn för det är så för dom flesta kvinnor i din ålder. Varför så bråttom? Du har mycket tid på dig än. Ett barn är ett ansvar, ingen docka för att tillfredsställa egna behov.

- Jag vill ha något att leva för morsan. Det är så tomt i mig.

Barbro låter handflatorna gömma ansiktet, mumlar något obestämt, skakar på huvudet.

- Har du ens kollat upp om du kan få barn med ditt funktionshinder?

- Morsan för fan, döm inte ut din egen dotter. Vad är det för tofflor som står i sovrummet? Har du hittat en älskare?

Barbro reser sig stelt, går utan ett ord ut från toaletten. Långsamt torkar Emma ansikte, ser in i spegeln. Vad har hänt med morsan? Har hon verkligen en älskare?

- Tjänare, brorsan.

Jocke står rådvill i hallen, som om han aldrig har varit där förut. Blicken går undrande mellan Barbro och Emma. Med tveksamma fingrar får han upp knapparna på jackan, hänger den på galgen. Det hugger till i vaden när han böjer sig ner för att snöra av sig skorna. Varför skulle jag ta den där tennislektionen i Paris? Han biter ihop om smärtan, reser sig, låter skorna tungt hamna på skohyllan. Hallgolvet känns kallt, halt under strumporna.

- Hej på dig Barbro. Du har som vanligt skurat golvet, känner jag.
Barbros handflata är som grovt sandpapper i hans hand, dom klappar om varandra på betryggande avstånd.

- Hur är det med dig syrran? Du måste fixa en vanlig telefon i stugan så att jag inte behöver vara rolig.

Med en lätt duns faller han ner på knä bredvid rullstolen för att hamna på samma nivå. Emmas kram känns som vanligt som en hälsning från någon högre varm makt. Han trycker henne tätt intill sig. Det kommer ett kvävt skratt från Emma. Hon vrider sig ur hans grepp.

- Dina kramar är underbara brorsan.

Med ett skratt reser han sig, slår henne vänskapligt med knytnäven på axeln. Han torkar bort en irriterande svettdroppe ur pannan. Undrar om han kan ta lite saft.

- Det är mycket varmare här än i Paris.

Barbro tar Jockes väska, rekommenderar med ett leende sin nya flädersaft. Hon kniper ihop läpparna till ett streck, går snabbt in med väskan mot sovrummet.

- Ni kan gå in och ta för er.

Jocke tar tag i rullstolens handtag, ger Emma en knuff mot stora rummet.

- Blir det något om nio månader?

Jocke tar bort fåtöljen, vinkar in Emma till bordet som en trafikpolis.

- Du ska inte vara så nyfiken syrran. Vänta, jag ska bara hämta en tillbringare med saft.

- Ska du ha något mer?

Emma klappar sig på magen när Barbro mumlar fram att dom nyss ätit men han kan ta något i kylen om han är hungrig.

- Tack Barbro, jag är faktisk lite hungrig. Jag tar med mig en askkopp. Går det fortfarande bra för dig att vara utan cigg, syrran?

Duken på bordet får en liten tillrättavisning av Barbros hand för sin olydighet att inte ligga där den ska. Hon drar till ärmen på sin tröja, ser på Emma.

- Varför skulle du ringa honom?

Emma ser på Jocke, gör en knyck med huvudet mot sovrumsdörren.

- Låt henne sova, det behöver hon.

Hon smeker Barbros kind och känner en trött, mjuk vänlighet mot sina fingertoppar. Vad är det som har gått fel? Ljudlöst rullar hon mot dörren, anar att Jocke följer efter. I hallens dunkel trycker Jocke sin hand mot hennes överarm, pekar mot rummet.

- Vet du om morsan har träffat någon?

- Ja, det är någon som var här och hjälpte henne med badrummet.

Det är hon väl värd?

Jocke går ut i köket, hämtar kex, ost och en klase blåa druvor. Trots att han är försiktig skramlar det till när brickan möter bordet. Emma smackar med tungan, tar tag i Jockes arm.

- Det här ska bli väldigt gott. Har du någon aning om var morsan har gjort av gammelmormors armband? Du som tydligen är mycket mer insatt i vad som händer och sker här än jag.

Med en axelryckning gör sig Jocke fri, stoppar en druva i munnen.

- Du har rätt. Det här ska bli gott. Jag glömde något att dricka. Återkommer snart.

Emma lägger två kex på sin assiett, låter en kniv sjunka mjukt genom en av ostarna. Hon blir sittande med ost på kniven, tittar på brickan.

- Hur länge har vi haft den här brickan? Jag kommer ihåg att jag följde med fingret efter kattens svans som barn. Morrhåren var också spännande att känna på.

- Vad sitter du här och glor på? Låt istället smaklökarna fröjdas.

- Hur länge har vi haft den här brickan?

- I all evighet vad jag minns. Ät nu, sitt inte och bli nostalgisk.

Emma breder på osten och svär tyst när kexet går i två delar. Kexen smulas under ostar, saften porlar ner i glas. Jocke berättar mellan tuggorna att han verkligen gillar Paris. Emma hör på semesterminnen, tuggar i sig. När mättnaden kommer stor och tung sitter dom en stund tysta, ser på varann. Jocke tänder en cigarrett, suckar djupt, nöjt. En polisbils sirener hörs lång borta. Jocke låter huvudet sakta falla bakåt mot soffan, gäspar. Emma plockar upp en apelsin från skålen, klämmer, börjar med saften skvättande om fingrarna skala den. Långsamt tar Jocke den broderade kudden från soffans hörn, sträcker sig fram över bordet, fimpar cigaretten i askkoppen. Kudden har broderade urblekta hus i ett alplandskap. Han lägger den i knäet, börjar förstrött pilla på en av skorstenarna.

- Jag undrar hur länge jag har sett dig göra så där?
Med ett skratt singlar han bort kudden tillbaka till hörnet, reser sig. Han står, väger fram och tillbaka på fötterna som en obeslutsam räv.

- Det stramar något i vaden än men mot slutet av veckan kan jag nog börja jogga igen.

Jag ska aldrig ta i ett tennisracket mer.
Med prövande steg börjar han gå. Han tar tag i foten, lyfter underbenet bakåt. Handen får långsamt treva sig fram på vaden.

- Behöver du hjälp med något innan jag går? Jag måste hem till Sara och barnen. Det är en ny dag i morgon. Jag måste upp till jobbet.

- Jag tänker inte stanna här. Jag står inte ut.

Med en suck skakar Jocke foten, sätter ner den. Hans tunga knäpper mot gommen, han återvänder till soffan.

- Du har inga assistenter och du klarar dig inte själv. Jag har inte mer semester och även om du och Sara går bra ihop så... Ja, du vet att dom åker till Saras föräldrar i Leksand i två veckor?

Jocke slår beklagande ut med armarna.

- Jag står inte ut med morsan. Jag klarar mig alltid. Vad gör det om jag luktar svett i stugan?

Det är bara jag som känner det ändå.

- Du är dig lik syrran, envis som alltid.

Snabbt tar han kudden, kastar den med kraft på Emma. Hon hinner få upp handen till skydd, kudden dansar ner på golvet. Det kommer ett brummande läte ur munnen, hon tar apelsinskalen på bordet. Knölar ihop dom, låter små brandgula projektiler svida i honom. Jocke tar lugnt kexpaketet, prasslar fram sitt försvar. Med fart singlar han i väg ett kex som krossas mot rullstolens armstöd. Dom små kexbitarna faller ner med ett regn av smulor i Emmas knä. Kvickt duckar han för en ostbit som kommer farande. Den klatschar in i tapeten bakom honom. Två snabba kex får Emma att kvida till, ta mer gorgonzola på knivbladet och slunga mot Jocke. Hennes jubel är högt i triumf när hon träffar Jockes fina, nya tröja från Paris.

- Vad fan gör du? Nej, nu ska du få!

Han reser sig sakta, plockar upp den nästan orörda druvklasen, väger den betänksamt i handen. Med ett snett leende låter han blicken gå till Emma, börjar gå runt bordet. Hennes fniss har en obestämd klang. Det smaskar till på Emmas huvud när han slår ner druvklasen på den. Han kramar ur den likt en fruktpress. Blå saft börjar sippra nerför pannan. Emmas blonda hår får en blåaktig ton. Han kramar ur det sista så att det börjar droppa som stilla sommarregn ner på hennes krage. Med segerglädje guppande i kroppen går han med pekfingret som en taktpinne som dirigerar en glad låt tillbaka till soffan.

- Fin krona du har. Ska fröken på bal ikväll?

Det kommer inte ett ljud från Emma, försiktigt ta hon bort’ resterna från huvudet. Med handen stryker hon bort druvsaften från pannan. Bordet får ta hand om den före detta druvklasen när hon får hjulen att rulla mot köket. Resolut rycker hon upp kylskåpdörren, söker med blicken. Där i hyllan på dörren, chokladsåsen.

- Nej, du får inte. Jag vill ha dom här kläderna till jobbet imorgon. Snälla Emma, jag ber dig.

Korken far av likt sprinten till en handgrant, den surrar runt på golvet. Hon trycker ut chokladsås på fingret, smakar på den. När Jocke försiktigt flyttar sig längre bort i soffan ruskar hon stilla på huvudet.

- Du vet vår regel att inte flytta sig.

- Vad gör ni ungjävlar! Är ni inte riktigt kloka? Hur gamla är ni, åtta och elva? Ska jag behöva köra ut er som jag gjorde efter festen?

Med sänkt blick böjer sig Emma ner efter korken på golvet. Jocke harklar sig, reser sig och börjar snabbt plocka undan från bordet.

Unkenheten i stugan slår som en knytnäve i Emmas näsa när hon öppnar dörren. Jag har knappt varit härifrån en vecka, ändå är det så här... Det går snart över med ett riktigt korsdrag. Med en knuff rättar Emma till väskan som hon har i sitt knä. Ser sig själv i spegeln. Jag har varit för länge hos morsan. Hur kan jag annars komma på tanken? En stuga ska lukta stuga. Det är inte mer med det. Jag älskar det här stället, det doftar frihet, oberoende. Väskan får dunka ner på golvet framför frysen, hon drar upp blixtlåset. Snabbt rättar hon till byxbenen som har glidit snett av väskan. Dom små burkarna med mat trängs med varandra i sin hårda kantighet. Emma får upp dörren till frysskåpet, lägger in dom. Fast morsan var så förbannad gav hon mig det här, varför? Vill hon vara snäll eller vill hon att jag ska vara beroende och tacksam mot henne? Och jag som tog emot det är verkligen något att fundera över. Efter att hon skvalpande fyllt och ställt in plastkuberna med nytt vatten smäller hon igen dörren. Öppnar den igen när hon kommer på att hon behöver en matlåda till middagen. Utan att se vad det står på den vita postitlappen flyttar hon en burk till kylen. Väskan tar hon upp, kastar den på bordet så att den hasar mot den vita skivan. Haspen på fönstret är som vanligt trög men med lite svärande får hon upp fönstret. Hon drar in sommarens luft i näsan. Den får fylla hela henne. Tallen hög, stolt knarrar i vinden några tiotal meter från huset. Den nybäddade sängen får Emma att le när hon kommer in i rummet. Morsan kunde inte låta bli att bädda när hon ändå var här och hämtade mig. Fönstret åker villigt upp av hennes puff, hon hakar fast det med pinnen. Skatans kraxande får henne att ta i fönsterbrädan, häva sig upp. Underarmarna smärtar när hela kroppstyngden läggs på dom. Hon sträcker ut huvudet genom fönstret likt en nyfiken hund som tror på att kopplet kan bli längre. Var är du, min svartvita vän? Varför anstränger jag mig så här mycket för att se en skata som med största sannolikhet sitter i ett träd som ändå inte syns härifrån? Står verkligen allt rätt till med mig? Långsamt som en varuhiss sänker Emma sig ner i rullstolen. Hon skakar bort ansträngningen ur armarna några sekunder. Det känns befriande när hennes nakna fotsulor möter fotstödens strävhet. Det blåser ute, det går nog att sola ändå. Jag får passa på för det kommer regn sa dom på väderrapporten. Hon får av sig tröjan, kastar den på stolen. Den hamnar som ett yrväder på stolskanten, strider med tyngdlagen innan den glider ner. Emma rycker på axlarna, åker fram till garderoben, tar fram bikinin. Skatan kraxar i sin björk och vickar på stjärten. Hon ser den hälsa henne välkommen med några vingslag. Nyblandad saft i tillbringaren framför sig på bordet. Den lata frysen har inte hunnit med att göra is. Tillbringaren är tung när hon skvalpande häller upp saft i glaset. Hon suckar uppgivet när lite saft hamnar på bordet. Lönnlöven över henne prasslar med varandra när vinden leker med dom. Små grenar försöker hålla takten till fraset från löven. Det blåser, är för många moln på himlen, men här sitter jag i friheten. Och det ska jag göra resten av sommaren. Jag vet att det kommer att bli tufft. Det ska gå. Gräset är likt ett snaggat hår som har blivit lite för långt. För långt och för kort för att vara vackert. Jag kan inte klippa det själv så det får vackert vänta. Mina assistenter kommer snart tillbaka från semestern. Då är det definitivt inga problem med gräs och annat här ute. Synd att Stefan halkade på sin brygga och bröt benet. Ett brutet ben hade jag inte planerat in. Hon ser upp på himlen, kliar sig i nacken, huttrar till. Saften får stå kvar halvdrucken när hon sätter hjulen i gruset och börjar kämpa sig in. Hastigt får hon igen fönstren, sätter på sig kläderna. Däcken tjuter till mot golvet när hon sätter fart mot köket. Hon håller sig fast i armstödet, böjer sig ner, skramlar ut en kastrull ur skåpet. Undrar vad det blir för middag idag? Handen stannar halvvägs till kylen när hon hör bildörrar öppnas och stängas ute på gården. Hon får en rynka i pannan av barnröster som kommer in genom den öppna ytterdörren. Gruset knastrar under små glada, obekymrade fötter. Emma kör ut till hallen, kastar en blick i spegeln. Inte mycket att göra åt den vilda looken. Jag väntade verkligen inte besök.

- Sara, Erik, Johan och Gustav, vad gör ni här? Skulle ni inte till Leksand?

Sara går till bakluckan, baxar ut några väskor, bär fram dom till stugan. Hon böjer sig fram, ger en lätt kram.

- Jocke berättade om din situation. Mina föräldrar kan vänta några veckor i Leksand. Vi har ringt några gånger under dagen och inte kommit fram till dig. Nå, vad säger du, ska vi kämpa ihop ett tag? Jag tog med tältet åt barnen och du har tydligen en bäddsoffa som jag kan ta.

Emma biter sig i läppen, ser ner på sina bara fötter. Undrar om Sara har tagit en charm- och pratkurs. Jag har aldrig hört henne snacka så här mycket någon gång. Emma drar tillbaka luggen, upp mot himlen.

- Det blir nog regn och oväder snart.

Erik och Gustav jagar varandra på gräsmattan utanför huset, runt, runt det nyuppsatta tältet. Johan följer dom med blicken samtidigt som han försöker få ner det tröga blixtlåset i jackan. Med en stamp i marken ger han upp, går fram till Sara som ligger på knä i rabatten. Hon kämpar med den lilla leksaksspaden.

- Kan du hjälpa mig med jackan?

- Gå till Emma för jag är så smutsig om händerna.

Sara fläktar några gånger med tröjan så att luft kommer in under. Det kommer ett jämmer ur henne, hon förbannar spadens vekhet. Blommorna i sin låda på marken bredvid henne slits i vinden. Emma kommer ut från stugan med ett leende, åker fram till Sara och Johan. Hennes fingrar krånglar en stund med kedjan innan den går upp. Snabbt ger Johan henne en kram, springer i väg till sina bröder. Leende ser Emma efter honom, böjer sig ner. Hon låter handen smeka sig igenom blommornas olika färger.

- Du har verkligen gjort mycket under dom här dagarna. Jag är väldigt tacksam ska du veta.

- Jag vill att vi ska ha fint runt oss. Det var synd att jag inte visste att du bara hade den här spaden.

När Gustav kommer springande lägger hon armen om hans nacke, justerar till den nya kepsen med Eiffeltornet på. Johan kommer med armarna rätt ut från kroppen. Ett surrande läte skjuter ut från hans mun. Han stannar tvärt, ser upp mot den kraxande skatan. Gustav lunkar fram till Emma, börjar peta förstrött på rullstolshjulet. Undrar om han kan få glass.

- Din mamma håller på att hjälpa mig med blommorna. Hoppa upp i mitt knä så åker vi in och hämtar tre strutar till er.

Utan tvekan sätter han foten på fotstödet, häver sig upp i hennes knä. Det kommer ett brummande ljud över hans läppar när Emma börjar rulla mot stugan. Emma ler när hon känner den lilla puffen bak som Erik ger henne. Gustav protesterar något när hon stannar, sträcker sig bakåt, rör om i Eriks svarta hår. Dom fortsäter in alla tre. Gustav får öppna frysen. Sara kommer med jordiga händer, sätter sig vid bordet. Med tröjärmen får hon bort svettdroppen från pannan. Med ett rits hjälper Emma Gustav av med sista papperet på struten, ger honom en hastig smekning på kinden. Gustav skänker henne inte en blick utan biter krasande igenom strutens kex. En klick glass glömmer sig kvar på hans nästipp. Sara borstar händerna mot varandra, sträcker sig efter pappersrullen. Gustav slår bestämt bort papperet med handen. En svart jordflaga byter plats med glassen.

- Tycker du inte att det är varmt idag, Emma?

- Nej, jag gillar värme, men varför har du så mycket kläder på dig?

Emma slår Sara lätt på låret, ett skratt växer fram.

- Är du rädd att jag ska hoppa på dig?

Med en snabb rörelse får Sara bort jorden från Gustavs näsa innan hon brister ut i skratt tillsammans med Emma.

- Undrar vad Jocke skulle säga om det att jag skulle vara otrogen med hans älskade syster.

Med en snabb rörelse får Sara av en bit papper, torkar bort en glädjetår.

- Nej, du Emma, inte är jag rädd för dig. Jag tycker bara om att ha kläder på mig.

Erik sträcker sig snabbt över bordet, snor kepsen från huvudet på Gustav, rusar i väg. Kvällen har mojnat sig till ro. Emma och Sara sitter ute vid bordet. Ett svagt klagomål kommer från korken när Sara driver i korkskruven. Hon sätter flaskan mellan fötterna, ett tjutande ljud från korken innan det förlösande ploppet. Ett belåtet suckande från Sara samtidigt som hon luktar på korken. Det skramlar till från stolen då hon böjer sig fram över bordet, flaskan kluckar när hon serverar Emma och sig själv. Gustav och Erik skrattar åt något innan flicklampan släcks. Dom hör lite prat innan allt tystnar och dagens lek tar ut sin rätt i sömn. Emma tar glaset, låter vinet snurra runt i kupan, ser över bordet på Sara.

- Får du verkligen dricka sånt här godis?

Med en viktig uppsyn tar hon en mun vin, låter blicken gå upp i lönnen. Vinet får fara runt några gånger, ge en njutning som kommer ut i ett välbehagligt värmerus. Hon ser på Emma, hennes vänstra öga blinkar spjuveraktigt.

- Jag har för mig att jag är myndig.

- Ja, jo, men jag menar... du kanske skulle tänka på den som kommer om nio månader.

Det kommer en vindpust, det rasslar till i löven. Sara lyfter sitt glas, ser på vinets mörkröda djup.

- Det blev inget den här gången. Jag måste säga att det är ganska jobbigt att inte kunna åka på semester utan att alla förväntar sig att det ska bli tillökning. Det kommer när det kommer.

Emma lyfter glaset, tar en klunk, sitter i tystnad. Dom dricker lugnt, ser ibland på varandra som blyga barn. Stugans dunkel känns som en gammal vän när Emma drar över sig täcket. Hon märker tröttheten komma likt en tung matta som lägger sig över henne. Handen är olydigt sömnig, hon lyfter den som tecken på att hon har hört att Sara säger att hon går ut och ser till barnen. Emma ger upp, låter ögonlocken falla ihop. I sömndrucken dimma ser Emma hur Sara tyst, försiktigt gör i ordning bäddsoffan till sig själv. Lakanen verkar gilla Saras snabba händer, dom lägger sig på plats. Hon knäpper upp byxorna, vickar några gånger på rumpan samtidigt som händerna drar ner. Strumporna åker av på väg mot stolen. Det frasar till av byxorna på stolen, hon tar av sig tröjan. Ett skramlande ljud och tröjan gör sällskap med dom andra kläderna. Vänder sig om, tassar mot soffan.

- Oj, väckte jag dig Emma? Det var inte meningen.

Täcket pustar till av att hon drar upp det, kryper under. En gäspning följer med handen i luften, ljusknappen klickar till.

- Imorgon ska jag klippa gräsmattan. Det finns väl bensin till gräsklipparen?

Gryningen kommer mild, välvillig genom fönstret. Emma sträcker på sig, känner krypningarna börja som en pirrning i tårna. Försiktigt vänder hon sig om, blundar lugnt. Jag kan inte gå upp så här tidigt. Sara blir knäpp på min pigghet på morgonen. Fötterna kallnar, med ett stön täcker hon dom med filten.

Emma ligger en stund, blundar, stänger grinden, låter inte en tanke komma in. Tomheten ska få välkomma sömnen i sin famn. Hon är i ingenting, bara i nuet. Filten får långsamt glida av henne, hon sträcker gäspande på sig. Rullstolen är välkomnande när hon häver sig över i den. Tyst tar Emma på sig gårdagens kläder. Vad skönt att det inte är flugor och annat när Sara alltid stänger dörren efter sig. Inget besvär för henne men ett helt företag om jag skulle göra det. Hon stelnar till samtidigt som Sara mumlar något i sömnen, vänder på sig, drar täcket längre upp. När en snarkning kommer slappnar Emma av, börjar köra ut till köket. Tröjärmen som hänger ner från stolen med Saras kläder kliar Emmas irritation så hon slår upp den. Ärmen gör en båge och innan den lägger sig tillrätta på stolen skramlar det till. Vad var det för något? En snabb blick på Sara som fortfarande sover, Emma låter nyfikenheten ta över. Handen glider under kläderna, söker kännande runt tills den stöter på något kallt, hårt, bekant.

- Gammelmormors armband?

Yrvaken sätter sig Sara upp med täcket runt sig. Hon gnuggar sig i ögonen, lutar huvudet bakåt, låter tröttheten komma ut i en ljuvlig björngäspning.

- Jag glömde att lämna det hemma för det var så viktigt att komma hit så snabbt som möjligt. Ja, jag visste inte hur jag skulle säga det, sköt upp det och nu... Emma låter handflatan glida över diamanterna en efter en, besvikelsen sticker i fingertopparna.

- Så jag är inte värd gammelmormors armband.

Med ett ryck gör Sara sig fri från täcket tar kläderna från stolen.

- Var inte så naiv och självisk. Kom, nu äter vi frukost.

Ett långsamt rispande från tältets dragkedja, Eriks ansikte sticker ut. Händerna tar ett grässtrå innan han reser sig, benen verkar inte ha blivit av med all sömn, han vinglar till. Gäspar, sträcker sig upp så att kroppen spänns som en pilbåge.

- Kom Erik, så får du fil och flingor.

Erik svajar till innan dagen kommer riktigt in i honom, han springer mot bordet.

- Hej, mamma och Emma! Vad ska vi göra idag?
En kort mammakram. Han får krångla med stolen för att få dom fyra benen att stå jämt. Ger upp, sätter sig med blicken på tallriken som Sara fyller med fil. Flingpaketet sprakar morgon i hans grepp när flingorna forsar ner i det vita. Skeden är en grävskopa som brummar upp skrot till den stora krossen. Han tuggar intensivt, gott, guppar förväntansfullt fram och tillbaka på stolen. Ett leende kommer över Emmas fumlighet med juiceglaset, några droppar faller på hennes lår. Han grimaserar när Emma torkar upp det med fingrarna och snabbt slickar av dom.

- Kan du springa och väcka Johan och Gustav, för vi ska åka hem snart.

Förvåningen stiger upp i Eriks ögon som en gasfylld ballong.

- Varför ska vi åka idag, vi skulle vara här länge?

Ballongen spricker med en smäll.

- Ibland blir det inte som man har tänkt. Nu åker vi till morfar och mormor i Leksand.

Handen känns mycket tung när Emma lyfter den och vinkar till barnen i bilen. Deras viftningar med dom små händerna får henne att bita ihop om gråten. Med ett klick stänger Sara bildörren, startarmotorn. Däcken tycks smeka sig i väg på gruset. Emma ser för sitt inre hur barnen vänder sig om när bilen stannar uppe vid stora vägen, vinkar för sista gången. Varför blev det så här? Jag borde kanske ha låtit det bero, svalt min stolthet. Nu sitter jag här ensam med mitt gräs. Med ett ryck får hon fart på hjulen, börjar kampen mot gruset till stugan. Hjultag för hjultag i något som hon upplever som ett oändligt vakuum. Hon lutar sig fram, känner handtagets kyla mot handflatan innan hon sakta tvingar ner det. Nu får jag ha dörren öppen igen, flugor och skit har åter fritt inträde. Är min stolthet och mitt oberoende värda allt kämpande? Ja, det är dom, självklart är det så. Ett ryck, dörren till frysen går upp. Emma drar efter andan när hon ställer den frysta matlådan på låren. Nu ska jag äta morsans förbannade köttbullar som på nåder. Tugga, svälja som alltid likt en snäll flicka. Med en smäll drämmer hon lådan i bordet så att locket hoppar av. Dom djävlarna ska få se att jag klarar mig utan dom. Att jag inte har sett deras skenhelighet bakom draperiet. Att dom skulle tycka att jag är en av dom. Till och med Jocke, han som jag alltid har sett som min närmaste. Han skickade hit sin förbannade Sara som en barmhärtig samarit. Jag min dumma skit trodde att hon var här för att hon ville det. Dom enda som inte verkar vara med i komplotten är Erik och Gustav. Förresten, vad vet jag om det? Dom kanske är intalade att dom måste vara extra gulliga mot faster för henne är det synd om. En fluga surrar några varv runt Emmas huvud innan den går in för landning på bordet. Snabbt, obekymrat rör den sig på sin jakt efter någon kvarglömd matrest. Ilsket tar Emma flugsmällan från bänken, höjer den, lägger all kraft i slaget, missar. Förbannade morsa som ger Sara armbandet utan att ens fråga mig. Det kanske hade känts någorlunda okej om hon hade sagt det till mig först. Jag är tydligen inte värd ens ett uns respekt. Dom tror inte att jag kan få barn, inte ens en man kanske. Det här är som om dom hade punkterat alla fyra, ställt ut mig på soptippen bland allt annat som inte är värt något. Flugan landar igen, Emma slår till, den blir en fläck på bordskivan. Dom ska få se vem dom leker med! Här ska raggas och hittas en man som är en värdig pappa till mitt barn. Bestämt vrider hon på knappen till plattan, fyller kastrullen med lite vatten.
Barbro känner med handen att håret inte är riktigt torrt än. Hon skälver till. Hon drar ihop morgonrocken. Automatiskt känner hon sig runt handleden. Lättnaden flyger i väg med henne. Hon går ut i köket, öppnar kylen, ser på saften en stund, stänger bestämt dörren. Inget armband, ingen förbannelse kvar. Stegen är lätta när hon går fram till vinstället och omsorgsfullt väljer en flaska. Jag är obunden, mormor kan inte längre styra mig. Hon har varit död länge, men hennes ord ringer än i mina öron. ”Bär det till din död och ge det till din dotter när din tid är inne. Så som jag har gjort och min mormor före mig, så skall släktens lycka stå dig bi.” Tänk att en omtanke kan bli så tung. Vinet får klucka ner i glaset. Hon går till stora rummet. En glad förvirring tog mig när jag hade gett Sara armbandet. Jag gjorde många konstiga saker första tiden och tänk att jag vann en miljon på mina obligationer. Inte lång tid efter kom Martin med byggrejer och kravlös kärlek. Det är som att han har rustat både lägenheten och mig. Ett kling från glaset när hon ställer det på bordet. Jag tror faktiskt att mormor har något med det här att göra, därifrån hon är. Hon har nog fattat och ger mig belöning för att jag gjort mig fri. En annan människas små välmenande men ack så bindande ord åt upp friheten, livet, kärleken till dom levande. Till slut fanns bara arvet och armbandet kvar. Hon sjunker ner i soffan och rättar till kudden. Det är synd om Sara som ska bära det. Jag var tvungen att rädda Emma från arvet. Emma är stark, ska vara fri, fri från allt. Emma kommer att förstå att hennes barnhunger inte är något hinder. Armbandet däremot skulle förr eller senare ha dränkt henne i tacksamhetsskuldens oändliga hav. Hon lutar sig bakåt i soffan med en nöjd suck.