Novell av Håkan Pettersson
» Startsida noveller

Porslinshunden

Jag kände dödsryckningarna från brorsans marsvin innan greppet runt halsen mjuknade och farmors ögon tittade på mig.

Konstigt att det känns som att farmor fortfarande stirrar på mig. Träsmaken från bänken sprider sig uppför ryggen. Stefan fick allt som han ville ha av farmor. På femårsdagen kom marsvinet inslaget i sin bur. Månaden efter fyllde jag sju och fick en porslinshund. Min blick ser ut över den lilla konstgjorda dammen, samtidigt undrar jag hur länge jag har suttit här. Vid dammen går änderna upp till en kvinna. Hon håller en limpa i ena handen och sin dotter i den andra. Flickan får halva brödet, hon bryter bitar och börjar slänga till fåglarna. Porslinshunden hade en röd lapp på örat som farmor snabbt tog bort. Ja, farmor hade rätt i att den skulle leva mycket längre än vanliga hundar. Den lever än och står gloende i min lägenhet. Varför tog morsan inte med mig utan Stefan när hon flyttade till Gotland? Hon måste ha fattat att Stefan var farmors favorit. Hon kom inte hem när jag opererade hjärtat utan skickade en chokladask. Tänk att ha en bondgård på Gotland som Stefan har istället för att bo här. Hur kunde farmor tro att jag hade något med mammas död på Gotland att göra? Hon pratade inte med mig på ett halvår. Undrar vad en barnpsykolog skulle säga om det? Jag skulle ha kunnat lyfta upp det där trädet som morsan fick över sig och som hon långsamt dog under. Med pekfingernageln kliar jag njutningsfullt på myggbettet i knävecket. Jag fick sitta och klappa porslinshunden och försöka förstå. Jag borde slå sönder den efter alla år men det är så svårt. En and plaskar till i vattnet, flickan rycker till och blir rädd. Mamman lägger handen på hennes axel och brödet blir brutet och kastat igen. Det var tur att byggherrarna med hjälp av grävmaskinerna upptäckte att det bara var pysande sumpmark där bostadsområdet skulle stå. Lyckoträff för dom som gillar fåglar att gropen så småningom blev en damm. Jag märker ett leende komma när tanken snuddar vid den första musikfestivalen. Kunde dom inte hitta på ett bättre namn än Dammrocken? Törsten smyger sig på upp i halsen och jag låter tungan vandra ett varv på läpparna. Det var en massa lokala band som bara lät. Punkgrabben tätt intill doftade av svett och sommar, men då var farmors ögon där. Undrar vad han gör nu för tiden? Jobbar kanske på kontor och är skild och skyndar varannan vecka till dagis för att hämta yngsta sonen. Hämtar den äldsta på fritids. När dom går förbi pizzerian i centrum ger han upp för barnens tjat och tar med tre hämtpizzor. Frågan är hur det skulle vara om jag hade blivit mamma till hans barn? Farmors ögon sa nej när han frågade om jag ville gå hem med honom. Det kanske hade blivit den obligatoriska skilsmässan mellan oss också. Varför skaffar folk överhuvudtaget barn idag när det inte finns något hopp för jordens överlevnad. Mitt liv blir nog inte drabbat av miljöförstöringen men mina eventuella barns... Varför sitter jag här och går igenom mitt liv som en amatörterapeut? Nej, det är dags att göra sig i ordning och åka till jobbet. Stelheten känns i min kropp när jag går mot lägenheten. Tanken kommer svävande att jag borde flytta från förorten eller byta jobb. Men rötterna har vuxit sig starka här och att byta jobb... Nej, jag trivs bra som personlig assistent till Danne. Jag stannar och ser på veckotidningarnas löpsedlar som hänger utanför närbutiken. Det har inte kommit någon ny tidning. Ska jag unna mig en glass? Mina steg tycks självmant gå förbi och upp till lägenheten. Jag måste tänka på vikten. Reklam och telefonräkning ligger innanför ytterdörren. Jag tar upp breven, sparkar av mig skorna. Farmors porslinshund i hallen får sig en klapp på huvudet. Jag tar några snabba steg genom vardagsrummet och öppnar balkongdörren. Vad den här sommaren är varm. Breven hamnar på bordet innan jag sätter på kaffebryggaren och tar ett glas vatten. Vad vatten kan vara gott ibland... Dörren till frysen kräver två ryck i det lösa handtaget innan den går upp. Det får bli kyckling och ris som jobbmat. I hallen drar jag av mig linnet och går in på toaletten. Linnet får sällskap av jeans och trosor ner i den överfulla tvättkorgen. Jag borde ta tag i mitt liv och komma vidare. När duschstrålarna träffar mig blundar jag och njuter av svalkan. Det där pendeltåget varje gång jag ska till jobbet är så tråkigt, sen tunnelbana och buss. Det är inte klokt att det ska ta över en timme varje gång jag ska till arbetet och sen samma sak hem. Undrar hur det går med den där tjejen som Danne har träffat? Skönt om det funkar Det skulle vara ett lyft för honom. Jag tar flaskan med flytande tvål och börjar tvåla in mig.

Tre killar leker nere på gräsmattan när jag ställer ner kaffekoppen på det gröna balkongbordet. Grabbarna jagar varandra mellan dom stora grillarna och den sista har en stor trädgren som han viftar farligt med. Det är bara att hoppas att någon vuxen har koll på dom. Trots hettan i luften känns stolsdynan lite kall. Knäckebrödet krasar i munnen när jag tar första tuggan. Innan jag går måste blommorna få en skvätt vatten.
Det är kanske dags att söka någon kurs på universitetet till hösten. Bara en på fem poäng så att jag kommer igång igen. Jobba kvar hos Danne och läsa kursen samtidigt, mest på kul. Det skulle vara bra för självförtroendet om inte annat. Jag tar skvallertidningen från bordet och börjar bläddra. Lasse Kronér ser aldrig på bingolotto sen han slutade som programledare. Det är nog för sent att lämna in en ansökan till universitetet. Var har jag lagt ansökningsblanketterna, i hurtsen bredvid sängen? Jag tar koppen och det knäpper till i knäet när jag reser mig. Med en snabb handrörelse känner jag att kläderna på strecket måste hänga ett tag till. Balkongdörren jämrar sig när jag stänger den och går in i köket. Var ställde jag vattenkannan? Jag måste komma ihåg att ringa farsan imorgon också. Det är alltid lika roligt att höra hur han som vanligt anstränger sig för att låta glad när jag ringer på hans födelsedag. Ställde jag inte vattenkannan på diskbänken? Nej, men där på fönsterbrädan är den. Vattnet från kranen får forsa ner i kannan och jag stryker bort några dammkorn på spisfläkten. Det är verkligen dags för en storstädning endera dagen. Jag rycker till och spiller ut lite vatten på köksgolvet. Den där förbannade hackspetten borde någon skjuta. Undrar om grannen verkligen hade rätt att det är vanligt att dom hackar i lyktstolpar och sånt för att höras och markera sitt revir. Men kan han inte ge fan i mitt balkongräcke? Jag går in i vardagsrummet och fram till fönsterbrädan och tar bort några torra blad innan blommorna får vatten. Parketten känns sval under fotsulorna när jag går mot sovrummet. Jag måste komma ihåg att boka en ny tvättid i tvättstugan.

- Aj, som satan, hundjävel!

Jag hoppar på ett ben med smärtan dunkande i tån. Lite vatten skvätter ut ur vattenkannan när jag ställer den på nattduksbordet och sätter mig i sängen. Försiktigt gömmer jag tån i mina händer och känner hettan. Det var tur att jag inte rev upp den men jag får nog en blånagel. Helvete vad ont det gör. Hur ska jag kunna gå till pendeltåget? Jag ska slå sönder den förbannade hunden! Försiktigt lägger jag mig på sidan i sängen med tån fortfarande i händerna. Med kraft borrar jag ned huvudet i kudden men är tvungen att vrida på huvudet för att få luft. Hundfan ska ut ur min lägenhet och det fort! Den har jäklats nog! Det blir grovsoporna när jag kommer hem från jobbet. Du kan säga vad du vill farmor. Nu ska den ut! Du har skrattat färdigt, kärringjävel! Jag vickar försiktigt på tån och sätter mig upp. Det ska nog funka och Danne får ändå inte tag i någon ersättare med ett sånt här kort varsel.

Att jag alltid är så trött när jag kommer hem efter ett arbetspass. Jag låser upp ytterdörren och hänger av mig kappan. Det är utan tvekan långa pass, men jag gör ju nästan inget tungt. Jag tar av mig skorna och ser länge på den blånande nageln. Tröttheten kanske är mental för att jag alltid måste vara beredd på att han ropar. Vad fan, farmors hund! Jag blir stående i hallen och stirrar på den flyttade porslinshunden. Uppkäftigt står den mitt framför balkongen och tittar på mig. Vem har varit här, eller är här än? Varsamt tar jag paraplyet som hänger från hatthyllan och smyger mig in. Jag håller det framför mig som ett svärd. Ska jag gå ut igen och ringa till polisen? Försiktigt tittar jag in i sovrummets dunkel. Ingen där, bara den obäddade sängen. Om dom är kvar skulle dom ha hört mig när jag låste upp. När köket också är tomt sänker jag paraplyet. Pinsamt, vad kunde jag ha gjort med ett gammalt paraply. Benen är som avdomnade när jag sätter mig på köksstolen. En lätt frossa kommer och jag lägger armarna om mig. Vem har varit här och vad har dom snott? Inget vad jag kan se här i köket. Jag reser mig, drar ut lådan med bestick och lyfter på besticklådan. Tusenlappen för nödsituationer och koddosan till nätbanken är kvar. Med dröjande steg går jag ut till vardagsrummet. Morteln står orörd på hyllan över TV:n och klockan över den bruna soffan tickar. Jag går på toaletten och bara sitter där en lång stund. Ställde jag farmors hund där när jag gick? Har jag totalt mist förståndet? Nej, jag skulle aldrig ställa den där. Varför skulle jag göra en så dum grej?

I soffan sitter jag och tittar på hunden. Varför går jag inte till soprummet med den som jag tänkte? Har den eller farmor en sån stor makt över mig ännu? Bruna tomma ögon stirrar tillbaka på mig. Vit med svarta prickar och den där rosa tungan jag var så fascinerad av.Var den där fascinationen ett tecken på begynnande psykisk sjukdom? Jag tar fjärrkontrollen, lutar mig bakåt och glider ner i soffan. Tummen trycker och trycker, alla kanaler har ungefär samma typ av program. När jag har bläddrat igenom kanalerna tre gånger stannar jag på Animal planet. Jag låter mig försvinna bland antiloper som flyr undan lejonen. Efter en stund kan jag inte låta bli att snegla på hunden igen. Vågar jag flytta på den, tänk om den bits eller gör något annat. Med ett skratt kommer jag upp från soffan, går fram och ställer tillbaka hunden vid yuccapalmen i hallen. Imorgon ska du ut. Det kan du lugnt räkna med. Jag tar ner ett vinglas från köksskåpet och fyller på det från boxen. Hade jag inte lite japanska chips kvar från helgen? Påsen ligger ihopknölad längst in i skafferiet. Vilken fest, och jag är ledig i morgon. Jag letar bland CDskivorna i hyllan bredvid köksbordet. Alla verkar vara på sin plats. Jag tvekar mellan Björk, Eva Dahlgren och Winnerbäck. Med en hastig rörelse tar jag fram Ung och stolt med Eva. Jag lägger den i CDspelaren, en svepande rörelse och jag tar tändsticksasken som ligger på fläkten över spisen. Några nya värmeljus hittar jag i ett skåp och sätter dom på ett kaffefat. Mina fötter får ta några danssteg bort till ljusknappen. Det var ett tag sen jag var ung. Har jag någonsin varit stolt? Jag får fram blocket och penslar och sätter mig. Jo, jag var ganska stolt när jag vann rittävlingen i nian. Till och med farmor som aldrig brydde sig såg länge på diplomet. Vad ska jag måla ikväll? Jag smuttar på vinet och penseln röra sig i några färger. Sakta dras jag in i målningen som blir en suddig katt med en framträdande kniv i munnen. När farfars klocka slår tolv sträcker jag på mig och känner att det är dags för sängen. Jag sköljer snabbt ur penseln och sätter den i stället. Tandkrämens stickande smak känns i munnen och jag ser i spegeln att mina ögon är två trötta springor. Efter att ha satt på mig nattlinnet känner jag att jag måste titta på målningen igen. Jag tänder kökslampan, kliar mig några gånger på armen och går fram till bordet. Den är ganska bra, glansen i knivbladet och den frågande blickens tomhet. Jag gäspar på väg in till sovrummet. Med fingret känner jag att orkidén på nattduksbordet måste vattnas i morgon. Du är en törstig fan. Du fick ju innan jag gick till jobbet. Det prasslar när jag rättar till lakanen. Vad kan det vara? Ansökningsblanketterna till universitetet. Hur har dom hamnat där? Jag sparkar ner dom på golvet, lägger mig och sluter ögonen.

Jag vaknar till av porslinshundens gnyende innan den sprängs i bitar. Ett vitt porslinsregn fyller sovrummet. Där fick du hundjävel! Vad skönt, nu behöver jag inte gå till soprummet. Jag drar och drar efter andan men får ingen luft. Händer runt min hals och jag känner hur jag sakta domnar bort. Var inbrottstjuvarna kvar ändå, var gömde dom sig? Jag tittade ju överallt, ingen var här. Farmors ansikte skymtar i dimman och jag känner hennes sträva händers hårdnande grepp. Hennes blick är som alltid lika genomträngande ond. Vad gör hon här efter alla år? Kattassar kommer smygande över golvet och kniven blänker till. Jag känner farmors ingrodda rökiga andedräkt ta sig in genom min mun. Den rinner ner i min hals och griper tag i mina inälvor. Hur ska Danne klara sig i morgon? Jag kan ju inte ringa och säga att jag är död. En kvinna kommer in och sätter sig på sängkanten. Är det du mamma? Vad gammal du har blivit. Väggen brakar och en tjur dundrar frustade in. Ett flin kommer när jag ser Stefan hängande efter tjuren i ett rep. Tjurens horn krasar sig igenom fönstret och Stefan följer med ut i natten. Med all kraft knuffar jag farmor i bröstet.

- Jag vill leva!

Händerna sjunker in i ett kluckande motståndslöst bröst. Farmor, varför kan du inte lämna mig i fred? Jag är en stor flicka nu och jag har alltid älskat dig. Ansökningspappren fladdrar upp bakom hennes huvud och blir svävande i taket. Ja, jag ska börja på universitetet igen om du bara låter mig vara. Farmors gula tänder kommer fram i en grimas och hennes svart ögon glimmar ilsket. Visst, du var en svart ond häxa, men jag älskade dig ändå. Katten, som nu är vit, stryker sig mot farmor som bleknar. Hon släpper långsamt greppet om min hals. Jag tar kniven ur kattens mun, stöter den i farmors bröstkorg.

- Du är död och jag ska leva!

Morgonen gryr, porslinshunden ska ut och jag SKA börja på universitet!