Novell av Håkan Pettersson
» Startsida noveller

Vem är jag?

Det går några sekunder innan jag kommer på att jag monterade ner rullgardinen i går kväll. Jag var dum som sålde alla verktygen på marknaden utom yxan och kniven. Det var mycket konstigt att behöva använda den där kniven för att få ner rullgardinen, kniven som jag... Vårsolen sticker i ögonen och golvet känns kallt mot mina fotsulor. Allt är borta nu utom sängen som jag ska hugga upp och sätta eld på. Huden knottrar sig när jag drar på dom nattkalla jeansen.

Det är fan att dom har slagit av värmen. Irritationen sticker till när ärmen på tröjan trilskas. Det här är den sista dagen som jag har dom här kläderna. Jag går ut och pissar för det är synd att använda den nystädade toaletten.

Dom tomma rummen verkar se argt på mig när jag sömndrucken går mot altandörren. Automatiskt håller jag andan och sticker ner fötterna i dom gröna kyliga gummistövlarna. Altandörren glider upp med ett vant handtag och jag ser ut i det välbekanta skogslandskapet.

Att det skulle sluta så här. Jag låter strålen smattra mot en sten. Om dom bara inte hade slutat se mig. Jag var en möbel som dom bara gick över tills den där morgonen när jag vaknade och inte visste vem jag var. Blixtlåset hakar upp sig så att jag får dra upp och ned några gånger. Nu är det dags att få saker gjorda och inte tänka så mycket. Var det inte så psykologen sa?

Dörren klagar lite när jag öppnar den och går in igen. Undrar om det inte började när jag gick där med dammsugaren? Det som hände i höstas, det ska jag inte ens fundera på.

Armen rör sig fram och tillbaka när jag dammsuger. Jag är en robot som bara går här dag efter dag. Jag måste göra något, annars är den snart här, döden. Något som rör sig i ögonvrån får mig att titta upp mot fönstret. Inget där, bara den viskande skogens rörelser som vanligt. Med en lätt stamp får jag tyst på dammsugaren och allt blir stilla. Undrar när det var jag första gången hörde skogen tala? Jag ställer in dammsugaren lite vårdslöst i städskåpet. Slamret gör så att tystnaden spricker likt en krossad fönsterruta. Efter att jag stängt dörren med ett klick blir jag bara stående stirrande på den vita skåpdörren. Det måste ha varit när farsan satt bredvid mig på bryggan och vi täljde på varsin båt. Solen bränner din överkropp, sa inte farsan det och la sin grova snickarhand försiktigt på min axel? En vindpust i skärmen på min keps fick mig att stelna till. Farsan frågade om jag hade ont av solbrännan och när jag inte svarade upprepade han frågan. Det var då jag hörde skogens ord. Det var tur att skogen viskade till mig att jag var mycket speciell. Det var bara såna som jag den pratade med, därför fick jag inte säga det till någon. Jag går ut till köket för kaffetörsten har kommit. När kaffebryggaren är på upptäcker jag kniven på köksbordet. Vem har lagt min gamla morakniv på bordet? Jag låter tummen betänksamt promenera på den vassa eggen. Att den är så vass än efter alla år måste vara ett bra tecken. Jag ska leta reda på slidan och sätta kniven i bältet igen. Jag undrar vem som har lagt fram den för det måste finnas någon mening med det. Jag får fråga dom ikväll. Med kaffemuggen som sällskap kör jag igång tvättmaskinen och tar med den enorma pappersrullen till spisen. Med ett ritsch får jag av en bit papper och sätter mig tungt på en pall. Varför allt det här sparandet? Vi har ju pengar, eller hon har åtminstone. Alltid stora ekonomipack som ska släpas hem.

Jag öppnar luckan till braskaminen och tar skrapan på hyllan. Det här måste bli färdigt innan Robban kommer. Fan, jag glömde hinken till askan. Ilskan kommer när taxin tutar utanför huset. För fan, jag är på väg! Det är onsdag och då kommer Robban alltid hem halv fyra. Tror taxikillen att jag inte har koll?

Jag kör ner fötterna i stövlarna och rusar ut. Gruset knastrar under dom snabba stegen samtidigt som jag drar igen jackan. Fan, hur lyfter han ut Robban ur taxin? Jag springer fram och får tag i den rädda vilt sprattlande Robban. Han slappnar av i min famn och jag sätter foten bakom rullstolshjulet som en bromskloss. När Robban har bökat sig till rätta i rullstolen klickar jag fast säkerhetsbältet runt hans midja. Jag förmår mig bara att muttra något obestämt när taxichauffören ursäktar sig, hoppar in i bilen och kommer i väg med en rivstart. Det kan vara skönt att skylla på att jag måste ut och kratta igen däckmärkena i gruset ikväll när tystnaden är kompakt framför TV:n. Träden ser ner på oss när jag rullar rullstolen mot trappen. Skog, säg något till mig som hjälper mig från vardagens trista gråhet.

Jag har alltid lytt dig så hjälp mig ur det här.

Robbans arm spänns när jag ska ta av honom jackan i hallen. Jag släpper jackärmen och stänger dörren. Lugnt tar jag av min jacka och ställer stövlarna på skohyllan. Robban har återfått kontrollen över armen och jag får av honom jackan. I förbigående trycker jag i gång mikron när jag kör Robban till köksbordet. Min fråga om skoldagen har varit bra får bara en axelryckning till svar. Han läser sin serietidning när jag tar fram bullarna ur mikron och fyller på kannan med hallonsaft. Precis när han tar sugröret i mun öppnas ytterdörren och Micke klampar in. Jag hämtar ett till glas i skåpet och häller uppmer saft. Micke sätter sig, dricker saft och dom börjar prata om ett nytt dataspel. Bullarna försvinner snabbt i deras munnar när jag ställer mig vid spisen och börjar rulla köttbullar. Varför är det så syndigt att köpa färdiga köttbullar? Det är lätt för Annette att säga att det är mycket godare med hemlagad mat när hon bara sätter sig vid ett färdigdukat bord och äter. Det var inte för det här som jag gick med på att vara hemmaman. När hungern har fått tuggandets tystnad att sprida sig runt köksbordet lägger jag försiktigt upp kniven. Den drar tills sig allas blickar och Annette skrattar till. Hon hostar och lägger ner besticken. Varför reagerar hon så där kraftigt på en gammal morakniv?

- Har någon av er lagt fram den här i morse?

Ruskande huvuden och Micke tar nyfiket kniven. Micke drar ur kniven ur slidan och tittar närmare på den. Han får veta att jag fick den när jag var lika gammal som han. Ett mutter om stenålderstiden och han placerar nonchalant kniven vid min tallrik och börjar äta igen. Efter en stunds tuggande ser jag ur ögonvrån hur Robbans arm skjuter ut mot Micke och träffar gaffeln. Potatisen studsar några gånger innan den rullar vidare, saktar in och stannar som en vilsen bortsprungen hund mitt på bordet.

- Den var en spasm som ...

Mickes handflata snärtar till Robbans huvud så det brunsvarta håret fladdrar till.

- Du med dina spasmer. Vem tror du att du kan lura?

Annette lägger besticken på tallriken och torkar sig med en bit hushållspapper. Hon lutar sig bakåt och berömmer maten med några ord. Idag har hon utfört tre lyckade operationer berättar hon. Både Micke och Robban slutar sitt broderstjivande, sitter stilla och hör på henne. Hon tar potatisen och lägger den på sin tallrik.

- Det var roligt att se pappans tacksamma blick efter operationen även om det bara var en enkel blindtarm.

Hon reser sig och sträcker långsamt på sig. Hennes blick ser undrande på mig.

- Du tar väl dina tabletter?
Jag nickar och sätter salladsskålen på köksbänken. Med eftertänksamhet slutar hon att prata och tar sin tallrik till diskmaskinen. Med ett ursäkta mig försvinner hon in på sitt kontor för att läsa några
journaler. Kvar står jag och undrar, vem är hon, kvinnan jag är gift med? Micke rullar in Robban på deras rum och rapmusiken börjar. Jag tar tag i köksstolens ryggstöd och lutar mig tungt mot den med raka armar.

Bordet ser ut som ett slagfält med sina tomma skålar, tallrikar och här och där glömda matrester. Är det här vad livet går ut på? Skymningen faller in och gör rummet dunkelt. Jag blundar hårt och drar djupt efter andan. Det är bara att rycka upp sig, sätta i gång, sen gå ut och kratta igen hjulspåren. Jag undrar vad skogen vill mig ikväll? Det är så underbart att den har börjat prata med mig igen, även om det bara är på kvällarna.

Efter ett tag kommer Robban rullande i sin rullstol och vill se på TV. Jag tar tag i rullstolshandtagen och kör in i vardagsrummets vilsamhet. När jag lyfter över honom till fåtöljen kommer tanken att han börjar bli tung. Jag orkar några år till men hur blir det sen? Det måste till en enorm viljekraft för att få bort tankens oro och jag låter TV:n köra igång.

Framtiden får visa vägen. Jag släpper ner fjärrkontrollen i Robbans knä och lägger upp hans fötter på pallen. Noggrant sätter jag in vedkubbar i värmekaminen. Robban suckar och höjer TV:n när tidningen prasslar ihop mellan mina händer. Elden slickar i sig papperet fort och börjar äta sig in i träet. Signaturen till Vänner följer mig ut i köket. Jag kramar ur disktrasan och börjar torka av köksbordet. Efter det här kan jag gå ut.

Jag låter krattan riva i grusets bångstyriga ovilja. Att det ska vara så svårt att få allt helt och enhetligt.

Det rasslar till i nyponsnåret och en katt jamar vädjande. Den kommer ut från buskarna och smyger i väg. Jag borde följa med den och bara försvinna i skogens ömhet. Det är höst och det kommer att bli en kall vinter, men ändå kan jag laga min ungdoms koja och bo där som en vilde ett tag. Kylan klarar jag med en eld och varma kläder. Vi har ett gasolkök till husvagnen som jag kan ta med. Det är bara att köpa upp mig på konserver, andra förnödenheter och dra. Krattan får åter knastra i gruset fram och tillbaka. Undrar vad dom där inne skulle göra om jag bara var borta en morgon? Vinden kommer med grannens skotstensrök och jag snorar upp. Varför pratar du inte med mig ikväll? Månen tränger fram ur molnen och ett blekt sken kommer över gårdsplanen. Är det ett tecken till mig att rymma eller göra något annat? Låset i förrådet vill inte riktigt gå upp på en gång när jag sticker in nyckeln men efter några försök klickar det till och går upp. Jag får smörja det i morgon när Robban har åkt till skolan.

Det klafsar om stövlarna när jag långsamt går mot huset. Genom fönstret ser jag Micke spela datorspel som vanligt i sitt rum. Han ser ovanligt spänd ut. Jag måste sätta stopp för hans spelande,
kosta vad det kosta vill. Det kan inte vara bra att spela så mycket som han gör. Han ska få se att jag inte bara bryr mig om Robban. En råbock hörs någonstans i skogen. Han är brunstig efter sin hona.

Det var längesen jag kände samma sak som han. Fan, jag kommer inte ihåg när vi sist gjorde det, vill inte ens röra henne. Mina steg stannar utanför trappen. Några lätta sparkar mot första trappsteget och jag bli stående och tittar mot skogen. Varför pratar du inte med mig?
Annette sitter i soffan och smuttar på sitt te. Elden har börjat falna så jag lägger in två vedklabbar och Annette muttrar något om vad jag har gjort ute så länge.

- Kom och sätt dig innan ditt te kallnar.

Jag rättar till Robbans fötter på pallen innan jag sjunker ner i soffan. Trevligt att hon har börjat göra te åt mig på kvällarna även om det smakar lite underligt. Robban stönar men lyder Annette och slår över till Aktuellt. Jag drar upp fötterna och låter mig uppslukas av nyheterna. Med handen puffar jag till kudden och lutar huvudet mot den. Vad världen är grym och hård. Jag vaknar långsamt till liv när Annette puffar på mig. Micke har kommit in men reser sig när Sportnytt är slut. En gäspning kommer och går i hans unga tonårsansikte. Han lufsar i väg mot toaletten och tandborsten. Det tar emot att sätta mig upp och det lilla teet som är kvar är kallt. Det knäpper till i en led någonstans när jag reser mig och tar med min och Annettes mugg till köket. Vad jag är trött, muggarna får stå i diskhon till i morgon bitti. Månljuset drar mig till köksfönstret och jag stoppar händerna i fickorna. Varför pratar du inte med mig ikväll? Robban ropar och undrar trött vad jag håller på med för han vill ha hjälp med att lägga sig. Jag kvicknar till och går raskt in till honom i vardagsrummet. Vi pratar om vad han vill göra i helgen när han borstar tänderna. Han bara grymtar i tandkrämslöddret åt månadens söndagsmiddag hos farbror Nisse. När jag får höra att det gått bra för honom på matteprovet idag känner jag stoltheten som ett spett i ryggen. Han ger mig eltandborsten och säger att den behöver laddas. Jag går ut i köket och sätter tandborsten i sin laddare. Vad kul att han pratar så mycket med mig ikväll. Om det ändå var så här lite oftare så hade det här hemmamanslivet varit något att kämpa för. När jag rullar in honom i deras rum sover Micke redan sin djupa sömn. Det är svårt att låta Robbans skjortknappar vara när han fräser till att det tar lång tid. Jag hyschar åt honom och knäpper upp hans byxor. Med ett ryck får jag upp honom på benen och han får luta sig mot mig. Står han inte lite stadigare nu eller är det bara jag som inbillar mig? Med ena handen får jag ner byxorna och sätter honom på sängkanten. Kanske ändå sjukgymnastiken börjar ge resultat? Jag tar av honom resten av kläderna och han makar sig till rätta i sängen. Det kommer ett låt bli när jag pussar honom godnatt på pannan. Jag lägger över täcket på Mickes utstickande fot innan jag går. Lampan i hallen får vara släckt för jag hittar ändå fram till sovrummet. Handtaget känns kallt och främmande, min hand tvekar att trycka ner det. Mina steg känns befriade när jag går ut i köket och sätter mig vid bordet. Jag fick väl fisktidningen häromdagen?

Jag gräver en stund i tidningshögen och hittar Sportfiske. Varför prenumererar jag på den här egentligen? Det måste ha kommit flera nummer som jag bara kastat utan att ens ha bläddrat i dom.

Mörkret utanför är så ogenomträngligt kompakt. Undrar var månen tog vägen? Jag vänder ointresserat några sidor och slår sen ihop tidningen. Det är alltid bra att ha något att tända med i braskaminen.
Undrar hur mina spön mår där ute i garaget? Kanske ska sätta ut dom på nätet i morgon. Det var tur att Micke tjatade till sig bredband när erbjudandet även kom till oss här ute på vischan. Jag borde utnyttja det mer när jag går här hemma på dagarna. Det skulle vara lika bra att sälja spöna billigt till någon som har glädje av dom. Stolen skrapar mot golvet när jag trött reser mig. Annette måste ha somnat nu får jag hoppas. Jag orkar inte ligga vaken med henne i den tärande tystnaden. Det känns som jag är en ovälkommen gäst när jag kommer in i sovrummet. Tyst tar jag av tröjan och får av mig jeansen och händerna drar automatiskt av kalsongerna innan jag kryper ner i sängen. Jag vänder mig på sidan med ryggen mot Annettes snarkande och sluter ögonen. Imorgon blir en bättre dag, kanske vill skogen föra ett samtal med mig då.

Jag slår upp ögonen, långsamt hinner känslan ifatt mig: Vem är jag? Jag blir klarvaken, rättar till kudden och vrider på huvudet. Och vem fan är hon? Min hustru Annette som jag ska älska i nöd och lust. Jag rynkar på näsan när jag känner hennes andedräkt. Hur har jag någonsin kunnat kyssa henne och till och med gjort två barn med henne? Det är lika obegripligt som att gå på vatten. Snabbt sveper jag av täcket och klär på mig. Jag blir stående i dörröppningen till pojkarnas rum. Mickes långa svarta hår ligger som en tjock matta på kudden och över honom hänger Arsenals halsduk och liksom håller vakt. Robbans lite ljusare och mycket kortare hår verkar ligga mer bestämt på kudden. Rullstolen ser ut att vilja stå till tjänst så fort han vaknar. Han kommer att klara sig mycket bättre här i livet än Micke tack vare en envis vilja att ta sig fram. Men vilka är dom, mina barn? Kaffebryggaren puttrar och jag öppnar kylskåpet. Varför gör jag det här varje satans morgon? För att Annette är läkare och tjänar alla pengarna. Är jag inget värd bara för det? Annettes morsas gamla klocka hänger över köksbordet och tickar i den annars totala tystnaden. Jag dukar snabbt av och startar diskmaskinen. Vad ska jag göra nu? Jag slår mig ner i vardagsrumssoffan. Sakta trevar händerna efter armstöden och jag häver mig upp. Golvvärmen kittlar sig skönt in i kroppen genom fötterna när jag går till cd-stället. Snålheten bedrog visheten när vi inte la in det i hela huset. Min hand snurrar på CD-stället och låter slumpen få stanna det. Nu står jag här igen som en jävla rådvill ko och stirrar på dom här förbannande plattorna. Vad ska jag ta? Blicken känns likt en trött gammal sotare som ska upp för ännu en stege när den börjar sin vandring nerifrån och uppåt genom skivtitlarna. Vargmåne, The Wall, Blond. Jag tar upp kniven ur slidan och känner på vassheten mot tummen. Ja, vad fan, det får bli Born to run.

Den nya ägaren får smörja altandörren för jag har varken tid eller lust. Jag tar av mig stövlarna och trycker igång kaffebryggaren. När jag är i hallen på väg in i sovrummet hör jag bubblet börja. Vad det ska bli gott med en sista kopp kaffe i det här huset. Snabbt får jag ner lakanen och täcket i en sopsäck. Det kommer ett tyst jävlar när jag provar sängens tyngd mot min rygg. Det prasslar om säcken när jag knyter igen den och tar med den ut i köket. Den får åka ut genom altandörren och landar med ett lätt suck på gårdsplanen. Det känns bra att arbeta hårt med sängen hela förmiddan utan besvärande tankar på skilsmässan. Jag torkar bort svettdroppen från nästippen och sätter mig på en sten. Jag ler in i den sprakande elden och känner skogens glädjande väntan. Nu kan ingen hindra mig. Jag tar kniven ur slidan, sticker till och väntar.