Novell av Håkan Pettersson
» Startsida noveller

Den vita susningen

Jag kan bara le åt frågan Eva ställer. Att alla ska vara så satans förstående och positiva. Kan hon inte bara hämta whiskyflaskan i kylen, ett glas och ett sugrör som en duktig personlig assistent? Jag ska sitta här, dricka och titta på min tavla. Den är den bästa jag har skapat och den tog ett helt år att göra. Men fan så bra den blev. Därför har jag rätt att sitta här och få min whisky och slippa höra glatt uppmuntrande pladder.

- Ge mig whiskyn och gå hem. Jag sover här på soffan inatt.

Jag småler inombords när hon slutar med sitt pladder och hämtar mina önskemål. Att hemgång alltid får tyst på henne. Busan skuttar upp i soffan och buffar med huvudet på minarm. Hon börjar spinna när jag stryker hennes svarta päls. Dom gröna ögonen blinkar och hon rullar ihop sig bredvid mig. Undrar om råttjakten kommer att bli bra i natt? Eva kommer med flaskan och häller upp i mitt jättetänkarglas. Jag morrar när hon ska ta bort den tomma flaskan.

- Visst ja, du ska ha den och prata med.

Hon låter flaskan stå kvar på bordet, lägger in björkved i värmekaminen så att det ska räcka hela natten. Snön har börjat falla ute och nordanvinden smeker den milt. Ska fan bo på Upplandsslätten så här års. Ja, varför bor jag här överhuvudtaget? Det skulle vara tråkigt att inte träffa brorsan men han har sitt och vi ses ändå inte så ofta nu för tiden. Därför skulle jag lika gärna kunna sitta i en stuga i värmen och måla mina tavlor. Förresten varför inte en bungalow på stranden och höra havet på morgonen när jag vaknar. Fan vet om jag ska måla? Är det inte lika bra att sitta på den där stranden med sand mellan tårna, solen skinande i ögonen och njutande vänta på döden. Varför ska jag måla när ingen vill köpa det jag målar? Eva kommer med täcket och kudden i famnen. Hon får rätta till tavlan och spotlighten över tavlan innan hon går. Jag ber henne att öppna sovrumsfönstret så att Busan kommer ut inatt. Den första klunken smakar underbar frihet när jag hör Eva starta bilen. Äntligen bara du och jag mitt mästerverk. Du tog mig ett helvetes år att skapa. Nu står du här och ingen vill ha dig. Jag har lagt på dig lager på lager av mitt livs erfarenheter och inte en jävel vill betala för det. Dom vill nog ha dig gratis på någon välgörenhetsbasar för krymplingar, men tji fick dom. Du är stolt och vet ditt pris. Även om jag har tvivlat många gånger när jag har släpat med dig till galleri efter galleri. Undrar hur mycket bensinpengar jag har lagt ut på dig Vita susning? Kört in i väggen gång på gång tills hopplöshetens utmattning kom och nu sitter vi här, du och jag. Busan sträcker på sig i sömnen och kör in klorna i mitt ytterlår. Visst ja, ursäkta du är också här min sömniga katt. Jag lirkar loss hennes klor från jeansen och blir sittande med tassen i min hand en stund. Vad jag beundrar din livstro, tillit till nuet. Jag kliar henne lite på magen och låter henne sen sova i fred. Min uppmärksamhet går till den tomma whiskyflaskan. Vad anser du om Vita susning? Nehe, du är som jag känner mig, tom, förvirrad och tyst. Mal dina tankar i samma fruktansvärda ohejdbara takt som mina? Att dom aldrig kan hålla sin stora svarta käft! Bara mal på med frågan Vad är det som är fel? Ser folk inte att Vita susning har en hel livshistoria i sig, i det vita skimret! Från den lilla vindspiralen som tänder livets tro till universumövertagandet längst upp i andra hörnet. Ser ingen kärleksblomman som öppnar sig välvilligt i mitten. Är det ingen som har upptäckt sorgen i den vita sanden? Bergens mörka trygghet som leder uppåt? Är det ingen som ser något? Har jag fullständigt misslyckats med ett års idogt arbete. Är mitt budskap i dig Vita susning för dunkelt eller för simpelt. Finns det inget ljus? Uppgiven böjer mig fram mot glaset och jag låter whiskyn bränna långsamt ner i halsen. Glaset får en knuff när jag rycker till av att det knäpper i kaminens inre men glaset står stadigt kvar med sitt innehåll. Jag suckar tungt av lättnad, förbannar mitt CP-ryck och tar en sipp till för säkerhets skull. Vilket antiklimax det skulle ha blivit. Det är tur att värmekaminen har sin glaslucka... Snön har börjat dansa en allt vildare hambo. Min blick går irriterat till den tomma tysta flaskan som står likt ett uppkäftigt utropstecken på bordet. Avmätt brummande lutar jag mig bakåt i soffan. Det här skulle väl vara vad många kallar en trevlig hemmakväll, du och jag, mitt mästerverk. Men jag skulle mycket hellre sitta här själv, Vita susning, med vetskapen om att du hänger på någon annans uppskattningsvägg. Men nu är det du och jag, så ska det kanske förbli. Vem vet, jag älskar dig kanske för mycket så att inte någon vågar köpa dig. Så jävligt är det nog. Du är vackrare än alla kvinnor jag har haft och inte har haft. Med din nakna vita ärlighet slår du alla med hästlängder min raring. Du och jag får nog dras med varandra in i evigheten och det är kanske det som är meningen. Jag känner ett surt leende på mina läppar. Inte vet jag, det kanske bara blir en tavla som du under en livstid. Jag är inte den där vargen som jag alltid har föreställt mig utan en trogen svan. Den tuffe hårde vargen har blivit en vit svan som glider omkring i lugna vatten. Vad säger du flaska, är det inte pinsamt? Men kör för det och låt oss kalla det mognad. Vilket förbannat tråkigt ord förresten, moget. Efter moget kommer ruttet... Håller jag på att ruttna bort här i mitt hus, likt ett nedfallet äpple på höstmarken. Kommer snart en stövel och mosar mig under sin klack? Vad säger du flaska, är det så? Är jag helt passé? Varför sitter jag bara här och klagar som en gammal bitter gubbe. Fy fan, vart tog den glada ungen vägen? Han som alltid skrattade och trodde att han hade en ny lek att lära. När ska jag få träffa honom igen? Busan vaknar, hoppar ner, sträcker på sig och av välbehag kör klorna in i mattan. Är det dags för en råtta nu? Hur kan du vilja gå ut i det här vädret när du har vatten och mat i dina skålar? Hon struntar i mina funderingar och går mot hallen som leder till sovrummets öppna fönster. Med en suck lägger jag kudden på soffstödet och puffar till den. Vad skön du ser ut, måne! Den ser in genom fönstret när jag lägger upp fötterna och låter huvudet sjunka in i kudden.

En dunk väcker mig och jag ser surt på kaminluckan som glider upp. Stängde inte Eva luckan ordentligt? Långsamt sätter jag mig upp, drar tillbaka håret över axeln och lutar mig fram mot glaset. Nu blir det varmt här... Jag låter lite whisky sticka sig ner genom halsen och bestämmer mig för att ringa frisören imorgon. En ruttnande man som jag ska inte ha långt svart hår. Ett glödande vedträ rullar ut på golvet, den tycks hånle mot mig. När min hand ska ta telefonen klickar det till i huvudet, den ligger på toaletten. Det är bäst att dricka lite till och komma på en bra lösning. Vad säger du Vita susning, har du något förslag? Nu skulle det vara bra med en granne och inte bara en tyst och stirrande skog runt huset. Men en konstnär ska vara ensam med sina tavlor och vem kunde räkna med det här? Ett till vedträ dundrar ut ur spisen. Min hjärna fylls med rök.

En troligen död i husbrand utanför Uppsala. En funktionshindrad befaras ha omkommit när en villa brann ner i närheten av Skogstibble några mil utanför Uppsala.
- Vi vet bara att det var en funktionshindrad man som bodde i villan och att han ännu inte har påträffats. Den tekniska undersökningen påbörjas i dag, säger vakthavande polisbefäl i Uppsala till TT. Branden i trähuset utbröt av okänd orsak strax efter klockan halv tre natten till lördagen. Det enda som kunde räddas ur flammorna var en tavla.

Klänningen sitter perfekt när hon sveper in i rummet. Sömmerskan har verkligen lyckats den här gången. Hon tar ett glas champagne från bordet, nickar vänligt till en gäst och går fram till sin man. Dom konstaterar att det är en lyckad tillställning och han ger henne en lätt kyss.

- Middagen var utsökt min Madelene, säger han, lutar sig fram mot henne och viskar.

Jag tror att bankdirektör har druckit lite för mycket vin.
Hon sneglar på Albert och skrattar till när han reser sig upp ur soffan och tar ett snedsteg. Det är med en viss ansträngning hon rättar till minspelet när Albert kommer fram till dom och ursäktar sig och säger att han måste gå. Han drar handen över flinten och rättar till slipsen.

- Jag ska på ett möte tidigt imorgon bitti så det är bäst att få några timmars sömn innan dess.

Albert tar stöd med fingertopparna mot kakelugnen och ser upp på tavlan.

- Den har ni väl inte haft förr, Filip?

Han ser något förvirrad ut när Madelene ursäktar sig och går därifrån. Hon orkar inte höra den sorgliga tavelhistorien en gång till. Det är bara att hoppas att Filip kan göra en bra affär på den. Han brukar ju få ut det mesta av det mesta. Hennes hand snuddar lätt vid landshövdingens axel och hon får en lätt bugning tillbaka. Hon kan inte låta bli att snappa åt sig ett kex med ost från uppläggningsfatet när hon tar sig vidare genom gästhavet med lätta uppmuntrande fraser. Det får bli gymmet nästa vecka.

- Banken skulle verkligen behöva lite ny och modern konst.

Jag ska försöka ta upp det redan på mötet i morgon. Med en hastig rörelse korrigerar hon klänningsfållen och sätter sig i länsstolen bredvid farbror Bertil.

- Kära barn vad du har blivit stor och vacker.

Han tar hennes ena hand och kramar den lätt mellan sina.

Smärtan i näsan mal sin bitterhet och solen nästan bränns när Juanita hasar fram i sanden. Det var ett slag för mycket den här gången. Jag kan ta att han slår mig när jag gör fel och är slarvig men den här gången var han förbannad på sin chef och jag fick lida för det. Att han bara kom hem och slog mig tills jag låg på köksgolvet. Det luktade inte ens sprit om honom. Bara för att jag har flyttat hem nu efter mammas död och hjälper honom med hushållet, kan han inte göra vad som helst. Hur skulle jag kunna hjälpa att chefen kom på att han hade myglat med pappren. Varför tog jag inte vatten med mig när jag smög i väg när den fan sov. Törsten eldar sig ner i halsen och hennes tunga känns dubbelt så tjock som vanligt.

- Inga pengar har jag heller att köpa något för, mumlar hon för sig själv. Varför ska jag alltid prata för mig själv. Inte minst nu när jag har ont överallt borde jag...

Jag kan inte gå in på en bar och fråga efter vatten för dom vill ha betalt och skulle nog undra över mitt ansikte. Jag kanske kan fråga någon turist här på stranden men dom skulle också börja ställa en massa frågor.

En mamma smörjer in sitt barn med sololja samtidigt som dom pratar glatt med varandra. Pojken återgår genast till sitt sandgrävande när mamman är klar. Hon klappar honom lätt på den nakna stjärten och börjar noggrant smörja in sig själv. Det långa blonda håret håller
hon upp över huvudet när andra handen stryker ut olja på skuldrorna. Hon sätter upp solglasögonen i pannan och ser undrande ut när Juanita går förbi.

Vad dom stirrar, kan dom inte ligga på sina satans solstolar och njuta av sina rika liv och lämna mig i fred. Stegen tycks få mer kraft och bli längre av blickarnas hunger. Var det inte här någonstans det ligger en bortglömd stenstrand? Det måste vara över tio år sen jag var där med... ja, vad han nu hette, min ungdoms kärlek, Santiago. Mycket slogs sönder igår, tydligen mörbultade nävarna även mitt minne.

Bestämdheten kommer när hon ser avtagsvägen och hjärtat klappar fortare. Hennes fotsulor tycks spänna sig i övergången mellan sand och sten men blir snart vana. Såg det verkligen ut så här, var det bungalows här? Nej, vi låg ju nakna i vattenbrynet och kände vågornas smekningar. Vilken kropp han hade, den skulle bära mig in i livet. Men det var ändå ögonens, sanna djupa bruna kärlek som lyfte mig till tillgivenhetens höjder. Hon suckar tungt och känner hettan. En svart katt kommer strosande mot henne på stranden. Den sätter sig och börjar slicka tassarna.

- Undrar om den känner igen mig från den tiden?
Juanita rycker till av smärtan när hon vill le åt sina löjliga ord. Långsamt går hon fram och smeker katten över ryggen. Den reser sig och stryker sig mot hennes ben.

Vem är det som La Habana har fått tag i? Hur ska jag lära henne att alla människor inte är snälla mot katter här. Nej, jag måste in, det är för varmt här ute på terrassen. Min kropp känns som en vidbränd fläskkotlett. Hjulen är varma mot händerna när jag rullar mot huset. Den där kvinnan verkar vara snäll mot La Habana. Och med ett sånt ansikte behöver hon kanske enkel okomplicerad kattnärhet. Plankorna på terrassen knakar på det vanliga ställena under rullstolens tyngd. Nätdörren darrar mot sitt stopp av min lätta spark. Staffliet med den vita, tomma, skrämmande, lockande, pockande duken. Jag måste komma på något att måla snart. Det suger i målarhanden men det är svårt att komma igen efter Vita susning.

- Pedro!

Han häller upp vatten från kylen i ett glas och hjälper mig över till soffan. Mina fötter får en pall under sig och Pedro bugar sig och går till sitt rum. Det är tur att han fattar min tafatta gamla skolspanska. Jag hoppas Eva har fått ett nytt jobb. Vad hon måste ha blivit snopen när
hon kom på morgonen och allt var aska. Jag svär när vattnet slås ut på bordet och rycker till av den försiktiga kvinnorösten.

- Pedro!

Hon står i dörröppningen med uppspärrade ögon och La Habana i famn. Jag ler urskuldande och Pedro kommer med en trasa. Han får torka upp först innan jag ber honom att servera henne vad hon vill ha att dricka och förklara vem jag är. Han skrattar när jag skyller på min dåliga spanska. La Habana hoppar ner på golvet och kommer upp till mig i soffan. Juanita tar försiktigt min hand, presenterar sig och sätter sig tvekande i fåtöljen på andra sidan bordet. Hela hon skakar till när Pedro slår i vatten i våra glas, Juanita tar upp sitt glas med båda händerna, tittar en stund på mig innan törsten vinner och hon hastigt börjar dricka. Pedro får lämna kvar vattenflaskan innan han ursäktar sig och går till sitt rum. Jag nickar åt henne att hälla upp mer vatten åt sig själv. Solen ser trött ut när den närmar sig horisonten. Målmedvetet går småbåtar ut och in i hamnen. Det är konstigt att dom fortsätter när det knappt finns någon fisk kvar. Jag kliar La Habana under hakan och frågar Juanita vad som
har hänt.

- Pappa blev arg.

Jag nickar och ser på mitt armbandsur att det är dags för middag.

- Vad jag hatar dom där stora, feta och pösrika båtarna.

Jag öppnar ögonen och kisar yrvaket frågande på Juanita. Hennes finger pekar ut över vattnet.

- Det var en sån där som förde bort min ungdomskärlek.

Min arm har somnat så jag lägger mig på rygg och låter stickningarna börja. Jag måste köpa madrasser, det går inte att ligga så här bara på en handduk. Det hårda terrassgolvet tar livet av mig. Jag spritter till av förvåning när min hand stryker mitt renrakade huvud men sträcker sen på mig. Det kändes konstigt fritt när Juanita först klippte mig och sen rakade.

- Hur kunde dom sätta Santiago på en sån där båt och bara skicka i väg honom till ett främmande land.

Jag kliar mig på bröstet och ser på Juanita.

- Samtidigt min Juanita kanske det var just den där båten som tog mig hit till dig.

Hon ger mig en kyss, reser sig och går in i huset.

Jag måste fråga henne när hon kommer tillbaka om jag får måla av henne.

Solen står högt på himmelen. En ljum bris leker i hennes hår. Penseln hejdar sig i luften, tycks tveka innan den sänker sig försiktigt och börjar måla. Drag för drag stryker den ömt bort blåmärkenas smärta, återskapar naken stark hud. Vit susning har släppt sitt grepp, kärleken skapar igen.